15 Jun

Nya äventyr

Kenobi

Trodde seglavega skulle vara mitt livs resa men det blev en till! I skrivande stund är jag på ön Isabela i Galapagos. Jag och tre vänner köpte en stor katamaran i Le Marin på Martinique (där jag sålde Odessa!) och har seglat hit. Imorgon bitti ger vi oss iväg på den längsta överfarten för resan – 3000M till Marquesas. Planen är att ta oss till Australien till december där vi kommer sälja båten. Följ gärna vår resa på kenobicrossing.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

19 Jul

Tillbaka till Verkligheten

Från öppet hav till "sjöglimt"

Från öppet hav till “sjöglimt”

Eller “back to Babylon” som det heter på Rasta. Det var med blandade känslor jag steg på planet mot Stockholm. Lite kändes det som ett svek mot vännerna i hamnen som väntar in rätt vindar och tar sig hem den långa vägen. Hade ju fått ett par erbjudanden om plats i besättning men kände efter atlantkorsningen med Tass inget större sug just då efter mer havskorsande. Jag har också redan seglat längre än jag tänkt mig, tanken från början var att flyga hem från Karibien. Men en sak är säker, jag är inte det minsta trött på segling och åker hem med en övertygelse att det inte är sista gången jag seglar på öppna hav.

Totalt seglade jag ca 10 000 sjömil på 340 dagar. Nästan ett halvt varv längs ekvatorn. Per dag blir det 29 sjömil.

Verkligheten kom snabbt ikapp, tre dagar efter ilandstigning på Arlanda var jag på intervju för ett nytt uppdrag (är datanörd till vardags). Dom hade inget emot att anlita en gammal sjöman så uppdraget blev mitt, skönt att komma in i svängen igen så fort (men inte för fort – uppdraget startar i slutet av augusti).

Spaningar sen jag kom hem till Stockholm:

  • Min lägenhet är dubbelt så stor som jag minns den och har gott om stuvutrymmen.
  • Min lägenhet ligger mitt i en storstad med massa oljud från bilar och utanför fönstret är det mest asfalt och betong. Odessa var inte bekväm på något sätt men hade ofta betydligt bättre läge.
  • Svensk sommar är mycket kallare än jag minns den.
  • Våra matvarubutiker är fantastiska. Fräscha grönsaker, enormt utbud och billigt. Många tror att det gräset skulle vara grönare i Karibien men så är det inte.
  • Hipsters har totalt tagit över Södermalm. Fascineras av hur de alla, likt ett kollektivt medvetande, vet exakt hur mycket av jeansshortsen som ska vikas upp och vilket crazy retroplagg som gäller för stunden.
  • Annars är sig allt ganska likt och bra är väl det!

Avslutningsvis vill ge ett stort tack till er som läst bloggen. Började skriva den mest för min egen (och mammas) skull och har blivit positivt överraskad att så många följt med. Det har varit jättekul att få kommentarer, jag tackar och bockar för varenda en!

Det var allt för denna gång,
Seglarhälsningar/
Lukas Wilczek

9 reaktion på “Tillbaka till Verkligheten

  1. Så. Jävla. Skönt. Att veta att Du, käre Lukas, är hemma igen i behåll! Tack för din underbar berättelse. Så otroligt generöst (och välskriven) du delat med dig av detta år i ditt liv.

  2. Tack själv Lukas! Jag håller helt med Sue Anne, din spännande, roliga och uppriktiga blogg har varit ett härligt fönster mot Odessa och havet. Som en kär vän jag hälsat på ofta under året. Kul att du nu också är en seglare och att ditt förhållande till sjö och hav inte bara är fiskarens. Jag kommer att sakna bloggen (och alla väderkartor över Atlanten) men trösten är stark – du är hemma igen. Grattis till den förstorade lägenheten!
    Tack igen – från (en mycket stolt) pappa

  3. Kan ej annat än hålla med både Sue Anne och pappa, och givetvis är jag framför allt oändligt glad över att du är välbehållen hemma igen, så frisk och stark!
    Gläder mig också över att tänka mig dig ute på haven i framtiden, att du fått längtan dit i din själ och ditt sinne. Det är en rikedom att ha något att längta till….
    Kommer att sakna bloggen men den finns ju där att återvända till om tillvaron här hemma känns för enahanda, jag vet många som använt sig av din blogg för att förgylla vardagen, inte minst vintertid!
    Men ännu är det sommar! Njut den här och nu! kram mamma

  4. Välkommen hem Lukas,
    Skönt att du är tillbaka efter din stora resan! Det är roligt att läsa dina spanningar efter återkomsten. Allt verkar vara annorlunda och ändå likt. Kul med den förstorade lägenheten!
    Grattis till nya jobbuppdrag och ha en fin svensk sommar!
    Hanna Jacobson

    • Tack Hanna! Har som tur är fått låna kolonilott och kan rehabilitera mig till allt det “nya” lite i taget.

  5. Välkommen hem!

    Ser sjukt mycket fram mot att få bjuda på en öl eller tre och få några stories F2F,

    Hör av dig när du vill

    0766 10 51 68

    Gerry

  6. Välkommen hem igen, väderbiten man x 2 ! Så skönt att allt gick bra och så mycket ni två bröder har fått att leva för och av i framtiden! Ser fram emot att få ta er i famn och gratulera er för ert fina äventyr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

13 Jul

Atlanten 2: Virgin Gorda BVI – Azorerna, strandsatt i Horta

Atlanten när den är som bäst

Atlanten när den är som bäst

Vi gav oss av från Virgin Gorda Yacht Harbour kvällen den 17:e juni. Runt oss var marinan fylld av SunSail charterbåtar som precis tagit emot nya gäster och höll på att fyllas med proviant. Dom såg på oförstående när vår lilla racer gav sig iväg ut i solnedgången. Väl ute tilltog den nordöstliga vind på 20 knop som vi skulle komma att stäva in i de närmsta dagarna. Den planerade rutten var 2400 sjömil lång. Strategin var passera 300 sjömil öst om Bermuda och där börja vika av mer mot öst till vi nånstans mellan 35:e och 40:e latituden förhoppningsvis hittar den västliga vind som ska finnas där så här års. Tass var lastad med 180 liter vatten (till skillnad från dom 300 jag lastade lilla Odessa med á la hängslen och livrem) och nog med diesel för fyra dygns motorgång. Dieseln var ett litet orosmoln då det fanns en stor risk för dagar med stiltje. Under sommaren dominerar massiva högtryck denna sidan av Atlanten och skapar stora områden utan vind, speciellt sista biten mot Azorerna. Tass var såklart också lastad med massor av god mat, godis och choklad (livsviktigt för nattpassen), en stor kasse mangos som vi plockade på Virgin Gorda och eftersom vi hade den stora lyxen med kyl ombord hade vi ost, korvar och kalla drycker.

Den friska bidevinden fick den lätta Tass att kränga ordentligt, dom första dagarna låg vi runt 30 grader krängning som blev mer i byarna. Helt OK när man sitter vid rodret (förutom dom regelbundna saltvattensduscharna, hela offshore-stället åkte på) men under däck blir minsta uppgift värsta träningspasset och vi var faktiskt alla lite sjösjuka i början. Vi flöt snabbt in i ett rullande tretimmars vaktschema och ens lediga tid blev mest vila.

Stiltje

Stiltje

Efter en vecka dör vinden och havet blir en spegel. Havet kändes plötsligt oändligt stort. Vackert men samtidigt läskigt när jag genast tänker på att vi är mitt ute i havet och utan vind skulle vi inte kunna ta oss tillbaka till land, dieseln tar oss bara 200 sjömil. Dom oroliga tankarna försvann när vi efter lunch hoppade i vattnet för en snorklingstur. Overkligt klart vatten och att titta ner mot 7000 meters djup var hisnande. Passade på att ta några riktigt coola undervattensbilder på båten, mycket mer fanns inte att fota. 21:30 samma dag får vi första stora hugget, en 22 kilos white tuna hugger på min rosa squid. Den ger sig redan efter fem minuter och Calle får in den till akterplattformen så jag kan gaffa den och vi dödar den med alkohol i gälarna. Vi gav oss fan på att vi skulle äta upp rubbet så nästa två dagarna var Tass fiskfabrik. Vi grillade “ventreska”, spansk rätt med magbiten av tonfisken och en vitlöksröra. I den finurliga grillen av märket Cobb kan man även röka fisk och ombord fanns svenskt enris så vi fyllde kylen med rökt tonfisk, smakade väldigt likt makrill. Jag testade också att torka strimlor och att salta in större bitar som också gick bra, även om vi efter ett par dagar var rätt ledsna på fisk.

Ventreska

Ventreska

Det var såklart aldrig någon fara med vinden, den kom tillbaka redan nästa morgon och gav oss fantastiskt härlig segling. Många dagar med klarblå himmel, 6-7 m/s, fulla segel och Tass gjorde sju knop på ett lugn hav. Men kommande veckan kom motorn att åka på från och till då vinden ibland dog helt. I ärlighetens namn var det ibland rätt gött att gå för motor eftersom vi då också hade autopiloten igång. Kunde sitta på nattpass och käka saltlakrits och ordna bilder på laptopen. Dagarna rullade på snabbt och dom stora händelserna var att se sjöfåglar, delfiner, ett och annat containerskepp och en gång även en grupp valar som kom inom 100 m av båten.

Val

Val

Men…den mänskliga faktorn skulle komma att ändra på denna harmoniska tillvaro. Den sista veckan ombord kom tyvärr att totalförstöras av en alltmer lättirriterad och ilsken kapten. Till sist resulterade varenda fråga eller kommentar i ett raseriutbrott. Var all denna galla som bubblade upp kom ifrån kan jag bara spekulera om – men det väntar jag med till Seglavega-boken ;) Försök till dialog var lönlöst – jag kunde inte annat än att ignorera och efter bästa förmåga undvika min antagonist. Det är såklart inte lätt på en liten båt mitt på öppet hav, det var en bisarr situation jag fann mig i. Som tur var fanns även Bella ombord och mellan oss var det alltid god stämning. Förutom gott umgänge och normalitet mitt i all galenskap kunde hon också agera brandvägg vilket var välbehövligt.

Squall på väg

Squall på väg

Det enda jag ville ha under dom sista dagarna var vind. Mycket vind. Och det fick vi också, den jobbade sig gradvis upp till drygt 15 m/s i mitten av sista veckan. Sjön byggde upp och vågorna var inte som på vägen till Karibien, stora och följsamma, utan varierande i storlek och riktning med set av vågor, oftan från syd, på 4-5 m. Båten krängde mellan 30 och 40 grader och efter tre timmar vid rodret av jag dyblöt och utmattad i hela kroppen; vänsterarmen som håller rodret, högerarmen håller fast i sidan av båten så jag inte glider ner mot det lilla grabbräcket vid sittbrunnskanten som mina fötter klamrar sig fast på så jag ska rasa ner på durken. Rygg, mage och rumpa försöker hålla balans och motverka vågrörelserna. Under däck blev både matlagning och toalettbesök hårt jobb. Tänk dig att din bostad lutar 40 grader och skakas våldsamt upp och ner. Men jag klagade inte det minsta, vi rusade fram i 8 knop och gjorde 160-180 sjömil om dagen. Kvällen den 6/7 såg jag äntligen land för första gången, den mäktiga vulkanen Pico på 2400 m reste sig över molnen rakt föröver och mitt humör sköt i höjden. Nattpasset var också härligt, på natten var alltid vågorna mindre och jag ångade torrskodd på i 7-8 knop med ett leende på läpparna. I gryningen närmade vi oss Faial, där Horta ligger, och solen gick upp över Monte da Guia på den sydöstra spetsen av ön. Det var en mäktig känsla att glida in i den stora hamnbassängen i Horta och se seglarnas målningar på pirarna och dom vackra kritvita husen längs vattnet. Det är en särskild stämning när alla båtar som ligger i hamnen korsat hav för att komma dit, total kontrast från dom knubbiga SunSail katamaranerna i Virgin Gorda! Det är också en hamn som genom historien besökts av många av dom legendariska seglarna som Slocum, Knox-Jhonston och Chichester. Alla dom seglade ensamma, något som jag tidigare tänkt bara är något för galna masochister och extremäventyrare men efter denna översegling känns mer och mer vettigt.

Vår översegling tog 21 dagar och loggen stannade på 2575 sjömil, snitthastigheten låg på 5,2 knop.

Så fort vi förtöjt hoppade jag iland, stuvade in mina många prylar från Odessa i en taxi och tog in på det bästa hotellet i Horta, fyrstjärniga Hotel Do Canal. Eget badrum med varm dusch och badkar, stor dubbelsäng, tv, minibar! Kändes nästan overkligt efter ett år på Odessa. Jag tog en lång varm dusch och tvättade bort det lager av smuts jag skaffat under överseglingen, sen biff och öl på legendariska Peter Cafe Sport. Där har samma familj i fyra generationer utfordrat besökande seglare och väggar och tak är täckta av flaggor från båtarna. Dom första dagarna spenderades med vila, träna i gymmet för att återfå lite kondition och äta gigantiska hotellfrukostar. Så. Jävla. Skönt. Jag lyckades också packa prylarna från Odessa i kartonger och få dom skickade till Sverige, 60 kg blev det!

Tvättar kläder i handfatet och spänner upp torklinor utanför fönstret. Seglarskadad.

Tvättar kläder i handfatet och spänner upp torklinor utanför fönstret. Seglarskadad.

Det märks att Azorerna tillhör Portugal, restaurangerna är typiskt portugisiska med enkel, billig och bra mat – mycket fisk såklart. Till maten dricker man gott vin från grannön Pico där dom odlar vin i lavastenen. För några år sedan var det lika många besökare som kom med segelbåt som med flyg, nu har nog flygresenärerna tagit över men mycket kretsar fortfarande kring hamnen och segling. Förr i tiden var valfångst den stora industrin men blev förbjudet 1984, nu är det valskådning för turisterna som gäller. Jag åkte runt ön Faial, där Horta ligger, och grannön Pico med den stora vulkanen. Det är otroligt vackra öar, till en viss del liknande dom Karibiska som också är vulkanöar, men med europeiskt klimat, klarare, friskare luft och mer europeisk växtlighet. Skarpa vulkanklippor vid kusten och böljande åkrar längre upp. På flera ställen har imponerande supermoderna museer byggts, många handlar om valfångst och vulkaner. Det är nog en rejäl slant EU-pengar som hittat hit. Folket är verkligen sådär jättetrevliga som det står i guideboken, vänliga och hjälpsamma. Efter tre dagar flyttade jag från Hotel do Canal som var fullbokat till Morrison Guest House som drivs av Paulo från turistinformationen. Han hyr ut två jättefina rum med utsikt över havet och Pico för 25 euro per natt (en femtedel av Hotel do Canal). Det var kul att flytta in i någons hem och dom fick mig verkligen att känna mig som hemma. Jag hade tur också att träffa deras dotter Christina som flyttat tillbaka till ön efter studier och jobb i Lissabon. Hon och flera av hennes vänner jobbar i projekt med företag från ön men som finansieras statligt. Azorerna har svårt att hålla kvar dom unga på ön, de flesta flyttar till Lissabon när dom är 18 för att läsa på universitet och blir sen kvar på fastlandet. Jag blev medbjuden på fiskgrillning med hennes vänner en kväll. Alla gillade den vackra ön men var något missnöjda med nattlivet, det bora bara 10 000 i Horta av totalt 50 000 på hela ön, lite torftigt när man är van vid Barrio Alto i Lissabon.

Två dagar innan avfärd anlände Vegan Mare Liberum som jag träffat i Martinique och Dominica. De kom nu från Bermuda och det hade gått riktigt segt på grund av svag vind. Alltid jättekul och fruktansvärt inspirerande att träffa Mark och Maria som nu bara har sista biten kvar innan deras treåriga världsomsegling är över. Kul att umgås sista dagarna med dom och deras vän Lars från båten Twister, en norrman från Kalifornien som också seglat jorden runt.

Sitter nu på flygplatsen i Lissabon, en mellanlandning till och så är jag tillbaka i Stockholm igen efter ett år på havet. Intervju för nytt uppdrag på onsdag, verkligheten kommer rusandes!

Bilder från Faial

2 reaktion på “Atlanten 2: Virgin Gorda BVI – Azorerna, strandsatt i Horta

  1. Heftig historia! Tack för att du dokumenterade det! Det tog mig tillbaka till min tid på en tonfisk-båt på Stilla havet. Har också upplevt och hört en del om kaptener som blir lite smågalna eller storgalna till sjös. Tråkig att du fick uppleva detta just i slutat av ditt år seglande. Lycka till med dina framtida utmaningar!

    • Tack för att du läser det! Tonfiskbåt i Stilla havet låter spännande. Tokiga kaptener är en mindre trevlig del av livet till sjöss men då har man erfarenhet av det också. Hädan efter är det egen båt som gäller!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

7 Jul

Framme i Horta

…och det ar otrooooooligt skont att ater ga pa land! Nu far det vara nog med Atlantkorsningarna pa ett tag. Hors snart.

En reaktion på “Framme i Horta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

17 Jun

Med Tass mot Azorerna

Ombord Tass med Calle och Bella

Ombord Tass med Calle och Bella

Nu bär det av! Calle och Bella har fått vänta medan jag meckade i Martinique så Tass var i princip helt bunkrad och klar innan jag kom hit. Jag har bara behövt “flytta in” och stuva undan mina saker. Och installera en extra spöhållare såklart. Vi hade till och med tid igår för att se oss om lite här på Virgin Gorda i Brittish Virgin Islands. Det är sådär klassiskt paradisvackert, kritvita stränder, turkost kristallklart vatten, fina korallrev och palmer i mängder. Ser ut som att öarna nästan är konstgjorda och att sanden på botten har krattats i rullande vågmönster. Fiskeförbud och fullt med fisk överallt. Men också fullproppat med amerikanska charterbåtar och allt är turistanpassat, det känns som att vara i en amerikansk resort, men en helt OK resort får man ge det. Man kanske skulle spenderat lite tid här uppe bland Leeward Islands ändå…jaja, next time.

Om en timme är det slut med the tough life in the tropics, vi sätter kurs mot Azorerna. Planen är att först segla norrut med de östliga vindarna in från sidan, sedan i höjd med Bermuda sätta kurs mot Azorerna och förhoppningsvis ha en stadig västlig vind. En översegling i denna riktning är inte lika förutsägbar vad det gäller vindstyrka och vindriktning än passadvindsseglingen hit. Risken att hamna i hårt väder finns, men med pappa Olek som väderguru och vår Iridium sattelittelefon hoppas vi kunna navigera oss från eventuell tropisk storm/orkan. Det kan också bli stiltje, speciellt när vi närmas oss Azorerna där ett massivt högtryck brukar ligga. Det är därför svårt att säga hur lång tid det kommer ta men runt 20 dagar är en rimlig gissning för dom 2400 sjömilen vi ska segla.

Ser fram emot havsvind, stora fiskar och god mat, vi hörs på Azorerna!

10 reaktion på “Med Tass mot Azorerna

  1. Ny atlantkorsning och i kommentarerna kommer jag att ge positioner jag får via satellittelefon och ev andra meddelanden, som förra gången. Idag är positionen N22.48 W63.28 (skriv in i googlemaps så ser ni var de är). Sjön är krabb och bidevinden gör att Tass kränger kraftig, “vi bor i en träningsmaskin. Utmattade men annars allt bra.”
    Prognosen säger att det kommer att vara ungefär samma väder de närmaste tre dygnen, dvs 8-2 sekundmeter ost och våghöjd 2-3 meter från ost.
    Hälsningar Olek

  2. Spännande läsning! Tass ser jättefin ut och Andrej har berättat så positivt om de ombord så det är klart att du nappade. Önskar dig fortsatt spännande segling med inte alltför stora utmaningar och ser fram emot att du kommer i hamn på denna sida Atlanten snart igen. KRAMAR från oss alla

  3. Hej, vad kul – efter alla äventyr i Västindien är “vi” nu tillbaka till sjöss och har Oleks positioner och vind och väder och allmänt att se framemot.
    Det gillar alla vi som sitter på land och har tråkigt.
    Har lagt in min första plupp på återfärden.
    Njut!
    Birgitta

  4. Nu har jag fått 2 positioner men har lite nyckfull kontakt med nätet här på Gotland. Alltnog, senaste nytt: N33.45 W57.27 dvs mer är en tredjedel klar. vinden har nu äntligen blivit mer västlig så att Tass nu håller kurs rakt mot Azorerna. Från senaste sms “Allt mkt bra här, tonfisk, grillen igång”. Krediten på deras satellittelefon börjar krympa så sms:en blir lite färre. Väderutsikten visar på svaga vindar från lite olika håll. Återkommer så snart jag har nyheter. Hälsningar Olek

  5. Satellittelefon kontot tillåter numer bara vb kontakt, dvs angelägna anrop. Jag gissar mig fram avseende position och skickar väderprognoser ändå. Min gissning är att de ligger i närheten av 50W direkt väster om Azorerna. Prognosen visar mycket svara vindar från öst och syd. Hoppas att det inte stämmer. I gengäld är Tass snabb. Får jag ett meddelande så återkommer jag direkt. Hälsningar Olek

  6. Hoppas det inte blåser för mycket där ute på havet. Lite vind i seglen är väl bra för farten, hoppas det går enligt planen med att komma fram till Azorerna.

  7. Igår kväll nytt meddelande. Efter 2 dagar med sydlig vind igen ost vilket gjort att kursen igen är mer nordlig än önskat (55°). Tass frågar nu hur långt norr de måste gå för att hitta västlig vind. Fö är läget “Soligt och gott”. Position igår N38.07 W47.37, dvs drygt 2/3 av distansen avklarad. Jag kunde leverera goda nyheter, under dagen idag vrider vinden mot syd och från imorgon blir den sydväst och det verkar stå sig resten av veckan hela vägen till Azorerna. Dessutom kommer vindstyrkan att öka till 10-12 sekundmeter. Det blir med andra ord mer fart (om nu prognoserna stämmer). Hälsningar Olek

  8. Fick just ett meddelande som berattar att Tass bara har 80 sjomil kvar och att man raknar med att angora Horta ikvall, efter 18 dagar till havs. GRATTIS!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

17 Jun

Karibienavslut

Besättningsbyte, sista kvällen för Andrej och första för Olek

Besättningsbyte, sista kvällen för Andrej och första för Olek

Senaste tiden har varit extremt händelserik och ovanligt stressig. Efter mitt beslut att mönstra på Tass för en östlig atlantkorsning från Tortola via Azorerna gällde det att få ihop allt så Odessa kunde lämnas för försäljning i Le Marin. Far skulle komma till Guadeloupe 1:a juni för en veckas besök. Andrej skulle samtidigt flyga hem och tidschemat var tight, Tass kan inte vänta på mig hur länge som helst nu när vi redan är i orkansäsong.

Från Dominica seglade jag och Andrej norrut, gjorde ett poänglöst stopp på Marie Galante och fortsatte till Guadeloupe. Här skrubbade vi och putsade Odessa så hon skulle se fin ut till försäljningen. Vi hade iaf en dag ledigt och hann göra en tur runt ön med amerikanerna Dave och John på Bad Bunny. Vattenfall, djungel, romdestilleri Bologne, fruktmarknad. På kvällen romprovning på Bad Bunny och sköna 90-talsrullen Wind. Far anlände en dag senare med pompa och ståt, champagne och foie gras intogs i sittbrunnen och vi hade en trevlig kväll tillsammans alla tre innan Andrej dagen efter steg på flyget hem.

Veckan med pappa var förbannat trevlig. Jag blev bortskämd med extravaganta krogbesök (på dom platser där sådant gick att finna) och fick lära mig svensk seglarjargong, att väcka varann kallas purra, en gust är en kajsa. Nu kan jag angöra Sandhamn utan att vara rädd att bli utskrattad. Vi besökte lilla ögruppen Les Saintes som tillhör Guadeloupe. Fina små öar, OK snorkling och middag på lågsäsongssömnig hotellrestaurang. Sen tillbaka till Portsmouth på Dominica där jag tidigare hade ordnat med guide, rastafarin Cartouche från Iguana Café, som skulle köra oss runt ön och ta oss på några lättare hikes. På morgonen för hiken fick vi dock höra att Cartouche hade “went into the countryside” dagen innan och det var oklart om och när han kunde ta sig tillbaka eftersom det knappt finns några bussar därute. Guiderna som satt och hängde i skjulet vid Indian River mobiliserade sig snabbt och vi fick istället Buddah som guide vilket i efterhand känns som tur i oturen. Han är utbildad botaniker och visade mängder med växter och frukter, tog oss till ett vackert litet vattenfall på privat mark, visade kalla svavelkällor och nått helt nytt, en fladdermusgrotta. Den låg vid en liten by på nordöstra sidan och där hängde en av byborna med mot grottan som följeslagare.

Batman, Buddah och Olek

Batman, Buddah och Olek

“He is the Batman, he eats bats”, fick vi höra av Buddah. Vägen till grottan var dramatisk, klättring längs klippor och timea så man inte blev blöt av vågorna som slog in mot atlantkusten. I en håla såg vi en boa constrictor. Framme vid grottan var det för högt tidvatten för att vi skulle kunna gå in. Men inte för Batman. Han hoppade mellan klippblock och när han kommit in i grottan började han slå i taket med en stav vilket väckte ett par miljoner fladdermöss som kom störtande ut. Batman kom ut med en död fladdermus, tyvärr var den för liten för att ätas. Ingen fara, på vägen tillbaka såg han en bläckfisk bland några stenar som han blixtsnabbt slängde upp på land och klämde sönder huvudet på. Sen öppnade han några kokosnötter åt oss med en liten sten som verktyg och fick till perfekta runda öppningar. Han fick 10EC för en oförglömlig guidning och drog sig sedan tillbaka till den övergivna skolbyggnaden där han huserar. Vi åt lobster på Iguana Café och fick kassar fyllda med mango av Cartouche som var ledsen att han inte lyckats komma i tid på morgonen.

Efter stadig frukost inne i Portsmouth med smoked herring bakes, codfish accras, friterad ballyhoo (nya favoriten!), friterad plantine och seamoss juice seglade vi ner till Roseau. Där vilade vi bara upp oss lite och fortsatte 03:30 mot Grand Anse på Martinique. Det var stjärnklart och morgonen började gry precis när vi kom ut på öppet hav mellan öarna. Vi hade god vind från sidan och pappa raceade fram i havssjön medan jag passade på att sova ett tag till. Gran Anse var kanon, ankrade precis bredvid det fina korallrevet på södra sidan och vi fick bl a se en havssköldpadda. På stranden dracks det Ti Punch, fransmännens tuffare version av rom punch – vit rum agricole 50%, en sked rörsocker och en limeklyfta. Förvånansvärt gott.

Sen var det dags för Odessas sista färd, in till marinan i Le Marin. Seglatsen gjorde mig inte besviken, båda mina farhågor besannades: 1 – jag skulle komma på något som jag borde vetat hela tiden, 2 – nått skulle gå sönder. Vi hade vinden rakt emot oss eftersom vi skulle gå östligt och det jag kom på var att vegling (för dom som inte minns: att gå för motor mot vinden med storen uppe) blev snabbare och roligare med en hårt skotad genua också. Fick falla av några grader men fartökningen gjorde att faren mot målet ändå ökade (hade nog inte gått tidigare, har nu trimbart backstag i spectra som Calle fixat och kan spänna det rejält). För att inte akterliket skulle fladdra drog jag hårt i “trimsnöret på genuan” (som det nog inte heter i Sandhamn). Det slets då loss, på sista kryssbogen 1 sjömil från målet. Typiskt. Iofs ingen big deal, lämnades in genuan hos Gavin och Caro på Sud Volieri som fixade det snabbt och billigt.

Allt var dock inte frid och fröjd vid ankomst, framme i marinan började de obehagliga överraskningarna hagla. För det första var marinan helt full. “It’s the hurricane season, all berths are booked” fick jag ta emot med en fransk axelryckning. Jahapp. OK, måste kontakta Benoit som ska hjälpa mig sälja båten, han skulle ordna med plats. Näpp, han är på semester hela veckan, kommer tillbaka på måndag. Då kommer Tass redan befinna sig på Atlanten så att vänta var omöjligt. Gavin föreslog att jag kunde lämna båten i mangroven, säkert och gratis tyckte han. Mangrove….njaaae det känndes inte helt hundra. Särskilt eftersom jag tidigare åkt runt mangroven i Le Marin med dinge och sett dussintals vrak som ligger halvt eller helt sänkta och överväxta. Kommer hon trivas därinne?? Men marinan hittade verkligen ingen plats åt mig och varje morgon kl 8 skickade de ut nån av sina lakejer till min temporära plats och frågade “Odessa, you leave today??”. Under tiden jobbade jag på med att installera ny länspump med float switch (Biltema varianten som legat i en låda sen start gick sönder efter en vecka) och andra småsaker och började tycka att det där med mangroven kanske inte var så dumt ändå.

Nya kompisen Martin Doleček hade sin båt därinne, bredvid en stor båt som han jobbade på, och erbjöd att ta mig runt med dingen för att reka. Vi hittade en väl skyddad plats med ganska gott om utrymme mellan två andra båtar. Lika bra att knipa den, i onsdags tuffade jag in bland dom andra båtarna i Hurricane Bay och Martin hjälpte till vid ankring och dingebogsering in i mangroven. Rocnaankaret (10 kg) vägrade bita i gyttjan, trots 22 m kätting och lika mycket lina, första gången det inte greppar! Fick koppla på extraankaret som tandemankare, ett 7,5 kg bruce med 7 m kätting . Då högg det äntligen (fick höra efteråt att man ska låta ankaret sjunka genom gyttjan ett bra tag innan man backar på det… Jaja, nu sitter det iaf som berget). I fören knöt jag fast tre linor i starka stammar i mangroven och från vinscharna ytterligare två linor med bred vinkel ut från sidorna. Satte också en extra ankartross till ankarkedjan. Har hunnit sova tre nätter på båten därinne och allt verkar sitta bra, det enda som oroar mig nu är att någon annan kan komma och lägga sig nära och kanske råkar fastna i min ankarlina. När en orkanvarning kommer strömmar det in båtar i den lilla bukten och det blir lite Flugornas herre-stämning. Som tur är finns en liten mangrove-community därinne med folk som bor på sina båtar året om. Jane ombord på Danseuse fungerar lite som hamnkapten och har lovat att hålla ett öga på Odessa, vilket känns skönt. Martin stannar några veckor till och kan göra en koll innan han fortsätter på sin jorden runt resan enligt mottot “Death or Glory”, martindolecek.com.

Ett alldeles eget litet helvete var att försöka boka flygbiljetter till Tortola. Orkar inte gå in på det men vi har det rätt bra i Sverige med Internet och allmänt kompetenta och serviceinriktade människor och så. Lyckades iaf ta mig igenom en mellanlandning i Puerto Rico utan att ha skickat in en ESTA (var visst väldigt USA där) men sitter i skrivande stund i förvar hos immigrations på Tortola. Trodde att BRITTISH virgin islands betydde att det var brittiskt som Martinique är franskt och bara EU access rakt av, men icke. Jag behövde ha ett brev från kaptenen på båten jag ska till som bevisar att jag hör till den båten, annars kommer jag inte in i landet. Alternativt bokat hotell och flygbiljett ut. Lyckades tyvärr få ett tidigare flyt hit så det blir fem timmars väntan nu innan Calle kommer hit och plockar upp mig (förhoppningsvis) [UPDATE: jo, det gjorde han]. Vem sa att segling var jobbigare än att “bara ta ett plan”?

Är rätt slutkörd just nu men ser fram emot att vila ut och sedan sticka iväg ut på Atlanten igen. Än så länge ser väderläget bra ut och inga orkanvarningar har synts till. Försöker få till ett innan avfärd-inlägg men nu kan det nog bära av när som helst!

På väg mot flygplatsen. Med Martin Doleček.

På väg mot flygplatsen. Med Martin Doleček.

En reaktion på “Karibienavslut

  1. Ack och åh! Sådana utmaningar du haft att tampas med på land!!!
    Men snart bär det av till sjöss! Leve livet på havet!
    Må ni kunna hålla er undan orkanvindarna!
    Lagom är bäst, ett gammalt kärt visdomsord!
    Seglar med er i tankarna, kram mamma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

1 Jun

Djungelön Dominica

Dominicagänget, i varm källa vid Trafalgar falls

Dominicagänget, i varm källa vid Trafalgar falls

Vi hade höga förväntningar på Dominica och ön gjorde oss inte besvikna. Som den yngsta av dom Karibiska öarna har den höga, klippiga berg och största delen av ön består av vild djungel och regnskog. Det är också den minst exploaterade av de stora öarna och även fast det satsats på ekoturism är det fortfarande till stora delar orört. Siktet var inställt på mycket hiking och vi spenderade en vecka i Roseau i söder och en i Portmouth i norr för att lätt ta oss till alla platser. Så värst lätt var det ändå inte, om man inte vill betala 700 kr per dag för guide med bil, men vi lyckades ta oss runt för det mesta med buss och locals som fick köra lite taxi. Vi har hikat längs floder, genom mark med kokande vatten och genom tät djungel med mogna (äntligen!) mangos, bananer, grapefrukt och kokosnötter.

Seglingen över från St:Pierre i Martinique gick fort, måste varit stark nordlig ström som tillsammans med 15-20 knops halvvind fick Odessa att flyga fram i åtta knop i tre timmar. Ändå kom vi fram sist i vår lilla regatta, Tass brände förbi i vanlig ordning och vegakompisarna på Mare Liberum hann vi aldrig ikapp, skyller på att dom var alldeles för morgonpigga.

Första stora hiken gick till Victoria Falls. För att nå vattenfallet fick vi ta oss uppför floden vilket var rätt knepigt, vattnet var högt och ibland svårvadat. En del klättring längs hala klippblock var det också men efter ett par timmar vi kom fram och det var ett mäktigt vattenfall. Under fallet var det som att stå i en regnstorm och det blev ett snabbt bad innan vi återvände. Tillbaka vid början av leden hälsade vi på rastafarin Moses. Han är en äkta rastafari, äter bara vegetarisk kost och odlar det mesta själv. Han har skrivit en bok om sin livssyn och ger föreläsningar för barn i skolor. Han har också en liten restaurangliknande verksamhet där han serverade oss ital soup ([ajtal] = grönsaker på rasta) efter hiken. Tillsammans med egen passionsfruktjuice och egenkryddad rom efter maten var det fantastiskt. Vi satt kvar länge och talade med Moses som tyckte vi skulle komma tillbaka och bo i hans gästbungalow vid floden där vi kunde koppla av och komma närmare naturen, något han tyckte var väldigt viktigt. Det var gratis att bo och stanna i ett par månader, gästvänligt!

Moses i grön tröja omgiven av sitt posse

Moses i grön tröja omgiven av sitt posse

Boiling Lake hiken är enligt turistinformationen den tuffaste av hikerna. Det var inte svårt att ta sig fram men mycket uppåt var det. Hiken börjar genom djungel och fuktig regnskog. Sista biten innan sjön går genom Desolation Valley som är en torr, stenig dal där marken på vissa ställen är så het att vattnet som rinner genom börjar stormkoka. Luften luktar starkt av svavel och het vattenånga ligger tät vid vattnet. Helt overklig plats. Ännu galnare blir det när man kommer fram till sjön som verkligen kokade! Som en gigantisk kastrull pastavatten. Vi tog oss som enda hikare för dagen nedför sista biten som var en vertikal bergsvägg för att komma ner till den steniga stranden. Vi började vänja oss vid all svavellukt och åt lunch vid stranden. Försök gjordes att koka ägg men dom blev bara svarta eftersom det var för svalt inne vid stranden, hårdkokta blev dom tillbaka i Desolation Valley. På hemvägen tog vi ett långt stopp vid den varma bäcken under Desolation Valley. Där blandas det kokande vattnet med en kall bäck och skapar en riktigt varm bäck som till och med har perfekta badkar att sitta i. Tog oss två timmar att nå sjön men fyra tillbaka på grund av allt badande och äggkokande.

Vid Boiling Lake

Vid Boiling Lake

Sista stora hiken var att bestiga Mont Diablotin, Dominicas högsta topp på 4800 fot. Det visade sig bli en utan tvekan tuffaste hiken. Började riktigt gött, vi gick längsmed en vacker grus/lerväg och plockade dom godaste, saftigaste grapefrukterna jag nånsin smakat, söta apelsiner och drack kokosvatten. Efter ett par timmar kom vi fram till en skylt som pekade ut vägen upp till toppen. Den varnade att man inte skulle gå själv och absolut inte efter 10:30. Klockan var 12:30 men vi tyckte att vi vid det här laget var så fenomenala hikare att det inte var nått att bry sig om. Vägen upp var tuff, superlerig pga allt regn och riktigt brant. En bit upp började träden växa horisontalt och långa sträckor gick det inte att komma åt marken längre, vi klättrade ovanför marken genom grenarna. Det var som att klättra uppför ett klätterträd som aldrig tog slut, hur kul som helst. Väl uppe på toppen tittade vi upp genom grenverket men såg inte mycket, molnen låg täta. Det blåste kallt och vi var genomblöta av regn och skorna var totalt nersölade av lera. Snabb lunch och kaffe sen snabbt nedåt. Men tillbaka på grusvägen gick det inte riktigt som tänkt. Vi tog fel väg efter att kommit ner och hamnade på en vandringsled som visserligen skulle ta oss hem men som, enligt en skylt, tog 7 timmar. Klockan var då 17:00, två timmar kvar innan det blir beckmörkt. Jag var riktigt osugen på att spendera natten vilse i regnskogen, i regnet ståendes i gyttja och började fundera på att gå tillbaka dit vi visste att det fanns en asfaltsväg. Andrej och Calle var betydligt mer optimistiska till att det var rätt väg att ta och vi började springa. Vid 18:30 når vi ett bananplantage där en palm har brutits och en stor klase mogna bananer ligger på marken. Vi proppade i oss fem bananer var i bästa överlevaranda. Två minuter senare kommer vi ut ur plantaget och träffar plantageägaren som pekar ut motorvägen med bussar 10 minuter bort, räddade! Hann hem i tid till Bellas middag och hade trots bananfrossan hunger så det räckte.

Kakao, omväxling efter all grapefrukt (som Calle och Andrej lassar ryggsäckarna med)

Kakao, omväxling efter all grapefrukt (som Calle och Andrej lassar ryggsäckarna med)

Dominica är verkligen en unik ö och naturen är oslagbar. Folk är i regel väldigt trevliga och öppna även om det i dom större städerna finns en hel del mindre framgångsrika invånare som tycker att vi som turister är skyldiga att ge dom pengar till öl (ingen alkis låtsas att dom behöver pengar till mat här, funkar liksom inte när det ligger mangos i drivor längs vägarna). Frukt och grönsaker på marknaden är superbilligt, ett dussin stora passionsfrukter kostar fem kronor, mango en krona styck för dom riktigt fina. Gatmaten är kul, till frukost kan man t ex få en grillad plantine fylld med saltfisk eller bake (friterat bröd) med rökt sill och chili. Känns som att det kommer exploateras mycket närmsta åren och det känns kul att ha sett det som det är nu.

Idag är vi tillbaka i EU, närmare bestämt Point a Pitre på Guadeloupe, Frankrike. En stor fin ö med storstaden Point a Pitre, komplett med miljonprojekt, snygg graffiti och allmänt västerländsk standard. Marina Bas du Fort där vi ligger är riktigt trevlig och vi har storstädat Odessa och till och med polerat gelcoat nu innan hon snart ska lämnas till försäljning i Martinique. Sista projektet var att plasta fast en float switch till kölsvinspumpen, något som varit på att-göra-listan sen starten förra sommaren. Andrej flyger snart hem till verkligheten och pappa Olek möstrar på inför sista seglatsen med Odessa som ska ta oss tillbaka till Le Marin i Martinique. Calle och Bella är i skrivande stund halvvägs till Brittiska jungfruöarna, dit jag ska flyga så snart Odessa är omhändertagen på Martinique. Sen ger vi oss av mot Azorerna så fort som möjligt.

5 reaktion på “Djungelön Dominica

  1. Äventyret fortsätter ser jag. Häftigt med så exotisk natur. Låter som ni har det hyfsat bra. I Sverige har sommaren börjat lite smått. Över 20 grader är härligt.
    Hoppas det går bra att sälja båten och förbereda tillbaka resan. Peace!

  2. Tjena Lukas!
    Erik A tipsade hit mig i förra veckan och nu har jag i stort sett sträckläst alltihop. Superkul läsning och fantastiska bilder, vilket äventyr du gett dig ut på! Nu väntar vi på nästa inlägg, lycka till i fortsättningen

    • Tjena!

      Kul att du hittat bloggen och jag blir verkligen glad att höra att du orkat läsa hela klabbet. Det kommer mera!

  3. Allt verkar som vanligt helt otroligt… Extra avis på djungeläventyret!! Vi är på väg ned till Ven, familjen hälsar. Sverige ungefär som det brukar vara så här års – 50 regn, 50 sol. Ser fram emot hemkomst, kul att du verkar hinna till bröllopet!
    Massa kramar :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

15 Maj

Nya Planer

Tass med Calle och Bella

Tass med Calle och Bella

Tanken med denna resa var från början att (försöka) segla till Karibien och sen bara ha det gött, sälja båten, flyga hem och på så sätt slippa den nordligare korsningen tillbaka. Men, nu när många andra båtar börjar röra sig norrut och snacka korsning har jag börjar känna mig lite rastlös och avundsjuk på det äventyr som väntar dom. Det blir inte bättre av att jag hört flera som gjort detta tidigare säga att Azorerna var det bästa på hela resan. Karibien är jättefint men det känns också som att jag börjar kunna det nu. Att stanna där jag är nu, uppe bland Leeward Islands, ända till augusti är också riskabelt eftersom orkansäsongen börjar i juli.

Såå, för att göra en lång historia kort har jag beslutat att sälja Odessa i Le Marin på Martinique i början på juni och därefter mönstra på Tass, en racerbåt av modell One Tonner, och segla tillbaka till Europa. Andrej har saker som väntar hemmavid och flyger som planerat hem efter Dominica, från Guadeloupe. Där blir han avlöst av ingen mindre än pappa Olek Wilczek som hjälper mig att segla ner Odessa till Le Marin. Där hoppas jag hitta en säker plats åt henne och lämna nycklarna till en båtmäklare innan jag flyger och möter upp Tass i Brittiska Jungfruöarna. Därifrån korsar vi direkt till Azorerna, 2300 sjömil, och sen vidare till Spanien där de bor. Känns helt OK att missa seglingen genom engelska kanalen och flyga sista biten hem.

Ombord på Tass finns Calle och Bella, två tyskar som bott utomlands hela deras liv, nu i södra Spanien. Calle är uppvuxen på båtar och jobbar på somrarna som charter kapten på 70-90 fots segelbåtar i Medelhavet. Bella är ofta first mate ombord. Vi träffade dom i Walilabou på St Vincent men dom kände igen oss redan från Charlotteville i Tobago. Sen Walilabou har vi hängt ihop och besökt St Lucia, Martinique och nu är vi i Dominica tillsammans. I Martinique tog vi en regelrätt söndagssegling med Tass, första på resan! Det var riktigt kul, Tass är lätt och snabb och har oändligt många fler trimpunkter än Odessa. Ser verkligen fram emot att lära mig mer om hur dom fungerar. Vi körde hårt och på hemvägen flög vi den nya, svarta gennakern. Det kommer bli en kul och snabb atlantkorsning.

Vi har verkligen haft bra flyt med folket vi mött på sista tiden. På St Lucia återsåg vi Julita och Mirolaw på Meyou som jag träffade i Mohammedia. Som förra gången bjöd dom på drinkar och snacks, denna gång kunde jag återgälda med ett kilo fin svärdfiskfilé. St Lucia är en vacker ö men med mycket mer turism än vi hade trott. Rodney Bay marina ser ut att vara direkt importerad från Florida med Texas BBQ restauranger etc. Lilla byn bredvid, Gros Islet, var betydligt roligare och mer local. Nästan varje kväll pumpade den ut tung dancehall reggae och soca fråm megahögtalarna på torget till vår ära som låg ankrade utanför. Fredagkvällen i byn är Fish Friday, massor olika mat säljs på gatan och scenen på torget fylls av dom lokala reggae talangerna. Har aldrig sett så tafatta dancehall artister men det var riktigt kul på Idol-audition-vis.

Att komma till Martinique var som att mellanlanda på franska rivieran. Inne i huvudstaden Fort de France till och med luktade det som i sydeuropa och det var fullt med bra caféer med WIFI och stora gallerior. Innan F de F ankrade vi i jättefina bukten Grand Anse d’Arlet. Grym snorkling direkt under båten om man ankrar på södra sidan. Här träffade vi också Pierre-Olivier och Xavier på Qovop, en 36 fots tuff glasfiberbåt i samma ålder som Odessa. Dom är ute och gör ett studentprojekt som bl a innefattat vattenbrunnsprojektering i Guyana i Afrika. Nu är dom på väg tillbaka och jobbar hårt på romdestilleriutprovning.

På väg till F de F ser vi plötsligt en fin vit liten båt med ett stort V på storseglet. Det var ingen mindre än Mare Liberum, vegan som seglats runt jorden under tre år av Mark och Maria. Jag hade tidigare hittat deras blogg Around the World (det var därifrån jag snodde idén att hissa svärdfisk i spinnakerfallet, Mark är storfiskare och hissar även upp hajar). Det var hur kul som helst att få se deras ruffa lilla vega, ett riktigt vintage-exemplar från 1967 med serienummer 555 (Odessa är 1327). Enligt Mark är det den äldsta glasfiberbåt som seglats runt jorden, så coolt. Vilket äventyr dom haft och jävlar vad mycket det finns kvar att se. Vi fick bl a veta att Petit Tabac i Tobago Cays knappast kan klassas som paradisö, inte om man jämför med atollerna i Stilla havet. Nähe.

I skrivande stund ligger vi utanför Roseau på Dominica, en ö som redan känns som en av pärlorna i Karibien. Kristallklart vatten, mäktig djungel och dom vänligaste, mest avslappnade människorna vi stött på. Mare Liberum seglade vidare mot Guadeloupe imorse och jag hoppas återse dom i Azorerna. Nu väntar två veckor i djungeln.

9 reaktion på “Nya Planer

  1. Paradisstranden Martinique, svindlande höjderna över Mont Pele, så många bilder där ni ser så lyckliga ut, jag gläds med er och ser fram emot att äntligen snart få krama om Andrej! Och vad kan jag annat än önska dig en fortsatt lyckosam seglats Lukas, må Gud vara med er, som alltid, kram mamma

  2. Allting låter så grymt, jag vill bara komma ned och segla med dig!! Ser fram emot när du kommer hem igen, du har varit borta för länge nu, även om det inte känns så från ditt perspektiv :)

  3. Bra planer! jag måste ju också säga GRATTIS OLEK! förutom alla åh:n och ah:n och grattis till Blue Marlin!

  4. Hej Lukas och Andrej,
    När jag läser senaste nytt från er så känner jag både fortsatt spänning och lättnad samtidigt. Jag tänker på din fortsättning – Lukas och din hemkomst – Andrej. Det är så intressant att det man tänker sig i början blir något annat än man tänkt sig lite närmare slutet. Det är spånnande att du Lukas drivs vidare, att du får och ser nya möjligheter, av din nyfikenhet och vilja att uppleva mer…och det blir kul att se dig när du sätter dina fötter hemma här igen på slutet av sommaren. Jag är så nyfiken på vad DEN HÄR RESAN har gjort mer Er. Jag själv kan bli avundsjuk på inte enbart de häftiga upplevelserna ni har varit med om utan även lugnet, “tråkigheten”, när det inte händer något som ni måste har varit med om. Sen är er disciplin beundransvärd. Och så är jag nyfiken på hur ni hade det tillsamans etc… frågor, frågor frågor…
    Ha det fint/Kramar/Hanna

  5. Hej Lucas o Andrej

    Vad det ser härligt ut. Ha en fortsatt skön segling
    Många hälsningar
    från
    Moa, Henning och Marie

  6. På nåt sätt förvånar det mig inte att du väljer att segla tillbaka över Atlanten.
    Lycka till med Olek som besättning! Han har väl saxen med sig? Kanske värsta svärdfiskmagneten…

    • Spöna är redan stuvade ombord Tass men en handlina har jag såklart. Snart dags för sista sträckan ner till martiniqe, hoppas pappa lockar fram nått lagom stort, en fin dorado kanske.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

3 Maj

Blue Marlin!

45 kg blue marlin i spinnakerfallet

45 kg blue marlin i spinnakerfallet

Den 23:e april seglade vi från Chateaubelair på St. Vincent mot Martinique. Ute i sundet mellan St. Vincent och St. Lucia, som ligger söder om Martinique, hade vi 8 m/s bidevind, ett rev i storen, liten flik genua och gjorde 5-6 knop i krabb sjö på 2-3 meter. Kändes som att vara ute på havet igen. Det var en mörk dag med mycket moln och regn i luften så jag trollar en mörk (svart/lila) chugger på ena spöet och testar ett färglatt “hittepådrag” på det andra.

Mitt i sundet viner det till i båda spöna samtidigt och vi ser en stor svärdfisk kasta sig upp i ytan bakom båten. Ingen lite fjutt utan helt i klass med atlanttonfisken. Min första svärdfisk och kanske den enda jag kommer få på denna resan, this is it tänkte jag, den här måste vi få upp! In med genuan, ner med storen och så drev vi med vind och vågor. Vi greppade varsitt spö, troligtvis hade den tagit ett bete och trasslat in sig i det andra men vi var glada att kunna använda två för att få kontroll på den. Fisken rusade, hoppade och gjorde flera hårresande dyk under båten där jag kände hur linan skavde mot kölen och ibland gick mot propellern. Efter ett tag kunde jag se hur fnasig linan blivit. Vår plan för att landa en svärdfisk har alltid varit att vinscha upp den i spinnakerfallet. När fisken börjar tröttna går Andrej därför upp på däck och riggar en snara i fallet. Jag tar på mig arbetshandskar och drar försiktigt fisken i svärdet längsides båten medan Andrej lyckas få fatt i stjärtfenan med huggkroken och sätter snaran runt. Några sekunder senare är den uppvinschad och hänger och slår mot bogen, över två meter lång! Alkohol i gälarna dödar den och ett snitt under gälarna blöder ut den. Surrad mot ett undervant hänger fisken sedan stabilt vid sidan av båten.

Vi var snabbt överens om vad vi skulle göra med fångsten. Det var alldeles för mycket kött för oss att äta och bara att ta in fisken i sittbrunnen (som inte är två meter lång) och bloda ner kändes inte kul, speciellt i den höga sjön och nu höll det på att bli mörkt. Vi bestämde därför att ändra kurs och gå in till St. Lucia för att försöka hitta folk att ge bort köttet till. Efter en snabb koll i Doyle pilotboken bestämde vi oss för staden Soufriere som låg nord ost om oss. Vi fick går för stor och motor eftersom det var rakt mot vinden, vi gjorde max 4 knop. Efter att ha kollat på GPS:en inser vi dock att vi gör fyra knop i rakt nordlig riktning, en stark västlig ström trycker oss bort från ön! Det ligger fler byar på västkusten så vi fortsätter norr, förbi Soufriere. Flera timmar går och när vi kommer till mitten av ön hamnar vi äntligen i skugga för den västliga strömmen och kan gå in till den lilla fiskebyn Anse de la Rey där vi ankrar upp vid den breda sandstranden.

Vid midnatt bogserade vi in fisken med dingen och la upp den på piren. Först mätning och vägning, 222 cm lång, 70 cm omkrets och 45 kilo tung. En mycket lång och slank fisk, samma vikt som atlattonfisken som bara var 136 cm lång.

Anse de la Rey

Anse de la Rey

Alla i byn verkade ligga och sova men efter en tur runt hamnen hittade vi en rasta bland fiskeskjulen. Han var rätt loj och det underlättade inte att de pratar patois på St. Lucia, den klassiska rastaman fransk-kreolska dialekten, men tillslut förstod vi varann och han försvann för att hitta en kompis med kylskåp. Han kom tillbaka och fick 15 kg. Resten delade fyra unga killar på som dök upp på piren. Vi tog ett par kilo kött och svärdet som nu sitter fastknutet på pushpit och torkar.

Vilken fångst och vilken lättnad att vi lyckades bli av med köttet utan att något gick till spillo. St Lucia blev nu också en bonusö som vi inte hade tänkt besöka men visade sig vara riktigt fin. Mer om det senare.

/Lukas, nu framme i Martinique

7 reaktion på “Blue Marlin!

  1. Fantastiskt! Vilken fångst. GRATTIS till er båda, speciellt till Lukas – dream come true! pappa/Olek

  2. Lukas och Andrej!
    Mille diablos! Vilken fisk! Vilken fiskare! Och ni bröder verkar vara en riktig dream team, som lyckas vinscha i spinnakerfallet, offra spriten, och bjuder på ert överflöd. Fick mig att tänka på en intervju idag med the Boss i en lokal tidning med anledning av hans turné i skandinavien. Under den spontana lilla presskonferensen som följde soundchecken i Oslo, hade någon frågat på bruten engelska” Vad ska du göra efter den här turnén?” (han spelar i kväll o 2 nätter till i Stockholm) svarade han “I’m just gonna try to keep up this lifelong conversation I have with you guys”, sen skrattade och ryckte lite på axlarna som om det inte finns något alternativ. Håller med. Kram, Sue Anne

  3. Fett coolt!! Riktigt kul att ni fick en svärdfisk till slut! Hoppas ni får grym segling vidare norrut!

  4. Jag och Kavita är så imponerade av hela er resa! Fick se filmer och bilder nyligen när jag och min dotter Kavita/som Lukas träffade på SueAnnes 60 års fest/ firade valborg traditionsenligt hos SueAnne!Ni är outstanding! Vi kollade genom allt!
    Såg häromdagen också en film i TV som hette “Genom eld och vatten” där två killar rodde över Atlanten… men det har ni säkert sett innan ni reste i väg! De överlevde fast de upplevde värre saker än vad ni råkat ut för… eller? Njut av livet! Det är ni värda!/Seija

  5. Hej,
    Kul att se Er. Helt underbar film! Jag blir fascinerad och lite grön när jag ser vad ni har varit med om, vilka miljöer, vilka världar har ni besökt. Grattis. Andrej – toppenfilm!
    Kramar
    Hanna

  6. Medeltidens riddare fick kämpa länge för att förtjäna sitt svärd. Ni har efter lång väntan och hård kamp mer än väl förtjänat Ert. Grattis!
    Lennart K

  7. Det är jättekul att ni kombinerar sportfiske med segling. Det är en av mina stora drömmar att segla runt jorden och fiska samtidigt. Det som är trist är att ni inte släpper tillbaka en Blue marlin och dessutom en som endast väger 45kg. Arten är kraftigt överfiskad och rödlistad så tänk er för lite nästa gång innan ni bestämmer om ni ska släppa tillbaka fångsten eller äta den.

    Skitfiske på er
    Gustaf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

17 Apr

Grenadinerna

Ankrade vid Saltwhistle Bay, Mayreau

Ankrade vid Saltwhistle Bay, Mayreau

De senaste veckorna har vi seglat runt i Grenadinerna, öar som är så löjligt vackra att man knappt tror det är på riktigt. Det är vit sand, palmer och kristallklart vatten för hela slanten. Vår vän Martin Grundberg har varit med och gastat i två veckor, helt ok timing får man säga. Åtta öar har vi hunnit med sen sist så detta kommer bli ännu ett mastodontinlägg. Jag försöker lätta upp lite genom att lägga in bilder i texten. Känns det ändå för tungt rekommenderar jag förra inlägget istället, YouTube versionen. Hursomhelst, öarna vi har besökt är, i turordning:

  • Union Island
  • Canouan
  • St:Vincent
  • Bequia
  • Petit Nevis
  • Mayreau
  • Tobago Cays
  • Mustique
  • St:Vincent, igen

Union Island ligger åtta sjömil från Carriacou, en distans som börjar kännas som en normal dagsseglats nu i vårt nya, mer karibiska tempo. Ankringsplatsen utanför Clifton ligger väl skyddad innanför ett stort, fantastiskt vackert, korallrev som sträcker sig söderut från den sydöstra spetsen på ön. Vi blev inlotsade av “boat boyen” Tiger. Boat boys finns i alla städer med mycket båtar, de kör små öppna träbåtar med stora utombordare och agerar ankringsguide, taxibåt, hummerförsäljare etc etc. Vissa av öarna kräver guideutbildning och fem olika certifikat för att vara boat boy, alltså en stor investering för personen och därför är många inte heller boys utan snarare runt 40. Vi bad Tiger finna en plats nära stranden och fick som vi ville, längst in pressade sig Odessa, gick fast i sanden två gånger men tillslut låg vi för ankar på ca 1,5 m djup. Visserligen läskigt nära en motorbåt rakt bakom (en Albin 28, respekt) men vi har lärt oss lita på Rocna ankarets hållfasthet i sand och det rörde sig inte ur fläcken.

Handstående på ankaret

Handstående på ankaret

Efter Carriacou kändes Clifton välldigt uppstyrt och nästan lite turistigt. Det är till stor del ett ställe folk åker till för att sedan fortsätta med båt in i Tobago Cays. Ingen stor fin strand men revet har fin snorkling och runt hörnet på östra sidan ligger en kite surfing strand som hade ett riktigt coolt full moon party sista kvällen. Överlag mer ungt folk i Grenadinerna.

Ett givet stopp på Union Island är Happy Island längst ut på revet. Där har en rasta byggt en egen ö av lambiskal (även kallad conch, stor havssnäcka som det äts mycket av här). Allt eftersom åren har gått har han byggt ut mer och mer och nu är ön cementerad och har en ordentlig bar på sig. Perfekt ställe att snorkla och ta en sundowner. Vi festade med Clitoriabesättningen och ett gäng amerikan-asiatiska studenthemmafruar vars pojkvänner alla var på Grenada och studerade medicin.

Efter detta var det dags att hämta kompisen Martin Grundberg som kommit för att gasta i två veckor. För att bryta upp den fyrtio sjömil långa vägen till St Vincent gjorde vi ett stopp på Canouan. Vi ankrade upp vid stranden inne på den lyxiga resorten Tamarind. Resorten var fin men ganska tom på folk och inte särskilt kul. Själva staden var mycket liten, en huvudgata med lite rum shops och folk satt utanför på gatan och hängde. Bredvid hängde också åsnor, getter, höns och en gris. En rolig överraskning var att stöta på Stefan från Vendetta igen. Han seglade nu med vännerna på Solit. Dom är på väg söderut för att lägga upp sina båtar på Grenada inför orkansäsongen.

Åsna som hittat kokossly, Main Street, Canouan

Åsna som hittat kokossly, Main Street, Canouan

Morgonen efter satte vi kurs mot Blue Lagoon på St Vincents sydkust. Mellan Bequia och Mustiqe fick jag äntligen lite fiskelycka igen, vi fångade två tonfiskar på ett par kilo styck. Marinan i Blue Lagoon drivs av charterbolaget Sunsail. Inte mycket långseglare mao utan gott om stora charterkattor med franska turister. I den lilla livsbutiken på marinan träffade vi Denver som levererade lime från sin odling. Vi fick en hel påse för några kronor och erbjöd honom en bit tonfisk eftersom vi hade mer än vi behövde. Han blev glad för det och lovade att hjälpa oss att proviantera frukt. Dagen efter kom han med flera kassar färsk frukt, några hade vi aldrig sett förut. Det var rose plums, golden apple, damsel, paw paw (papaya), mango, guava, waternuts, nån brun beta som skalad smakade typ mango, mangobeta kan vi kalla den, se galleri.

Rose plums, en knölig mango och ett gult golden apple

Rose plums, en knölig mango och ett gult golden apple

På eftermiddagen plockade vi och Denvers polare Andrew (som agerade taxi) upp Martin på flygplatsen. Han hade flugit med Air France via Paris till Martinique. Därifrån tog han dagen efter Liam Airlines via Barbados till St:Vincent. Rätt meckig resväg men lite ska han väl få kämpa ;) Martin gjorde sig hemmastadd i förpiken och kom snabbt in i odessarutinerna. Egen “servis” som man själv bestämmer grad av renhet för (rutin som lever kvar från korsningen), ingen kyl eller dusch, obligatorisk rom punch kl 17 osv. Han är extremt oknusslig så vardagen fungerade utan problem.

Vi stack redan nästa dag ner till Bequia för att vara med på Easter Regatta som årets stora händelse i dessa trakter. Som det brukar gick det hög sjö i sundet mellan St:Vincent och Bequia. Är man påväg sydväst är det dock inget problem, vi seglade öppen slör och hade vågorna i ryggen så det var bara kul. Den stora bukten på västsidan, Princess Margarets Bay, var fullproppad med båtar men med vårt blygsamma djupgående på 1,17 m kunde vi gå nära stranden och lägga oss en kort rodd från dingebryggan. Bequia är trevligt, fullt med bra restauranger längs vattnet och det var såklart fullt drag på stan iom regattan. På kvällen blev det en barrunda, grillad kyckling på torget och fest på Devils Table till sent på natten.

Dagen efter var jag trött. Det berodde inte bara på Devils Table utan också mycket på dom starka vindbyarna som piskade oss hela natten (så är det tydligen “alltid” i Bequia, byarna byggs upp i bergen och rullar ner över bukten). Det var tätt mellan båtarna och jag låg vaken och bad att ankaret inte skulle släppa. Dingen som låg förtöjd vid sidan av båten lättade och höll på att flyga in över relingen. Rocna ankaret klarade ännu en gång biffen och när vi snorklade ner på morgonen såg vi att det bara hade grävt sig djupare i sanden. För en av charterkattorna hade det gått sämre, den hade slitit sig från sin mooringboj medan den tyska besättningen festade i land och hittades drivande långt ut till havs.

Från sittbrunnen kunde vi på morgonen se racingbåtarna runt oss sätta segel och ge sig ut i bukten för dagens tävlingar. Imponerande att se dom gå ut för segel i dom hårda vindbyarna. Bakisbrunch blev knölval på Rush Hour. Bequia är en av få platser där valfångst fortfarande får bedrivas. Fyra valar får fångas per år och det görs med små, öppna segelbåtar och handkastade harpuner. Vissa år fångas ingen. Nu hade två valar fångats två veckor tidigare så vi passade på att smaka. Det var riktigt gott, inte allt fisklikt utan ett mörkt kraftigt kött. Min och Martins var saltad och Andrejs färsk med späck. Mums.

Knölval med härliga bitar valspäck med skinn på. Andrej åt tre.

Knölval med härliga bitar valspäck med skinn på. Andrej åt tre.

För att vila upp oss från regattan seglade och veglade vi oss de få sjömilen ner till den lilla ön Petit Nevis som ligger söder om Bequia. Det är en pytteliten obefolkad ö som tidigare användes som valfångststation. Det blåste rejält och gick en del sjö men vi pressade oss nära den höga lodräta klippryggen på västra sidan och låg lugnt och stilla på fem meters djup. Rakt under oss hade vi ett stort korallrev fullt med fisk och det var bara vi och en till båt där.

Morgonen efter satte vi kurs mot Saltwhistle Bay på Mayreau. Riktigt härlig segling i halvvind och solsken, Martin satt till rors hela vägen och påpekade att det var precis sån här segling som han hade beställt. Saltwhistle Bay ligger på norra sidan och omsluts av en smal landtunga vit sand med palmer som går ut till en liten stenig ö (som vi fick en bisarr guidad tur av från trädgårdsmästaren Clifford, han gick runt och pekade ut allt som var farligt, typ kaktusar, och högg dom med sin machete). Hela bukten är en lång sandstrand och vi låg ankrade längst in mot stranden i mycket lugnt vatten. Vi blev positivt överraskade av utbudet på den här lilla ön med ca 300 människor. Vid vår ankringsplats låg en resort med bar/restaurang och längs stranden fler lokala barer och ett par grillar där man kan förbeställa lobster som sen grillas på stranden. Går man tvärs över ön över den branta kullen kommer man till byn. Där ligger ett tiotal restauranger och några små men hyffsat välsorterade supermarkets. Vi fastnade på rastafarin Roberts restaurang, Robert Righteous and de Youths. Grymt skönt ställe i sann Happy Island stil som Robert byggt ut under årens gång, nyaste tillskottet är hans “VIP”, Taj Mahal, som var en takterass. Vi åt god red snapper och drack Hairoun och snackade med Robert och hans döttrar som jobbade där. Senare droppade andra locals in, bl a. den överenergiska, självutnämnda konungen av byn, Rankin’ Skelly. Han flög rund bland borden och drack Guinness och bommade cigaretter överallt där han kom åt. Efteråt blev vi inlotsade till Chill Out, en liten betongstuga med en bar, ett tomt rum och en stor högtalare. Rankin’ Skelly menade att det finnas mängder av tjejer där. Efter lite snabb överslagsmatematik ifrågasatte vi hur många singeltjejer det egentligen fanns på ön. Fiskaren Philip hade svaret: sju. Så några tjejer såg vi aldrig något av utan vi drack jack iron rom med boat boy/restaurantör/fiskarna Glenmore, Philip, Flex m fl och så Rankin’ Skelly såklart.

Robert the rasta vid sitt sound system

Robert the rasta vid sitt sound system

Efter tre nätter på Mayreau (två mer än planerat, Mayreau är ett höjdarställe) var det dags för en av höjdpunkterna för hela Karibienseglingen, Tobago Cays. Dom utgörs av tre små obebodda öar med ett stort, halvcirkelformat korallrev år öster. Hela området är mycket grunt med rev överallt så vattnet skiftar mellan blått och turkost, det såg nästan overkligt ut! Precis utanför revet ligger miniön Petit Tabac där Jack Sparrow blev strandsatt för att svälta ihjäl i Pirates of the Caribbean. En riktig paradisö bestående av palmer, sandstrand och med fina korallrev utanför. Vi låg för ankar här en natt som enda båt på ön, märkligt att det inte är mer folk än det är här. Inne bland småöarna låg det kanske femton båtar och vi tog sista natten en mooringboj vid turtle beach på Baradal. Namnnet stämde bra, på en snorkeltur runt standen såg vi över trettio havssköldpaddor, ibland ett halvdussin åt gången. De flesta låg och betade i gräset på botten och var inte skygga. Tobago Cays är en marinpark och allt fiske är förbjudet. Lite tråkigt var det ju för en fiskefanatiker som mig (förutom sköldpaddor fanns mängder med snapper och annat) men såklart en bra sak för att bevara beståndet. Vi såg fantastiskt mycket revfiskar, många stora rockor (som gärna simmade rakt under en), lobsters under stenar, stora bläckfiskar. Sista kvällen beställde vi lobstergrill på stranden av en av boat boysen som körde runt bland småöarna och krängde is, bröd, fisk och t-shirts. Mr Fabulous var det som stod för grillen och lobstern var fint grillad, tillsammans med kall Hairoun och på öde sandstrand under stjärnorna var det toppkrog på hög nivå.

Martin och Lukas på Petit Tabac

Martin och Lukas på Petit Tabac

Bilder Union Island – Tobago Cays

Sista stoppet innan Martin skulle flyga hem igen från St:Vincent blev Mustique. Mustique är helt privatägd och drivs av The Mustique Company som i sin tur ägs av villaägarna (om du är sugen går det bra att hyra en villa, kostar bara runt $20K/veckan). Ön är känd för att husera celebriteter som Mick Jagger, Oprah och Snoop Dogg. Överallt i dom gröna bergen ligger dom stora lyxvillorna och tittar ut över havet. Enda ankringsplatsen är Britannia Bay och man är tvungen att ta en mooringboj som går loss på saftiga 500 kr (tre nätter ingår) som nån sorts miljöavgift. Byn består av ett par lyxiga matbutiker, klädboutiquer, restauranger, caffe latte glassbar och såklart Basils Bar. Basils är ett avslappnat ställe, flera små bambuhus som sitter ihop och som står på styltor ut över vattnet. Mr Jagger ska tydligen hänga här en del tillsammans med andra digniteter men vem som helst är välkommen, tom tre orakade seglare i flip flops och shorts. Vi timade in wednesday night bbq buffet with jump-up. Maten var, enligt karibiska mått, svindyr och fick väl halvt godkänt och bandet var kanske inte top notch men det var kul och avslappnat häng i baren med villaägarna, tennis coacher, locals mm. Ön är lätt att ta sig runt och vi hann se det mesta på en dag inklusive den mycket fina stranden Macaroni.

Private property - vanligaste skylttexten på Mustique

Private property – vanligaste skylttexten på Mustique

För seglingen tillbaka upp till St. Vincent bestämde jag att det var dags att lossa revet som suttit i storen senaste månaden eller så. “Dags att sluta fega”, tyckte jag. Vinden var bara var 8 m/s och det borde vara halvvind. Visade sig att vinden var mer nordlig än tänkt och vi krängde stundtals 40 grader i bidevinden. Men det var lugn sjö och Martin hade inga problem som rorsman och det var härligt att ha full segelyta. Ända till vi kom upp till det beryktade sundet mellan Bequia och St Vincent. Inte stora vågor denna dag men ett litet regnoväder kom med stark vind och gjorde att vi tappade kontrollen och lovade upp medan båten låg med seglen i vattnet. Vi lyckades bärga genuan och kunde fortsätta för endast stor sista biten in till land. Kul med lite seglingsdramatik igen!

Bra lutning i Bequiasundet

Bra lutning i Bequiasundet

Sista dagen med Martin spenderades med en rätt tuff hike till toppen av vulkanen La Soufriere på norra sidan. Vi tog buss dit och gick stigen utan guide, riktigt häftig regnskog på vägen och kargare högst upp. Det var molnigt och väldigt fuktigt så vi kunde aldrig se ner i kratern utan skyndade ner igen för det blåste och var rätt kallt däruppe. Efteråt buss till Kingstown och immigration-kontoret där Martin klarerades ut som crew från Odessa. På fredagar blir Kingstown en stor gatufest, friday lime, med soundsystems och dryckesförsäljning överallt. Hur kul som helst med tyvärr fick vi se till att ta en buss hem i hyffsad tid, Kingstown är inte säkert nattetid för turister, något vi fåt höra av andra seglare tidigare och även av locals vi pratade med där.

På väg upp till toppen av La Soufriere träffade vi djungelpåven

På väg upp till toppen av La Soufriere träffade vi djungelpåven

Martin är hemma och jag och Andrej ligger kvar i Sunsails marina och njuter av ett liv i lyx, elekticitet till laptopen och kylen, sötvattensduschar, bra wifi och strandbar ett stenkast bort med bra kingfishburgare. Vi laddar batterierna för att härnäst ta oss an Dominicas djungler.

Mustique & vulkanen La Soufriere, St. Vincent

7 reaktion på “Grenadinerna

    • Thanx man. Kan tänka mig att det inte finns jätte mycket tid innan augusti men du är alltid välkommen!

  1. yep, shyssta bilder. men också bra skrivet som en resedagbok. kul med besök av någon från sverige. här har våren gjort entré. 10 grader o sol (alltid något). dem har iaf börjat sopa bort grus så det är lättare o cykla på gator, vägar o torg. hoppas du o andrej har det fortsatt kul.
    /erik

  2. Shit va grymma bilder!
    Sjukt bra stories ni bjuder på, riktigt kul att kunna följa er “lilla trip”.
    Kan tänka mig att ni har det rätt glassigt nu när ni kryssar runt bland atollerna, viss skillnad från överfarten. Kul med Martin på besök, lite svenskt perspektiv på tillvaron.

    Hoppas ni fortsätter att ha det sjukt bra.
    Blir inspirerad att komma efter, kollar efter segelbåt på blocket nu…:)

    Ha det gött!
    //Hampus

    • Ja det var kul med en touch av Sverige. Kändes dock som att Martin aklimatiserade sig rätt snabbt. Låter bra med båtletandet, bara att höra av dig när du behöver besättning!

  3. Så underbart för er! oj oj oj
    Ta hand om er, men det verkar ju inte svårt
    Kramar
    Daphne

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>