Costa de Morte

Vi seglar nu längs den höga, bergiga och mycket vackra Costa de Morte. Det är Spaniens nordliga atlantkust som sedan går över i Portugal vid Rio Minho. Hamnarna är minde här än vi varit vana vid och ligger undangömda från atlantvädret i stora vikar som kallas Rià. Vårt första stopp var i en liten fiskeby, Laxe. Visade sig att det varken fanns pontoner eller bojar så vi inväntade mörkret och la oss lite smidigt bredvid en av fiskebåtarna vid piren. Ingen kom och skrek på oss så vi bestämde oss för att övernatta där, även om vi fick gå ut varannan timme och justera förtöjningslinorna mot tidvattnet, något vi märkte av efter den obligatoriska hamnbarrundan då vi fick hoppa ner till båten som låg tre meter under kajen. Morgonen efter kunde vi äta frukost i solen med utsikt över kullarna och titta på det enorma stimmet multar precis vid båten. Kunde så klart inte låta dom vara utan fångade en med en bit saltad makrill som vi använt som extra bete på tonfiskdragen. Kul fisk att ta på lätt utrustning!

Från den lilla fiskehamnen seglade vi till Muxia som visade sig ha investerat i en rejäl pontonanläggning (finns icke i sjökortet) i sin hamn. Tyvärr var det bara vi och 5000 fiskmåsar där och vattnet och elen var avstängd. Vi gick över gatan till det lilla hippie-auberget Delfin för att se om vi kunde scora en dusch och lite internet för att kolla vädret. Ägaren till hostelet, den vänliga och extremt fridfulla ungraren Balach, gav oss genast tillgång till alla faciliteter och bjöd in oss till kvällens reningsritual som skulle innehålla sprit och eld. Visade sig att vi kommit till ett pilgrimshostel för pilgrimmer som går The Camino. Lät riktigt skumt tyckte vi men vi var iaf tillräckligt nyfikna för att gå dit på kvällen. Visade sig vara hur avslappnat som helst, pilgrimmerna hängde runt och drack vin och snackade innan ceremonin. Själva ceremonin bestod av att alla stod runt en skål som fylldes med sprit, socker, citroner och kryddor. Detta tändes på och sen fick vi turas om att hålla elden i liv genom att hela tiden ösa med skopor medan en vers lästes som skulle fördriva onda andar och annat otrevligt. När en stor mängd (för mycket) sprit brunnit bort drack vi resten i koppar. Det var kul att lära känna några av dessa peregrinos, som de som går Camonon kallas. Dom flesta var i 20-30 årsåldern och kom från runt om Europa även om det fanns undantag. De går ca 30 km per dag, i en till två månader medan dom samlar stämplar i ett häfte som bevisar deras bedrift. Man känner igen dessa peregrinos på deras trekkingboots, camobyxor (alternativt baggy hippiebrallor), gandalfkäpp och ett snäckskal som traditionellt ska användas som kombinerad mugg/tallrik. Hård sydlig vind gjorde att vi hängde på Delfin i tre dagar och drack vin och åt kakor medan vi fick höra historier från the Camino. Kul att få höra om något vi inte alls kände till även fast vi kanske inte var överdrivet imponerade av strapatsberättelserna om hur hårt det var att gå 30 km per dag och ibland inte komma fram till hostelet förrän kl tio på kvällen…

Peregrinosarna var riktigt intresserade av vår segling och ville gärna mönstra på hela bunten. Vi har ju inte jättemycket extra utrymme men det slutade iaf med att vi tog med supertrevliga Jenny som första ny besättning på Odessa. Hon hade varit på clownskola på Ibiza tre månader, gått Camino i en månad och skulle resa hem till New Mexico från Madrid några dagar senare. Vi varnade för trist väder, hög sjö och kryssning i motvind i 24 timmar ner till Baiona men det var inget problem, hon ville med. Vi åkte vid lunchtid den 8:e i riktigt grådassigt väder med vinden rakt emot oss. Mot kvällen kom också dimma som gjorde att vi bara såg nån båtlängd i mörkret. Jenny var sjösjuk hela vägen och låg till sängs nere i ruffen. Vi tröttnade till slut på det hela valde att gå in till Muros istället dit vi kom två på natten. Äntligen en fullservicehamn med el, vatten och duschrum – härligt. Dessutom är hamnpengen bara 6,5 euro här vilket är grymt bra. Muros ligger fint längst inne i en rià med skogsbetäckta berg runt om som hela tiden har haft dimma liggandes högst upp. Staden är full med gamla hus som ser ut att stått orörda ett par hundra år, lite spooky är den faktiskt i dimma och ruskväder. Det finns också en sandstrand, en strandpromenad och bredvid oss är fiskehamnen som förser fiskhandlarna på kajen med färsk fisk.

Vi har haft oflyt med vindarna senaste veckan, här ska det alltid blåsa väst eller nordligt men det har varit rakt sydligt. Idag har vinden äntligen vänt och vi satsar på att ta oss till Porto! Vi kommer segla samtidigt som två unga tyska killar som också ska till Karibien i en 27-fotare. Det märks att det börjar dra ihop sig inför atlantkorsningen, vi träffar på fler och fler båtar som ska ner till Kanarieöarna och vidare. Många är dubbelt så stora som oss och har ARC-flagga som visar att dom betalat en större summa för att delta i Atlantic Race for Cruisers. Man får då lite seminarier innan, GPS-tracker och annan utrustning. Vi som kör lite mer do-it-yourself kallas tydlige
n NARC – Not Arc.

.