Två tonfiskar på 20 kg!
Hej kära bloggläsare, det här med wifi har liksom inte riktigt slagit igenom i Mindelo än och till råga på allt har min dator börjat krascha oroväckande ofta. Här kommer iaf äntligen en rapport från dom djupa haven.
Vi gled ut från hamnen San Sebastian de la Gomera på eftermiddagen den 28:e under pompa och ståt, Yiri yiri boum högt på stereon, Janne och Lisbet på S/Y Daphne bredvid saluterade. Dåligt med vind uppe bland öarna så vi gick för motor första biten. Lugnet bröts 10 M söder om San Sebastian då det högg på ena spöet och två sekunder senare på det andra. Det var rejäla hugg, linan flög ut från rullen. Lars och jag greppade varsitt spö och Andrej styrde på en kurs som skulle vara så långsam som möjligt. Efter 15 minuter hade jag en tonfisk bredvid båten som var den största fisk jag sett! Blev livrädd när jag såg att den var dåligt krokad på den lilla Yo-Zuri vobblern men Andrej lyckades få in den i håven (montera huggkrok var det enda jag lämnade på att göra-listan innan vi åkte, såklart). Håven blev böjd med vi fick in den i sittbrunnen. Vi testade knepet med sprit i gälarna för att döda fisken. Efter att par omgångar Havana Club blev den faktiskt riktigt lugn men behövde ett par smällar med vinchhandtaget för att dö helt. Vågen visade 20 kg! Lars fick upp sin som var lika stor den och som återsattes efter fotografering. Att filéa firren var en hel del jobb, speciellt med min filékniv som mer är avsedd för svenskt fjällfiske. Jag och A ville pröva på vad vi tänkte skulle vara världens bästa sashimi så vi skar loss ett par bitar och tvättade bort blodet i saltvattenshinken. Gourmetupplevelsen uteblev, fiskbiten smakade blod och saltvatten. Ett par timmar senare hade vi iaf kylen full med tonfisk och sittbrunnen var avsköljd och blev vit igen. Då kom etappens första missöde, när vi drog igång motorn för att fortsätta dog den direkt. Jag såg ena genuaskotet rycka till och insåg att det snärjt sig runt propellern. Otroligt irriterande, vi ville inte vända tillbaka så vi försökte segla några timmar och tänkte att vi hoppar i när det ljusnar och knyter loss propellern. Problemet var att vinden knappt fyllde seglen och enligt prognosen skulle det vara så 30 sjömil till. Vi låg och guppade och till slut gav vi upp, slängde i utombordaren och satte kurs mot Puerto de Santiago på La Gomeras sydspets, sju sjömil bort, där vi la till på insidan av stenpiren. Visade sig vara en av de mest obekväma nattplatserna hittils, vågor gjorde att båten kastades omkring och slet i tamparna och vi fick justera tamplängden varannan timme pga tidvattnet. Vi åt iaf en grym tonfisk med soya och spanade in byn som pumpade fiestamusik hela natten på torget mittemot oss.
På morgonen fick vi loss skotet ur propellern och fortsatte. När vi passerat den sydligaste Kanarieön, XXX, kom vinden som utlovat och vi kunde äntligen stänga av motorn. På dagen turades vi om vid rodret och åt tonfisksallad. Vi började med fyratimmarsskiften på kvällen enligt det rullande tredagarsschemat. Det visade sig fungera riktigt bra, vi kom fram till att ena dagen var en “skitdag” med skift av och på hela dagen och ett kl 2-6 på natten men sen får man två dagar med sköna nattskift och mycket “fritid” på dagen. Andrej tog första nattskiftet, 22:00-02:00, vinden var ca 8-10 m/s NO. Vi hade ett rev på storen och seglade halvvind. Det gick undan, över 6 knop hela passet! När jag bytte av knöt vi in ett till rev för att få lite lugnare gång. Det blev sedan rutin att göra så inför natten, annars gick det knappt att sova i den starka vinden.
Dagarna flöt på med mycket vind och stora vågor, helt klart större än jag hade trott. Som tur var kom både vågor och vind mestadels bakifrån och Odessa surfade fint i vågdalarna. Det gällde bara att hålla koll på kursen och se till att ha vinden i ryggen, råkade man gå upp 20 grader eller så blev man ofta påminnd om det av en stor våg som stänkte ner en från sidan. Sittbrunnen var konstant blöt och våra kläder blev täckta av salt.
Dag två kom nästa hugg, denna gång en fin dorado på 3,5 kg. Otroligt vacker fisk, guld, grön och blåglänsande. Väldigt god var den också. Vi fick sedan under resan vara med om två stim dorados som högg på våra squids. Den första högg då jag satt med spöet i handen och vevade in draget, riktigt häftig känsla! Sedan följde stimmet efter och vi kunde bara släppa i draget och se dom komma och attackera i ytan, vi bara stod och gapade och trodde knappt att det var sant.
Att drilla fisk och landa dom med hissade segel i stora atlantdyningar är inte helt okomplicerat. Det gäller att få ner hastigheten på båten snabbt, seglar man i fem knop viner linan bara ut från rullen och det går inte att få in fisken en millimeter. Efter ett par fighter med en del kallabalik kom vi fram till en teknik som verkar fungera rätt bra. Fisken krokar sig själv så vi låter först spöet sitta kvar i hållaren medan vi snabbt rullar in genuan. Sen skotar vi hem storen och gå upp mot vinden, då stannar vi nästan. Vår ryggstödspall blev perfekt som fightingstol längst bak i båten. Huggkroken fick jag till slut klar så nu kan vi också landa fisken på ett enklare sätt. Nu återstår bara att testa att vinscha upp svärdfisk i spinnakerfallet 
Dagarna gick fort och vinden höll i sig. Våra två rev i storen satt i nästan hela sträckan och vi gjorde ändå fem knop i grundfart och betydligt mer i surfen. Tack vare sattelittelefonen kunde far leverera ett par väderleksrapporter via SMS efter att vi ringt upp och givit vår position. Bra att ha testat inför nästa etapp. Scrummötena fungerade bra, vi hade aldrig jättemycket att göra på att göra listan (montera huggkrok, sätta upp GoPro fästen, byta krokar på squids etc) men det var bra att ha en tid för att ta upp saker man kommit att tänka på.
Natten till den 6:e började vi närma oss Kap Verde. Vi gick för endast storsegel under natten för invänta dagsljuset innan vi kom nära land. I gryningen var vi 20 M från San Vincent, den ö där Mindelo ligger. Vi satt på helspänn och ville inte missa ögonblicket då dom bergiga öarna skulle siktas. Det tog ett tag, inte förrän vi var 4 M från land såg vi kusten. Den dåliga sikten beror på Harmattan, vindar från Sahara som bär med sig sandstoft. Det syntes till och med på båten som fick rödfärgade stag och mantågsnät.
Vi angjorde Mindelo efter nästan exakt en vecka på sjön. Första stopp blev kall öl och friterad kyckling på marinans flytande bar, helt oslagbart! Den faktiska distansen blev 850 M vilket gav oss en medelhastighet på 5,1 knop från hamn till hamn. Hoppas på lika bra fart för nästa etapp, då kommer överfarten till Tobago ta ca tre veckor.
Mindelo är ett skönt ställe, väldigt avslappnat och man känner helt klart att man är i Afrika. Båtprylar och bra butiker för konserver är svårt att få tag i så vi är glada att ha allt sånt klart. Det finns iaf en fin marknad där vi kommer kunna köpa gröna tomater, bananer och färska, okylda ägg. Vi börjar redan bli sugna på att komma ut till sjöss igen. Igår avseglade två av våra grannbåtar, båda skulle till Charlotteville i Tobago där vi också tänkt landa. Ena båten är österrikiska Wolf och Doris med dotter. Han har för övrigt fått mig väldigt sugen på att ta mig till Panama som verkar riktigt häftigt och ger skydd under orkansäsongen. Den andra är en mindre katamaran som Richard och hans fru seglar med fyra småbarn med sig, helt klart tuffa seglare! Till råga på allt tog den godhjärtade Richard med en hippie som varit fast här i sex veckor. Hoppas vi kommer möta upp dom där, man får alltid myror i benen när någon båt ger sig av innan.
Planen är att avsegla i mitten på nästa vecka efter att vågorna från ovädret i nordatlanten dött ut. Ska försöka få till en uppdatering innan vi drar!
