Tass med Calle och Bella

Tanken med denna resa var från början att (försöka) segla till Karibien och sen bara ha det gött, sälja båten, flyga hem och på så sätt slippa den nordligare korsningen tillbaka. Men, nu när många andra båtar börjar röra sig norrut och snacka korsning har jag börjar känna mig lite rastlös och avundsjuk på det äventyr som väntar dom. Det blir inte bättre av att jag hört flera som gjort detta tidigare säga att Azorerna var det bästa på hela resan. Karibien är jättefint men det känns också som att jag börjar kunna det nu. Att stanna där jag är nu, uppe bland Leeward Islands, ända till augusti är också riskabelt eftersom orkansäsongen börjar i juli.

Såå, för att göra en lång historia kort har jag beslutat att sälja Odessa i Le Marin på Martinique i början på juni och därefter mönstra på Tass, en racerbåt av modell One Tonner, och segla tillbaka till Europa. Andrej har saker som väntar hemmavid och flyger som planerat hem efter Dominica, från Guadeloupe. Där blir han avlöst av ingen mindre än pappa Olek Wilczek som hjälper mig att segla ner Odessa till Le Marin. Där hoppas jag hitta en säker plats åt henne och lämna nycklarna till en båtmäklare innan jag flyger och möter upp Tass i Brittiska Jungfruöarna. Därifrån korsar vi direkt till Azorerna, 2300 sjömil, och sen vidare till Spanien där de bor. Känns helt OK att missa seglingen genom engelska kanalen och flyga sista biten hem.

Ombord på Tass finns Calle och Bella, två tyskar som bott utomlands hela deras liv, nu i södra Spanien. Calle är uppvuxen på båtar och jobbar på somrarna som charter kapten på 70-90 fots segelbåtar i Medelhavet. Bella är ofta first mate ombord. Vi träffade dom i Walilabou på St Vincent men dom kände igen oss redan från Charlotteville i Tobago. Sen Walilabou har vi hängt ihop och besökt St Lucia, Martinique och nu är vi i Dominica tillsammans. I Martinique tog vi en regelrätt söndagssegling med Tass, första på resan! Det var riktigt kul, Tass är lätt och snabb och har oändligt många fler trimpunkter än Odessa. Ser verkligen fram emot att lära mig mer om hur dom fungerar. Vi körde hårt och på hemvägen flög vi den nya, svarta gennakern. Det kommer bli en kul och snabb atlantkorsning.

Vi har verkligen haft bra flyt med folket vi mött på sista tiden. På St Lucia återsåg vi Julita och Mirolaw på Meyou som jag träffade i Mohammedia. Som förra gången bjöd dom på drinkar och snacks, denna gång kunde jag återgälda med ett kilo fin svärdfiskfilé. St Lucia är en vacker ö men med mycket mer turism än vi hade trott. Rodney Bay marina ser ut att vara direkt importerad från Florida med Texas BBQ restauranger etc. Lilla byn bredvid, Gros Islet, var betydligt roligare och mer local. Nästan varje kväll pumpade den ut tung dancehall reggae och soca fråm megahögtalarna på torget till vår ära som låg ankrade utanför. Fredagkvällen i byn är Fish Friday, massor olika mat säljs på gatan och scenen på torget fylls av dom lokala reggae talangerna. Har aldrig sett så tafatta dancehall artister men det var riktigt kul på Idol-audition-vis.

Att komma till Martinique var som att mellanlanda på franska rivieran. Inne i huvudstaden Fort de France till och med luktade det som i sydeuropa och det var fullt med bra caféer med WIFI och stora gallerior. Innan F de F ankrade vi i jättefina bukten Grand Anse d’Arlet. Grym snorkling direkt under båten om man ankrar på södra sidan. Här träffade vi också Pierre-Olivier och Xavier på Qovop, en 36 fots tuff glasfiberbåt i samma ålder som Odessa. Dom är ute och gör ett studentprojekt som bl a innefattat vattenbrunnsprojektering i Guyana i Afrika. Nu är dom på väg tillbaka och jobbar hårt på romdestilleriutprovning.

På väg till F de F ser vi plötsligt en fin vit liten båt med ett stort V på storseglet. Det var ingen mindre än Mare Liberum, vegan som seglats runt jorden under tre år av Mark och Maria. Jag hade tidigare hittat deras blogg Around the World (det var därifrån jag snodde idén att hissa svärdfisk i spinnakerfallet, Mark är storfiskare och hissar även upp hajar). Det var hur kul som helst att få se deras ruffa lilla vega, ett riktigt vintage-exemplar från 1967 med serienummer 555 (Odessa är 1327). Enligt Mark är det den äldsta glasfiberbåt som seglats runt jorden, så coolt. Vilket äventyr dom haft och jävlar vad mycket det finns kvar att se. Vi fick bl a veta att Petit Tabac i Tobago Cays knappast kan klassas som paradisö, inte om man jämför med atollerna i Stilla havet. Nähe.

I skrivande stund ligger vi utanför Roseau på Dominica, en ö som redan känns som en av pärlorna i Karibien. Kristallklart vatten, mäktig djungel och dom vänligaste, mest avslappnade människorna vi stött på. Mare Liberum seglade vidare mot Guadeloupe imorse och jag hoppas återse dom i Azorerna. Nu väntar två veckor i djungeln.

45 kg blue marlin i spinnakerfallet

Den 23:e april seglade vi från Chateaubelair på St. Vincent mot Martinique. Ute i sundet mellan St. Vincent och St. Lucia, som ligger söder om Martinique, hade vi 8 m/s bidevind, ett rev i storen, liten flik genua och gjorde 5-6 knop i krabb sjö på 2-3 meter. Kändes som att vara ute på havet igen. Det var en mörk dag med mycket moln och regn i luften så jag trollar en mörk (svart/lila) chugger på ena spöet och testar ett färglatt “hittepådrag” på det andra.

Mitt i sundet viner det till i båda spöna samtidigt och vi ser en stor svärdfisk kasta sig upp i ytan bakom båten. Ingen lite fjutt utan helt i klass med atlanttonfisken. Min första svärdfisk och kanske den enda jag kommer få på denna resan, this is it tänkte jag, den här måste vi få upp! In med genuan, ner med storen och så drev vi med vind och vågor. Vi greppade varsitt spö, troligtvis hade den tagit ett bete och trasslat in sig i det andra men vi var glada att kunna använda två för att få kontroll på den. Fisken rusade, hoppade och gjorde flera hårresande dyk under båten där jag kände hur linan skavde mot kölen och ibland gick mot propellern. Efter ett tag kunde jag se hur fnasig linan blivit. Vår plan för att landa en svärdfisk har alltid varit att vinscha upp den i spinnakerfallet. När fisken börjar tröttna går Andrej därför upp på däck och riggar en snara i fallet. Jag tar på mig arbetshandskar och drar försiktigt fisken i svärdet längsides båten medan Andrej lyckas få fatt i stjärtfenan med huggkroken och sätter snaran runt. Några sekunder senare är den uppvinschad och hänger och slår mot bogen, över två meter lång! Alkohol i gälarna dödar den och ett snitt under gälarna blöder ut den. Surrad mot ett undervant hänger fisken sedan stabilt vid sidan av båten.

Vi var snabbt överens om vad vi skulle göra med fångsten. Det var alldeles för mycket kött för oss att äta och bara att ta in fisken i sittbrunnen (som inte är två meter lång) och bloda ner kändes inte kul, speciellt i den höga sjön och nu höll det på att bli mörkt. Vi bestämde därför att ändra kurs och gå in till St. Lucia för att försöka hitta folk att ge bort köttet till. Efter en snabb koll i Doyle pilotboken bestämde vi oss för staden Soufriere som låg nord ost om oss. Vi fick går för stor och motor eftersom det var rakt mot vinden, vi gjorde max 4 knop. Efter att ha kollat på GPS:en inser vi dock att vi gör fyra knop i rakt nordlig riktning, en stark västlig ström trycker oss bort från ön! Det ligger fler byar på västkusten så vi fortsätter norr, förbi Soufriere. Flera timmar går och när vi kommer till mitten av ön hamnar vi äntligen i skugga för den västliga strömmen och kan gå in till den lilla fiskebyn Anse de la Rey där vi ankrar upp vid den breda sandstranden.

Vid midnatt bogserade vi in fisken med dingen och la upp den på piren. Först mätning och vägning, 222 cm lång, 70 cm omkrets och 45 kilo tung. En mycket lång och slank fisk, samma vikt som atlattonfisken som bara var 136 cm lång.

Anse de la Rey

Alla i byn verkade ligga och sova men efter en tur runt hamnen hittade vi en rasta bland fiskeskjulen. Han var rätt loj och det underlättade inte att de pratar patois på St. Lucia, den klassiska rastaman fransk-kreolska dialekten, men tillslut förstod vi varann och han försvann för att hitta en kompis med kylskåp. Han kom tillbaka och fick 15 kg. Resten delade fyra unga killar på som dök upp på piren. Vi tog ett par kilo kött och svärdet som nu sitter fastknutet på pushpit och torkar.

Vilken fångst och vilken lättnad att vi lyckades bli av med köttet utan att något gick till spillo. St Lucia blev nu också en bonusö som vi inte hade tänkt besöka men visade sig vara riktigt fin. Mer om det senare.

/Lukas, nu framme i Martinique