Ombord Tass med Calle och Bella

Nu bär det av! Calle och Bella har fått vänta medan jag meckade i Martinique så Tass var i princip helt bunkrad och klar innan jag kom hit. Jag har bara behövt “flytta in” och stuva undan mina saker. Och installera en extra spöhållare såklart. Vi hade till och med tid igår för att se oss om lite här på Virgin Gorda i Brittish Virgin Islands. Det är sådär klassiskt paradisvackert, kritvita stränder, turkost kristallklart vatten, fina korallrev och palmer i mängder. Ser ut som att öarna nästan är konstgjorda och att sanden på botten har krattats i rullande vågmönster. Fiskeförbud och fullt med fisk överallt. Men också fullproppat med amerikanska charterbåtar och allt är turistanpassat, det känns som att vara i en amerikansk resort, men en helt OK resort får man ge det. Man kanske skulle spenderat lite tid här uppe bland Leeward Islands ändå…jaja, next time.

Om en timme är det slut med the tough life in the tropics, vi sätter kurs mot Azorerna. Planen är att först segla norrut med de östliga vindarna in från sidan, sedan i höjd med Bermuda sätta kurs mot Azorerna och förhoppningsvis ha en stadig västlig vind. En översegling i denna riktning är inte lika förutsägbar vad det gäller vindstyrka och vindriktning än passadvindsseglingen hit. Risken att hamna i hårt väder finns, men med pappa Olek som väderguru och vår Iridium sattelittelefon hoppas vi kunna navigera oss från eventuell tropisk storm/orkan. Det kan också bli stiltje, speciellt när vi närmas oss Azorerna där ett massivt högtryck brukar ligga. Det är därför svårt att säga hur lång tid det kommer ta men runt 20 dagar är en rimlig gissning för dom 2400 sjömilen vi ska segla.

Ser fram emot havsvind, stora fiskar och god mat, vi hörs på Azorerna!

Besättningsbyte, sista kvällen för Andrej och första för Olek

Senaste tiden har varit extremt händelserik och ovanligt stressig. Efter mitt beslut att mönstra på Tass för en östlig atlantkorsning från Tortola via Azorerna gällde det att få ihop allt så Odessa kunde lämnas för försäljning i Le Marin. Far skulle komma till Guadeloupe 1:a juni för en veckas besök. Andrej skulle samtidigt flyga hem och tidschemat var tight, Tass kan inte vänta på mig hur länge som helst nu när vi redan är i orkansäsong.

Från Dominica seglade jag och Andrej norrut, gjorde ett poänglöst stopp på Marie Galante och fortsatte till Guadeloupe. Här skrubbade vi och putsade Odessa så hon skulle se fin ut till försäljningen. Vi hade iaf en dag ledigt och hann göra en tur runt ön med amerikanerna Dave och John på Bad Bunny. Vattenfall, djungel, romdestilleri Bologne, fruktmarknad. På kvällen romprovning på Bad Bunny och sköna 90-talsrullen Wind. Far anlände en dag senare med pompa och ståt, champagne och foie gras intogs i sittbrunnen och vi hade en trevlig kväll tillsammans alla tre innan Andrej dagen efter steg på flyget hem.

Veckan med pappa var förbannat trevlig. Jag blev bortskämd med extravaganta krogbesök (på dom platser där sådant gick att finna) och fick lära mig svensk seglarjargong, att väcka varann kallas purra, en gust är en kajsa. Nu kan jag angöra Sandhamn utan att vara rädd att bli utskrattad. Vi besökte lilla ögruppen Les Saintes som tillhör Guadeloupe. Fina små öar, OK snorkling och middag på lågsäsongssömnig hotellrestaurang. Sen tillbaka till Portsmouth på Dominica där jag tidigare hade ordnat med guide, rastafarin Cartouche från Iguana Café, som skulle köra oss runt ön och ta oss på några lättare hikes. På morgonen för hiken fick vi dock höra att Cartouche hade “went into the countryside” dagen innan och det var oklart om och när han kunde ta sig tillbaka eftersom det knappt finns några bussar därute. Guiderna som satt och hängde i skjulet vid Indian River mobiliserade sig snabbt och vi fick istället Buddah som guide vilket i efterhand känns som tur i oturen. Han är utbildad botaniker och visade mängder med växter och frukter, tog oss till ett vackert litet vattenfall på privat mark, visade kalla svavelkällor och nått helt nytt, en fladdermusgrotta. Den låg vid en liten by på nordöstra sidan och där hängde en av byborna med mot grottan som följeslagare.

Batman, Buddah och Olek

“He is the Batman, he eats bats”, fick vi höra av Buddah. Vägen till grottan var dramatisk, klättring längs klippor och timea så man inte blev blöt av vågorna som slog in mot atlantkusten. I en håla såg vi en boa constrictor. Framme vid grottan var det för högt tidvatten för att vi skulle kunna gå in. Men inte för Batman. Han hoppade mellan klippblock och när han kommit in i grottan började han slå i taket med en stav vilket väckte ett par miljoner fladdermöss som kom störtande ut. Batman kom ut med en död fladdermus, tyvärr var den för liten för att ätas. Ingen fara, på vägen tillbaka såg han en bläckfisk bland några stenar som han blixtsnabbt slängde upp på land och klämde sönder huvudet på. Sen öppnade han några kokosnötter åt oss med en liten sten som verktyg och fick till perfekta runda öppningar. Han fick 10EC för en oförglömlig guidning och drog sig sedan tillbaka till den övergivna skolbyggnaden där han huserar. Vi åt lobster på Iguana Café och fick kassar fyllda med mango av Cartouche som var ledsen att han inte lyckats komma i tid på morgonen.

Efter stadig frukost inne i Portsmouth med smoked herring bakes, codfish accras, friterad ballyhoo (nya favoriten!), friterad plantine och seamoss juice seglade vi ner till Roseau. Där vilade vi bara upp oss lite och fortsatte 03:30 mot Grand Anse på Martinique. Det var stjärnklart och morgonen började gry precis när vi kom ut på öppet hav mellan öarna. Vi hade god vind från sidan och pappa raceade fram i havssjön medan jag passade på att sova ett tag till. Gran Anse var kanon, ankrade precis bredvid det fina korallrevet på södra sidan och vi fick bl a se en havssköldpadda. På stranden dracks det Ti Punch, fransmännens tuffare version av rom punch – vit rum agricole 50%, en sked rörsocker och en limeklyfta. Förvånansvärt gott.

Sen var det dags för Odessas sista färd, in till marinan i Le Marin. Seglatsen gjorde mig inte besviken, båda mina farhågor besannades: 1 – jag skulle komma på något som jag borde vetat hela tiden, 2 – nått skulle gå sönder. Vi hade vinden rakt emot oss eftersom vi skulle gå östligt och det jag kom på var att vegling (för dom som inte minns: att gå för motor mot vinden med storen uppe) blev snabbare och roligare med en hårt skotad genua också. Fick falla av några grader men fartökningen gjorde att faren mot målet ändå ökade (hade nog inte gått tidigare, har nu trimbart backstag i spectra som Calle fixat och kan spänna det rejält). För att inte akterliket skulle fladdra drog jag hårt i “trimsnöret på genuan” (som det nog inte heter i Sandhamn). Det slets då loss, på sista kryssbogen 1 sjömil från målet. Typiskt. Iofs ingen big deal, lämnades in genuan hos Gavin och Caro på Sud Volieri som fixade det snabbt och billigt.

Allt var dock inte frid och fröjd vid ankomst, framme i marinan började de obehagliga överraskningarna hagla. För det första var marinan helt full. “It’s the hurricane season, all berths are booked” fick jag ta emot med en fransk axelryckning. Jahapp. OK, måste kontakta Benoit som ska hjälpa mig sälja båten, han skulle ordna med plats. Näpp, han är på semester hela veckan, kommer tillbaka på måndag. Då kommer Tass redan befinna sig på Atlanten så att vänta var omöjligt. Gavin föreslog att jag kunde lämna båten i mangroven, säkert och gratis tyckte han. Mangrove….njaaae det känndes inte helt hundra. Särskilt eftersom jag tidigare åkt runt mangroven i Le Marin med dinge och sett dussintals vrak som ligger halvt eller helt sänkta och överväxta. Kommer hon trivas därinne?? Men marinan hittade verkligen ingen plats åt mig och varje morgon kl 8 skickade de ut nån av sina lakejer till min temporära plats och frågade “Odessa, you leave today??”. Under tiden jobbade jag på med att installera ny länspump med float switch (Biltema varianten som legat i en låda sen start gick sönder efter en vecka) och andra småsaker och började tycka att det där med mangroven kanske inte var så dumt ändå.

Nya kompisen Martin Doleček hade sin båt därinne, bredvid en stor båt som han jobbade på, och erbjöd att ta mig runt med dingen för att reka. Vi hittade en väl skyddad plats med ganska gott om utrymme mellan två andra båtar. Lika bra att knipa den, i onsdags tuffade jag in bland dom andra båtarna i Hurricane Bay och Martin hjälpte till vid ankring och dingebogsering in i mangroven. Rocnaankaret (10 kg) vägrade bita i gyttjan, trots 22 m kätting och lika mycket lina, första gången det inte greppar! Fick koppla på extraankaret som tandemankare, ett 7,5 kg bruce med 7 m kätting . Då högg det äntligen (fick höra efteråt att man ska låta ankaret sjunka genom gyttjan ett bra tag innan man backar på det… Jaja, nu sitter det iaf som berget). I fören knöt jag fast tre linor i starka stammar i mangroven och från vinscharna ytterligare två linor med bred vinkel ut från sidorna. Satte också en extra ankartross till ankarkedjan. Har hunnit sova tre nätter på båten därinne och allt verkar sitta bra, det enda som oroar mig nu är att någon annan kan komma och lägga sig nära och kanske råkar fastna i min ankarlina. När en orkanvarning kommer strömmar det in båtar i den lilla bukten och det blir lite Flugornas herre-stämning. Som tur är finns en liten mangrove-community därinne med folk som bor på sina båtar året om. Jane ombord på Danseuse fungerar lite som hamnkapten och har lovat att hålla ett öga på Odessa, vilket känns skönt. Martin stannar några veckor till och kan göra en koll innan han fortsätter på sin jorden runt resan enligt mottot “Death or Glory”, martindolecek.com.

Ett alldeles eget litet helvete var att försöka boka flygbiljetter till Tortola. Orkar inte gå in på det men vi har det rätt bra i Sverige med Internet och allmänt kompetenta och serviceinriktade människor och så. Lyckades iaf ta mig igenom en mellanlandning i Puerto Rico utan att ha skickat in en ESTA (var visst väldigt USA där) men sitter i skrivande stund i förvar hos immigrations på Tortola. Trodde att BRITTISH virgin islands betydde att det var brittiskt som Martinique är franskt och bara EU access rakt av, men icke. Jag behövde ha ett brev från kaptenen på båten jag ska till som bevisar att jag hör till den båten, annars kommer jag inte in i landet. Alternativt bokat hotell och flygbiljett ut. Lyckades tyvärr få ett tidigare flyt hit så det blir fem timmars väntan nu innan Calle kommer hit och plockar upp mig (förhoppningsvis) [UPDATE: jo, det gjorde han]. Vem sa att segling var jobbigare än att “bara ta ett plan”?

Är rätt slutkörd just nu men ser fram emot att vila ut och sedan sticka iväg ut på Atlanten igen. Än så länge ser väderläget bra ut och inga orkanvarningar har synts till. Försöker få till ett innan avfärd-inlägg men nu kan det nog bära av när som helst!

På väg mot flygplatsen. Med Martin Doleček.

Dominicagänget, i varm källa vid Trafalgar falls

Vi hade höga förväntningar på Dominica och ön gjorde oss inte besvikna. Som den yngsta av dom Karibiska öarna har den höga, klippiga berg och största delen av ön består av vild djungel och regnskog. Det är också den minst exploaterade av de stora öarna och även fast det satsats på ekoturism är det fortfarande till stora delar orört. Siktet var inställt på mycket hiking och vi spenderade en vecka i Roseau i söder och en i Portmouth i norr för att lätt ta oss till alla platser. Så värst lätt var det ändå inte, om man inte vill betala 700 kr per dag för guide med bil, men vi lyckades ta oss runt för det mesta med buss och locals som fick köra lite taxi. Vi har hikat längs floder, genom mark med kokande vatten och genom tät djungel med mogna (äntligen!) mangos, bananer, grapefrukt och kokosnötter.

Seglingen över från St:Pierre i Martinique gick fort, måste varit stark nordlig ström som tillsammans med 15-20 knops halvvind fick Odessa att flyga fram i åtta knop i tre timmar. Ändå kom vi fram sist i vår lilla regatta, Tass brände förbi i vanlig ordning och vegakompisarna på Mare Liberum hann vi aldrig ikapp, skyller på att dom var alldeles för morgonpigga.

Första stora hiken gick till Victoria Falls. För att nå vattenfallet fick vi ta oss uppför floden vilket var rätt knepigt, vattnet var högt och ibland svårvadat. En del klättring längs hala klippblock var det också men efter ett par timmar vi kom fram och det var ett mäktigt vattenfall. Under fallet var det som att stå i en regnstorm och det blev ett snabbt bad innan vi återvände. Tillbaka vid början av leden hälsade vi på rastafarin Moses. Han är en äkta rastafari, äter bara vegetarisk kost och odlar det mesta själv. Han har skrivit en bok om sin livssyn och ger föreläsningar för barn i skolor. Han har också en liten restaurangliknande verksamhet där han serverade oss ital soup ([ajtal] = grönsaker på rasta) efter hiken. Tillsammans med egen passionsfruktjuice och egenkryddad rom efter maten var det fantastiskt. Vi satt kvar länge och talade med Moses som tyckte vi skulle komma tillbaka och bo i hans gästbungalow vid floden där vi kunde koppla av och komma närmare naturen, något han tyckte var väldigt viktigt. Det var gratis att bo och stanna i ett par månader, gästvänligt!

Moses i grön tröja omgiven av sitt posse

Boiling Lake hiken är enligt turistinformationen den tuffaste av hikerna. Det var inte svårt att ta sig fram men mycket uppåt var det. Hiken börjar genom djungel och fuktig regnskog. Sista biten innan sjön går genom Desolation Valley som är en torr, stenig dal där marken på vissa ställen är så het att vattnet som rinner genom börjar stormkoka. Luften luktar starkt av svavel och het vattenånga ligger tät vid vattnet. Helt overklig plats. Ännu galnare blir det när man kommer fram till sjön som verkligen kokade! Som en gigantisk kastrull pastavatten. Vi tog oss som enda hikare för dagen nedför sista biten som var en vertikal bergsvägg för att komma ner till den steniga stranden. Vi började vänja oss vid all svavellukt och åt lunch vid stranden. Försök gjordes att koka ägg men dom blev bara svarta eftersom det var för svalt inne vid stranden, hårdkokta blev dom tillbaka i Desolation Valley. På hemvägen tog vi ett långt stopp vid den varma bäcken under Desolation Valley. Där blandas det kokande vattnet med en kall bäck och skapar en riktigt varm bäck som till och med har perfekta badkar att sitta i. Tog oss två timmar att nå sjön men fyra tillbaka på grund av allt badande och äggkokande.

Vid Boiling Lake

Sista stora hiken var att bestiga Mont Diablotin, Dominicas högsta topp på 4800 fot. Det visade sig bli en utan tvekan tuffaste hiken. Började riktigt gött, vi gick längsmed en vacker grus/lerväg och plockade dom godaste, saftigaste grapefrukterna jag nånsin smakat, söta apelsiner och drack kokosvatten. Efter ett par timmar kom vi fram till en skylt som pekade ut vägen upp till toppen. Den varnade att man inte skulle gå själv och absolut inte efter 10:30. Klockan var 12:30 men vi tyckte att vi vid det här laget var så fenomenala hikare att det inte var nått att bry sig om. Vägen upp var tuff, superlerig pga allt regn och riktigt brant. En bit upp började träden växa horisontalt och långa sträckor gick det inte att komma åt marken längre, vi klättrade ovanför marken genom grenarna. Det var som att klättra uppför ett klätterträd som aldrig tog slut, hur kul som helst. Väl uppe på toppen tittade vi upp genom grenverket men såg inte mycket, molnen låg täta. Det blåste kallt och vi var genomblöta av regn och skorna var totalt nersölade av lera. Snabb lunch och kaffe sen snabbt nedåt. Men tillbaka på grusvägen gick det inte riktigt som tänkt. Vi tog fel väg efter att kommit ner och hamnade på en vandringsled som visserligen skulle ta oss hem men som, enligt en skylt, tog 7 timmar. Klockan var då 17:00, två timmar kvar innan det blir beckmörkt. Jag var riktigt osugen på att spendera natten vilse i regnskogen, i regnet ståendes i gyttja och började fundera på att gå tillbaka dit vi visste att det fanns en asfaltsväg. Andrej och Calle var betydligt mer optimistiska till att det var rätt väg att ta och vi började springa. Vid 18:30 når vi ett bananplantage där en palm har brutits och en stor klase mogna bananer ligger på marken. Vi proppade i oss fem bananer var i bästa överlevaranda. Två minuter senare kommer vi ut ur plantaget och träffar plantageägaren som pekar ut motorvägen med bussar 10 minuter bort, räddade! Hann hem i tid till Bellas middag och hade trots bananfrossan hunger så det räckte.

Kakao, omväxling efter all grapefrukt (som Calle och Andrej lassar ryggsäckarna med)

Dominica är verkligen en unik ö och naturen är oslagbar. Folk är i regel väldigt trevliga och öppna även om det i dom större städerna finns en hel del mindre framgångsrika invånare som tycker att vi som turister är skyldiga att ge dom pengar till öl (ingen alkis låtsas att dom behöver pengar till mat här, funkar liksom inte när det ligger mangos i drivor längs vägarna). Frukt och grönsaker på marknaden är superbilligt, ett dussin stora passionsfrukter kostar fem kronor, mango en krona styck för dom riktigt fina. Gatmaten är kul, till frukost kan man t ex få en grillad plantine fylld med saltfisk eller bake (friterat bröd) med rökt sill och chili. Känns som att det kommer exploateras mycket närmsta åren och det känns kul att ha sett det som det är nu.

Idag är vi tillbaka i EU, närmare bestämt Point a Pitre på Guadeloupe, Frankrike. En stor fin ö med storstaden Point a Pitre, komplett med miljonprojekt, snygg graffiti och allmänt västerländsk standard. Marina Bas du Fort där vi ligger är riktigt trevlig och vi har storstädat Odessa och till och med polerat gelcoat nu innan hon snart ska lämnas till försäljning i Martinique. Sista projektet var att plasta fast en float switch till kölsvinspumpen, något som varit på att-göra-listan sen starten förra sommaren. Andrej flyger snart hem till verkligheten och pappa Olek möstrar på inför sista seglatsen med Odessa som ska ta oss tillbaka till Le Marin i Martinique. Calle och Bella är i skrivande stund halvvägs till Brittiska jungfruöarna, dit jag ska flyga så snart Odessa är omhändertagen på Martinique. Sen ger vi oss av mot Azorerna så fort som möjligt.