Besättningsbyte, sista kvällen för Andrej och första för Olek

Senaste tiden har varit extremt händelserik och ovanligt stressig. Efter mitt beslut att mönstra på Tass för en östlig atlantkorsning från Tortola via Azorerna gällde det att få ihop allt så Odessa kunde lämnas för försäljning i Le Marin. Far skulle komma till Guadeloupe 1:a juni för en veckas besök. Andrej skulle samtidigt flyga hem och tidschemat var tight, Tass kan inte vänta på mig hur länge som helst nu när vi redan är i orkansäsong.

Från Dominica seglade jag och Andrej norrut, gjorde ett poänglöst stopp på Marie Galante och fortsatte till Guadeloupe. Här skrubbade vi och putsade Odessa så hon skulle se fin ut till försäljningen. Vi hade iaf en dag ledigt och hann göra en tur runt ön med amerikanerna Dave och John på Bad Bunny. Vattenfall, djungel, romdestilleri Bologne, fruktmarknad. På kvällen romprovning på Bad Bunny och sköna 90-talsrullen Wind. Far anlände en dag senare med pompa och ståt, champagne och foie gras intogs i sittbrunnen och vi hade en trevlig kväll tillsammans alla tre innan Andrej dagen efter steg på flyget hem.

Veckan med pappa var förbannat trevlig. Jag blev bortskämd med extravaganta krogbesök (på dom platser där sådant gick att finna) och fick lära mig svensk seglarjargong, att väcka varann kallas purra, en gust är en kajsa. Nu kan jag angöra Sandhamn utan att vara rädd att bli utskrattad. Vi besökte lilla ögruppen Les Saintes som tillhör Guadeloupe. Fina små öar, OK snorkling och middag på lågsäsongssömnig hotellrestaurang. Sen tillbaka till Portsmouth på Dominica där jag tidigare hade ordnat med guide, rastafarin Cartouche från Iguana Café, som skulle köra oss runt ön och ta oss på några lättare hikes. På morgonen för hiken fick vi dock höra att Cartouche hade “went into the countryside” dagen innan och det var oklart om och när han kunde ta sig tillbaka eftersom det knappt finns några bussar därute. Guiderna som satt och hängde i skjulet vid Indian River mobiliserade sig snabbt och vi fick istället Buddah som guide vilket i efterhand känns som tur i oturen. Han är utbildad botaniker och visade mängder med växter och frukter, tog oss till ett vackert litet vattenfall på privat mark, visade kalla svavelkällor och nått helt nytt, en fladdermusgrotta. Den låg vid en liten by på nordöstra sidan och där hängde en av byborna med mot grottan som följeslagare.

Batman, Buddah och Olek

“He is the Batman, he eats bats”, fick vi höra av Buddah. Vägen till grottan var dramatisk, klättring längs klippor och timea så man inte blev blöt av vågorna som slog in mot atlantkusten. I en håla såg vi en boa constrictor. Framme vid grottan var det för högt tidvatten för att vi skulle kunna gå in. Men inte för Batman. Han hoppade mellan klippblock och när han kommit in i grottan började han slå i taket med en stav vilket väckte ett par miljoner fladdermöss som kom störtande ut. Batman kom ut med en död fladdermus, tyvärr var den för liten för att ätas. Ingen fara, på vägen tillbaka såg han en bläckfisk bland några stenar som han blixtsnabbt slängde upp på land och klämde sönder huvudet på. Sen öppnade han några kokosnötter åt oss med en liten sten som verktyg och fick till perfekta runda öppningar. Han fick 10EC för en oförglömlig guidning och drog sig sedan tillbaka till den övergivna skolbyggnaden där han huserar. Vi åt lobster på Iguana Café och fick kassar fyllda med mango av Cartouche som var ledsen att han inte lyckats komma i tid på morgonen.

Efter stadig frukost inne i Portsmouth med smoked herring bakes, codfish accras, friterad ballyhoo (nya favoriten!), friterad plantine och seamoss juice seglade vi ner till Roseau. Där vilade vi bara upp oss lite och fortsatte 03:30 mot Grand Anse på Martinique. Det var stjärnklart och morgonen började gry precis när vi kom ut på öppet hav mellan öarna. Vi hade god vind från sidan och pappa raceade fram i havssjön medan jag passade på att sova ett tag till. Gran Anse var kanon, ankrade precis bredvid det fina korallrevet på södra sidan och vi fick bl a se en havssköldpadda. På stranden dracks det Ti Punch, fransmännens tuffare version av rom punch – vit rum agricole 50%, en sked rörsocker och en limeklyfta. Förvånansvärt gott.

Sen var det dags för Odessas sista färd, in till marinan i Le Marin. Seglatsen gjorde mig inte besviken, båda mina farhågor besannades: 1 – jag skulle komma på något som jag borde vetat hela tiden, 2 – nått skulle gå sönder. Vi hade vinden rakt emot oss eftersom vi skulle gå östligt och det jag kom på var att vegling (för dom som inte minns: att gå för motor mot vinden med storen uppe) blev snabbare och roligare med en hårt skotad genua också. Fick falla av några grader men fartökningen gjorde att faren mot målet ändå ökade (hade nog inte gått tidigare, har nu trimbart backstag i spectra som Calle fixat och kan spänna det rejält). För att inte akterliket skulle fladdra drog jag hårt i “trimsnöret på genuan” (som det nog inte heter i Sandhamn). Det slets då loss, på sista kryssbogen 1 sjömil från målet. Typiskt. Iofs ingen big deal, lämnades in genuan hos Gavin och Caro på Sud Volieri som fixade det snabbt och billigt.

Allt var dock inte frid och fröjd vid ankomst, framme i marinan började de obehagliga överraskningarna hagla. För det första var marinan helt full. “It’s the hurricane season, all berths are booked” fick jag ta emot med en fransk axelryckning. Jahapp. OK, måste kontakta Benoit som ska hjälpa mig sälja båten, han skulle ordna med plats. Näpp, han är på semester hela veckan, kommer tillbaka på måndag. Då kommer Tass redan befinna sig på Atlanten så att vänta var omöjligt. Gavin föreslog att jag kunde lämna båten i mangroven, säkert och gratis tyckte han. Mangrove….njaaae det känndes inte helt hundra. Särskilt eftersom jag tidigare åkt runt mangroven i Le Marin med dinge och sett dussintals vrak som ligger halvt eller helt sänkta och överväxta. Kommer hon trivas därinne?? Men marinan hittade verkligen ingen plats åt mig och varje morgon kl 8 skickade de ut nån av sina lakejer till min temporära plats och frågade “Odessa, you leave today??”. Under tiden jobbade jag på med att installera ny länspump med float switch (Biltema varianten som legat i en låda sen start gick sönder efter en vecka) och andra småsaker och började tycka att det där med mangroven kanske inte var så dumt ändå.

Nya kompisen Martin Doleček hade sin båt därinne, bredvid en stor båt som han jobbade på, och erbjöd att ta mig runt med dingen för att reka. Vi hittade en väl skyddad plats med ganska gott om utrymme mellan två andra båtar. Lika bra att knipa den, i onsdags tuffade jag in bland dom andra båtarna i Hurricane Bay och Martin hjälpte till vid ankring och dingebogsering in i mangroven. Rocnaankaret (10 kg) vägrade bita i gyttjan, trots 22 m kätting och lika mycket lina, första gången det inte greppar! Fick koppla på extraankaret som tandemankare, ett 7,5 kg bruce med 7 m kätting . Då högg det äntligen (fick höra efteråt att man ska låta ankaret sjunka genom gyttjan ett bra tag innan man backar på det… Jaja, nu sitter det iaf som berget). I fören knöt jag fast tre linor i starka stammar i mangroven och från vinscharna ytterligare två linor med bred vinkel ut från sidorna. Satte också en extra ankartross till ankarkedjan. Har hunnit sova tre nätter på båten därinne och allt verkar sitta bra, det enda som oroar mig nu är att någon annan kan komma och lägga sig nära och kanske råkar fastna i min ankarlina. När en orkanvarning kommer strömmar det in båtar i den lilla bukten och det blir lite Flugornas herre-stämning. Som tur är finns en liten mangrove-community därinne med folk som bor på sina båtar året om. Jane ombord på Danseuse fungerar lite som hamnkapten och har lovat att hålla ett öga på Odessa, vilket känns skönt. Martin stannar några veckor till och kan göra en koll innan han fortsätter på sin jorden runt resan enligt mottot “Death or Glory”, martindolecek.com.

Ett alldeles eget litet helvete var att försöka boka flygbiljetter till Tortola. Orkar inte gå in på det men vi har det rätt bra i Sverige med Internet och allmänt kompetenta och serviceinriktade människor och så. Lyckades iaf ta mig igenom en mellanlandning i Puerto Rico utan att ha skickat in en ESTA (var visst väldigt USA där) men sitter i skrivande stund i förvar hos immigrations på Tortola. Trodde att BRITTISH virgin islands betydde att det var brittiskt som Martinique är franskt och bara EU access rakt av, men icke. Jag behövde ha ett brev från kaptenen på båten jag ska till som bevisar att jag hör till den båten, annars kommer jag inte in i landet. Alternativt bokat hotell och flygbiljett ut. Lyckades tyvärr få ett tidigare flyt hit så det blir fem timmars väntan nu innan Calle kommer hit och plockar upp mig (förhoppningsvis) [UPDATE: jo, det gjorde han]. Vem sa att segling var jobbigare än att “bara ta ett plan”?

Är rätt slutkörd just nu men ser fram emot att vila ut och sedan sticka iväg ut på Atlanten igen. Än så länge ser väderläget bra ut och inga orkanvarningar har synts till. Försöker få till ett innan avfärd-inlägg men nu kan det nog bära av när som helst!

På väg mot flygplatsen. Med Martin Doleček.