Atlantkorsarna Lars Van Ettro, Andrej Wilczek och kapten Lukas Wilczek med två fina dorados.

Här är berättelsen om vår atlantkorsning, själva höjdpunkten av hela seglatsen. Det blir ett långt inlägg. Hela vägen fram till detta har i viss mån gått ut på att utrusta Odessa med rätt utrustning och hennes besättning med erfarenhet nog för att ge oss ut på oceankorsning. Alla detaljer har gåtts igenom, matinköp planerats och vaktscheman har satts upp. När vi väl gav oss av den 17:e januari var det därför med lugn i magen och en skön känsla av att det äntligen var dags.

Nitton dagar tog det oss att korsa Atlanten från Mindelo i Kap Verde till Charlotteville i Tobago, en sträcka på 2100 sjömil. Innan befarade jag att det kunde bli olidligt långtråkigt. Jag hade hört hur enkelt och bekvämt det var att segla över med passadvindarna, “the milk route” som det ju kallas. Hissa segel, på med autopiloten, ta en drink i solen. Det visade sig att oron var obefogad, så jävla lätt var det inte.

Kort efter start från Mindelo började det bralla på. 10-12 m/s och vågor på 3-4 m. Dom två reven i storen satt kvar från förra etappen och vi surfade fram i 6 knop i snitt. Vågorna var riktigt sköna att segla i, enormt stora och långa och uppepå vågen får man utsikt över havet. Surfen neråt är som att åka slalom och det fräser skum då båten kommer upp i 10-12 knop. Autopiloten var det bara att glömma då båten ofta knuffas åt sidan och man måste göra fullt utslag med rodret för att hålla kursen, något Raymarine ST2000+ visade sig vara inkapabel till. Vi styrde således hela sträckan för hand. För att göra tillvaron mer spännande kom ibland vågor norrifrån som glatt skvätte ner sittbrunnen och styrman. Nätter med frisk vind spenderades med fullt offshore-seglarställ på. Det är viktigt att hålla sig torr från saltvattnet, annars får man tillslut såriga utslag på baken, något vi ville undvika. Salongen förvandlades till en djungel av torkande kläder. Vi hade också lugnare dagar och då var tillvaron helt annorlunda. Vi kunde sitta alla tre i sittbrunnen och umgås. Soliga dagar slängde vi ut ett rep efter bäten och hoppade i. Hisnande känsla att bada på 6000 meters djup.

Hela vår tillvaro baserades på det rullande fyratimmarsschemat Andrej skapat under förra etappen. Schemat innefattade tre olika dagar, en tuff dag med två roderpass på dagen och det osköna 02-06 passet, nästa dag ett dagspass och lunchlagning, sista dagen soluppgångspass 06-10 följt av tolv timmar “ledigt” och middagslagning. Därefter 22-02 passet och sömn fram till tuffa dagen kom åter med sitt 10-14 pass. Andra fasta hållpunkter var scrummötena efter lunch då vi gick igenom vad som behöver fixas och hur vi ligger till med det. Var tredje dag startade vi den gamla Motorola Iridium 9500 och ringde via sattelit hem till mor och far. Det var kortfattade samtal, vi gav vår position, sa att vi mådde bra och åt mycket morötter och några minuter senare fick vi en väderprognos. En annan mycket viktig rutin var 4 o’clock vin rouge i sittbrunnen, då vädret tillät. Det var en bra tid på dagen då alla var vakna och man kunde snacka och lyssna på musik medan middagsansvarige började laga mat.

Matlagning var en utmaning då allt som inte klämts eller surrats fast kom flygande, inklusive en själv. Tack Gud för tryckkokare och spännräckena på spisen. Att diska innebar att försöka hålla balansen då man bar ut disken i en blöt sittbrunn för att sitta på ryggstödspallen längst bak vid akterspegeln och diska i saltvatten från en hink. Man kan säga att vardagen i sig var tillräckligt utmanande för att inte tråka ut en. Måltiderna var viktiga för att hålla energin och modet uppe. Vi gillar alla att laga mat och lyckades laga en hel del bra mat, särskilt fisk såklart. Vi hade frukt och grönt nästa hela vägen. Pumpor verkar klara sig hur länge som helst och vitkål funkar som sallad. Knepet med att tvätta citrus i klorerat vatten, torka i solen och slå in i folie fungerade halvt, ca en tredjedel av dom som var kvar sista veckan totalruttnade medan dom som överlevde var perfekta. Dom som hängde fritt i fruktnäten torkade ihop och några ruttnade där med så det är svårt att dra några direkta slutsatser.

Själva tiden märktes av. Vi har sett en fullmåne komma och gå med både ljusa och mörka nätter. Tidszonerna har också märkts påtagligt. Var 15:e longitud västerut ska klockan dras tillbaka en timme, vilket vi struntade i att göra och fick därför ljus senare på kvällen. Det passade oss bra eftersom det var ljust ända till första nattpasset började klockan 22 och den som lagade mat hann diska i lugn och ro innan det blev mörkt, i början av korsningen fick man ha pannlampa på sig.

Förutom oss hade vi hela tiden sällskap av fåglar. Små bruna svalliknande som flög lågt, upp och ner längs vågorna. Ibland såg vi också vita fåglar med en lång rak stjärtfjäder. Vi lägger upp bilder så kanske nån kan berätta vad det var. Inte en enda segelbåt syntes till, dom enda andra båtarna vi såg var ett kontainerfartyg i horisonten en dag och ett ljus långt borta en natt. Tillsammans med ett par flygplan var de det enda tecknet på civilisation vi hade under korsningen.

Några utvalda dagar ur loggboken:

17/1, N 16•53' W 24•59', 0 M
Lämnar Mindelo på eftermiddagen efter att ha ätit lunch på marinabaren och tagit farväl till våra vänner som jobbar där. Land försvinner snabbt ur sikte pga tät Harmattan.

På plats i marinabaren i Mindelo, timmen innan avfärd

19/1, N 16•26' W 28•24', 199 M
Första hugget! Andrej och jag tar varsinn trekilos dorado i hög sjö och 10 m/s. Mitt i fighten kommer en stor våg från sidan och sköljer rakt över oss. Efter kämpigt filéande, tvättande av sittbrunn, stekning och inläggning av fisk kände jag för första gången i mitt liv att det var dags att avvakta lite med fisket ett par dagar.

Doradofilé

21/1, N 16•6' W 32•48', 450 M
Vinden har avtagit något och sjögången blev genast lugnare. Vi släppte ut mer segel och kunde äntligen umgås alla tre i en för det mesta torr sittbrunn.

Gröncurry på kokosmjölk och dorado, magiskt.

23/1, N 15•40' W 36•32', 660 M
Satt på nattpasset med Steve Jobs boken i hörlurarna och kämpade med ögonlocken då jag blev träffad rakt i bröstet. Nått låg och sprattlade i knäet, jag kvicknade till och fotade flygfisken. Det var första direktträffen, Andrej fick en i pannan nån vecka senare och lars fick en i knäet. Ibland på natten var det konstant dussintals flygfiskar som hoppade bort från båten upplysta av styrbords gröna navigationsljus. Vissa hoppade åt fel håll.

Flygfisk

24/1, N 15•31 W 38•55', 809 M
En riktig struldag. Då vi ska hissa storen efter att knutit in ett andra rev upptäcker jag att två travare (plastpluppar som sitter i en skena på masten och hissar storseglet) har knäckts. Därmed har totalt fem travare knäckts på etappen och mina extratravare är slut. Går fler av blir det till att sprida ut dom vi har så gott det går. Framme på fördäck ser jag sedan att spinnakerbommen som spirar genuan nästan nött sig igenom styrbord genuaskot. Kapar en bit och håller koll framöver. Vi börjar också råka ut för att översta lattan på storen fastnar bakom vantet på babord sida då vi råkar gippa (vilket sker ofta i dom stora vågorna men vanligtvis inte är allvarligt eftersom vi har riggat en preventergaj). Hittar ingen riktig lösning på detta, hoppas på att snart kunna hissa fullt segel igen så lattan kommer högre upp. För att göra dagen ytterligare lite mer spännande spolar Andrej ner ett plastlock i toaletten. Vi hoppas och ber att den har spolats ut men märker motvilligt att det går trögare och trögare att spola. En viss skräck sprider sig att den ska vara trasig. Tanken att köra “aqua-dump” resten av resan känns inte lockande. Andrej tar sitt ansvar och öppnar det inte så fräscha pumphuset och kan plocka ut locket. Toan funkar fint därefter.

Klämd latta

26/1, N 14•29' W 43•11', 1063 M
Min födelsedag startade med att jag tog täten i surfligan med en brutal 18,4 knopssurf under nattpasset. Vågen måste varit 4-5 meter och Odessa lutade nedåt i vågdalen medan vatten sprutade över fördäck och sprayhood. Och över mig såklart med det gjorde inget just då. På förmiddagen passerade vi 1050 sjömil och hade kommit halvvägs, en bra födelsedagspresent! Vi konstaterade att det hade gått undan, att vi trivdes bra och att vi lätt skulle orka med resten. Födelsedagsmiddagen lagades av födelsedagsbarnet, polsk biggos och ljummen öl, hur gott som helst. I skymningen kom också första stora delfinstimmet på korsningen. Kanske trettio delfiner som hoppade och trängdes framme vid peken, bara nån centimeter från att vi kunde röra vid dom. Det togs en hel del undervattensfilm som förhoppningsvis kommer upp på bloggen snart.

Biggos

28/1, N 13•40' W 46•57', 1288 M
Lugn vind, 4-5 m/s och bara enmetersvågor. Soligt och skönt och vi var smått uttråkade. Ett perfekt tillfälle att testa spinnakersegling för första gången. Vi lyckades hissa den på först försöket (även om jag, som glömt lägga fallet runt en vinsch, höll på att få en flygtur) och ven fram i maxfart i säkert hela tio minuter. Sen slets bomupphalets fäste loss från masten. Inte jättebra eftersom bommen används konstant till att spira genuan. Andrej fick inviga nya båtsmansstolen och hissades upp i masten där han knöt fast upphalsblocket mellan vantspridarna med en tamp. Sitter fint än. Plåster på såren var utmärkt taconight by Andrej med systers torkade köttfärs.

Spinnakern uppe!

30/1, N 12•20' W 50•39', 1513 M
På dagen kommer en regnskur så vi passar på att duscha i det härliga sötvattnet. 5-6 m/s och vi fiskar. Inget hugger så vi beslutar att låta dragen ligga i över natten. Hade läst att man på natten kan få märkliga fiskar som kommer upp ur djupet och jagar i ytan. Vi var lite trötta på dorado så omväxligt vore trevligt. Mycket riktigt, då mörkert kommit fick vi upp en långsmal firre med stora ögon och imponerande garnityr. Vi sparade den men åt den faktiskt aldrig, dagen efter vände fiskelyckan…

Konstig fisk

31/1, N 11•56' W 53•17', 1669 M
Nu hade vi haft lugnare väder ett par dagar och kunnat fiska men doradostimmen uteblev, två dagar gick utan hugg. Denna dag vaknade jag i gryningen och la i dragen innan frukost. Hann inte få i mig mer än en sked müsli med UHT-mjölk innan ena spöet böjde sig rejält och linan ven ut. Det drog så snabbt att jag var tvungen att skippa protokollet med att ta in genuan osv, var tvungen att få stopp på fisken! Drog år bromsen rejält men den fortsatte. Utan att riktigt fatta vilken kraft den hade försökte jag bromsa ytterligare genom att sätta tummen mot spolen, ett knep från gäddfisket hemma. Funkade inte lika bra här, fisken gjorde en rejäl rusning och jag fick huden bortsvedd och en stor brännblåsa på tummen. När det var kanske tjugo meter kvar på spolen (som rymmer 300) tänkte jag uppgivet att det väl bara var att dra bromsen i botten och låta linan gå av. Men linan höll och fisken stannade upp. Andrej rullade in genuan och tog ner storen och Lars var vid rodret. Jag fick på mig gimballbältet och fighten var igång. Efter en timmes bändande och en rusning under båten som gjort att jag fått förflytta mig till fördäck kom fisken upp till ytan. En enorm gulfenad tonfisk, minst dubbelt så stor som 20-kilosarna utanför La Gomera! Andrej tog spöet och jag lyckades gaffa den bakom huvudet med huggkroken. Tillsammans orkade vi precis lyfta upp den på fördäck där den tog nästan allt utrymme. Andrej sprayade snabbt sprit i gälarna, denna gång 96% rengöringssprit och det knockade fisken. Efter det följande blodbadet i sittbrunnen hade vi två ryggfiléer som styckade fyllde hela kylen och närde oss resten av vägen till Tobago. Vi kunde inte väga fisken eftersom min våg bara går till 25 kg, den mätte iaf 136 cm och hade en omkrets på 98 cm. Lite googling placerar den nånstans runt 50 kg.

Lycka!

1/2, N 11•39' W 55•28', 1799 M
Vi är fortfarande trötta efter tonfisken dagen innan. Jag anstränger mig iaf och gör sushi till lunch (måste ju bara göras) och Lars gör “boccarones” (saltvattenskokad tonfisk i citron och olivolja) som fyller två stora tupperwarelådor.

Sushi. I stora lass.

3/2, N 11•32' W 58•30', 2030 M
Bara 70 sjömil kvar! Vi drar ner på hastigheten för att inte komma fram i mörker. Går för endast genua. Vi dricker rom punsch på sista apelsinen och citronen. På kvällen kommer en gråbrun fågel och sätter sig på det hoprullade storseglet. Han får sällskap av en kompis och hänger med ända till gryningen.

Fripassageraren Scruffy

4/2, N 11•20' W 60•33', 2100 M
Land siktas av Lars i gryningen. Jag vaknar kl 9, 6 lokal tid, och kan då tydligt se Tobagos höga djungeltäckta berg. Såg helt overkligt fantastiskt ut! Regnmolnen som hängde över bergen försvann och solen kom fram då vi gled in i Man of War Bay mot Charlotteville. Bukten är två sjömil bred och mycket djup och har djungeltäckta berg runt om. Charlotteville ligger längst in och känns som en perfekt liten stad. Huvudgata med några småbutiker i skjul och enkla restauranger med god mat, en fin skola och idrottsplats bakom. Överallt springer det runt hönor, katter, kundar, en och annan get och mängder av fåglar. Maten är antingen roti, tunnt bröd med curryfyllning, eller tallkrik med kyckling, fisk eller räkor och val mellan pommes eller “food food”. Food food är såklart bäst, man får ris m bönor, makaronpudding, böngryta, grönsaker sallad mm. Framför stranden ligger fiskeflottan, småbåtar som bara fiskar inne i bukten, det finns tillräckligt med fisk här så dom behöver inte ta sig längre. Längs östra och västra sidan ligger fiskeplatserna så vi 10-15 segelbåtar som ligger här håller oss i mitten. Tobagianerna är grymt sköna, många glider upp med ett smil, hälsningsfrasen “hey mon”, en fistbump och vill bara kolla läget och säger sen “enjoy yourself, your’re in paradise”. Efter dagar med slappt öliv blandat med djungelstrapatser och kokosnötter på öde strand trivs vi så bra att vi är rädda att vi har hittat bästa stället direkt.

Land i sikte!

Vilket äventyr det har varit och det är långt ifrån slut än. Kan knappt fatta att vi redan är på andra sidan Atlanten, tiden från Kanarieöarna har gått mycket fort. Nu känner man sig som ett barn i en godisbutik, hela Västindien ligger framför oss och vi har en segelbåt som kan ta oss vartsomhelst.

Tusen tack för alla gratulationer och kommentarer på bloggen, keep em coming ! Vi är såklart glada och stolta över vår prestation och ser fram emot att spatsera runt i röda chinos framöver.