Atlanten när den är som bäst

Vi gav oss av från Virgin Gorda Yacht Harbour kvällen den 17:e juni. Runt oss var marinan fylld av SunSail charterbåtar som precis tagit emot nya gäster och höll på att fyllas med proviant. Dom såg på oförstående när vår lilla racer gav sig iväg ut i solnedgången. Väl ute tilltog den nordöstliga vind på 20 knop som vi skulle komma att stäva in i de närmsta dagarna. Den planerade rutten var 2400 sjömil lång. Strategin var passera 300 sjömil öst om Bermuda och där börja vika av mer mot öst till vi nånstans mellan 35:e och 40:e latituden förhoppningsvis hittar den västliga vind som ska finnas där så här års. Tass var lastad med 180 liter vatten (till skillnad från dom 300 jag lastade lilla Odessa med á la hängslen och livrem) och nog med diesel för fyra dygns motorgång. Dieseln var ett litet orosmoln då det fanns en stor risk för dagar med stiltje. Under sommaren dominerar massiva högtryck denna sidan av Atlanten och skapar stora områden utan vind, speciellt sista biten mot Azorerna. Tass var såklart också lastad med massor av god mat, godis och choklad (livsviktigt för nattpassen), en stor kasse mangos som vi plockade på Virgin Gorda och eftersom vi hade den stora lyxen med kyl ombord hade vi ost, korvar och kalla drycker.

Den friska bidevinden fick den lätta Tass att kränga ordentligt, dom första dagarna låg vi runt 30 grader krängning som blev mer i byarna. Helt OK när man sitter vid rodret (förutom dom regelbundna saltvattensduscharna, hela offshore-stället åkte på) men under däck blir minsta uppgift värsta träningspasset och vi var faktiskt alla lite sjösjuka i början. Vi flöt snabbt in i ett rullande tretimmars vaktschema och ens lediga tid blev mest vila.

Stiltje

Efter en vecka dör vinden och havet blir en spegel. Havet kändes plötsligt oändligt stort. Vackert men samtidigt läskigt när jag genast tänker på att vi är mitt ute i havet och utan vind skulle vi inte kunna ta oss tillbaka till land, dieseln tar oss bara 200 sjömil. Dom oroliga tankarna försvann när vi efter lunch hoppade i vattnet för en snorklingstur. Overkligt klart vatten och att titta ner mot 7000 meters djup var hisnande. Passade på att ta några riktigt coola undervattensbilder på båten, mycket mer fanns inte att fota. 21:30 samma dag får vi första stora hugget, en 22 kilos white tuna hugger på min rosa squid. Den ger sig redan efter fem minuter och Calle får in den till akterplattformen så jag kan gaffa den och vi dödar den med alkohol i gälarna. Vi gav oss fan på att vi skulle äta upp rubbet så nästa två dagarna var Tass fiskfabrik. Vi grillade “ventreska”, spansk rätt med magbiten av tonfisken och en vitlöksröra. I den finurliga grillen av märket Cobb kan man även röka fisk och ombord fanns svenskt enris så vi fyllde kylen med rökt tonfisk, smakade väldigt likt makrill. Jag testade också att torka strimlor och att salta in större bitar som också gick bra, även om vi efter ett par dagar var rätt ledsna på fisk.

Ventreska

Det var såklart aldrig någon fara med vinden, den kom tillbaka redan nästa morgon och gav oss fantastiskt härlig segling. Många dagar med klarblå himmel, 6-7 m/s, fulla segel och Tass gjorde sju knop på ett lugn hav. Men kommande veckan kom motorn att åka på från och till då vinden ibland dog helt. I ärlighetens namn var det ibland rätt gött att gå för motor eftersom vi då också hade autopiloten igång. Kunde sitta på nattpass och käka saltlakrits och ordna bilder på laptopen. Dagarna rullade på snabbt och dom stora händelserna var att se sjöfåglar, delfiner, ett och annat containerskepp och en gång även en grupp valar som kom inom 100 m av båten.

Val

Men…den mänskliga faktorn skulle komma att ändra på denna harmoniska tillvaro. Den sista veckan ombord kom tyvärr att totalförstöras av en alltmer lättirriterad och ilsken kapten. Till sist resulterade varenda fråga eller kommentar i ett raseriutbrott. Var all denna galla som bubblade upp kom ifrån kan jag bara spekulera om – men det väntar jag med till Seglavega-boken Försök till dialog var lönlöst – jag kunde inte annat än att ignorera och efter bästa förmåga undvika min antagonist. Det är såklart inte lätt på en liten båt mitt på öppet hav, det var en bisarr situation jag fann mig i. Som tur var fanns även Bella ombord och mellan oss var det alltid god stämning. Förutom gott umgänge och normalitet mitt i all galenskap kunde hon också agera brandvägg vilket var välbehövligt.

Squall på väg

Det enda jag ville ha under dom sista dagarna var vind. Mycket vind. Och det fick vi också, den jobbade sig gradvis upp till drygt 15 m/s i mitten av sista veckan. Sjön byggde upp och vågorna var inte som på vägen till Karibien, stora och följsamma, utan varierande i storlek och riktning med set av vågor, oftan från syd, på 4-5 m. Båten krängde mellan 30 och 40 grader och efter tre timmar vid rodret av jag dyblöt och utmattad i hela kroppen; vänsterarmen som håller rodret, högerarmen håller fast i sidan av båten så jag inte glider ner mot det lilla grabbräcket vid sittbrunnskanten som mina fötter klamrar sig fast på så jag ska rasa ner på durken. Rygg, mage och rumpa försöker hålla balans och motverka vågrörelserna. Under däck blev både matlagning och toalettbesök hårt jobb. Tänk dig att din bostad lutar 40 grader och skakas våldsamt upp och ner. Men jag klagade inte det minsta, vi rusade fram i 8 knop och gjorde 160-180 sjömil om dagen. Kvällen den 6/7 såg jag äntligen land för första gången, den mäktiga vulkanen Pico på 2400 m reste sig över molnen rakt föröver och mitt humör sköt i höjden. Nattpasset var också härligt, på natten var alltid vågorna mindre och jag ångade torrskodd på i 7-8 knop med ett leende på läpparna. I gryningen närmade vi oss Faial, där Horta ligger, och solen gick upp över Monte da Guia på den sydöstra spetsen av ön. Det var en mäktig känsla att glida in i den stora hamnbassängen i Horta och se seglarnas målningar på pirarna och dom vackra kritvita husen längs vattnet. Det är en särskild stämning när alla båtar som ligger i hamnen korsat hav för att komma dit, total kontrast från dom knubbiga SunSail katamaranerna i Virgin Gorda! Det är också en hamn som genom historien besökts av många av dom legendariska seglarna som Slocum, Knox-Jhonston och Chichester. Alla dom seglade ensamma, något som jag tidigare tänkt bara är något för galna masochister och extremäventyrare men efter denna översegling känns mer och mer vettigt.

Vår översegling tog 21 dagar och loggen stannade på 2575 sjömil, snitthastigheten låg på 5,2 knop.

Så fort vi förtöjt hoppade jag iland, stuvade in mina många prylar från Odessa i en taxi och tog in på det bästa hotellet i Horta, fyrstjärniga Hotel Do Canal. Eget badrum med varm dusch och badkar, stor dubbelsäng, tv, minibar! Kändes nästan overkligt efter ett år på Odessa. Jag tog en lång varm dusch och tvättade bort det lager av smuts jag skaffat under överseglingen, sen biff och öl på legendariska Peter Cafe Sport. Där har samma familj i fyra generationer utfordrat besökande seglare och väggar och tak är täckta av flaggor från båtarna. Dom första dagarna spenderades med vila, träna i gymmet för att återfå lite kondition och äta gigantiska hotellfrukostar. Så. Jävla. Skönt. Jag lyckades också packa prylarna från Odessa i kartonger och få dom skickade till Sverige, 60 kg blev det!

Tvättar kläder i handfatet och spänner upp torklinor utanför fönstret. Seglarskadad.

Det märks att Azorerna tillhör Portugal, restaurangerna är typiskt portugisiska med enkel, billig och bra mat – mycket fisk såklart. Till maten dricker man gott vin från grannön Pico där dom odlar vin i lavastenen. För några år sedan var det lika många besökare som kom med segelbåt som med flyg, nu har nog flygresenärerna tagit över men mycket kretsar fortfarande kring hamnen och segling. Förr i tiden var valfångst den stora industrin men blev förbjudet 1984, nu är det valskådning för turisterna som gäller. Jag åkte runt ön Faial, där Horta ligger, och grannön Pico med den stora vulkanen. Det är otroligt vackra öar, till en viss del liknande dom Karibiska som också är vulkanöar, men med europeiskt klimat, klarare, friskare luft och mer europeisk växtlighet. Skarpa vulkanklippor vid kusten och böljande åkrar längre upp. På flera ställen har imponerande supermoderna museer byggts, många handlar om valfångst och vulkaner. Det är nog en rejäl slant EU-pengar som hittat hit. Folket är verkligen sådär jättetrevliga som det står i guideboken, vänliga och hjälpsamma. Efter tre dagar flyttade jag från Hotel do Canal som var fullbokat till Morrison Guest House som drivs av Paulo från turistinformationen. Han hyr ut två jättefina rum med utsikt över havet och Pico för 25 euro per natt (en femtedel av Hotel do Canal). Det var kul att flytta in i någons hem och dom fick mig verkligen att känna mig som hemma. Jag hade tur också att träffa deras dotter Christina som flyttat tillbaka till ön efter studier och jobb i Lissabon. Hon och flera av hennes vänner jobbar i projekt med företag från ön men som finansieras statligt. Azorerna har svårt att hålla kvar dom unga på ön, de flesta flyttar till Lissabon när dom är 18 för att läsa på universitet och blir sen kvar på fastlandet. Jag blev medbjuden på fiskgrillning med hennes vänner en kväll. Alla gillade den vackra ön men var något missnöjda med nattlivet, det bora bara 10 000 i Horta av totalt 50 000 på hela ön, lite torftigt när man är van vid Barrio Alto i Lissabon.

Två dagar innan avfärd anlände Vegan Mare Liberum som jag träffat i Martinique och Dominica. De kom nu från Bermuda och det hade gått riktigt segt på grund av svag vind. Alltid jättekul och fruktansvärt inspirerande att träffa Mark och Maria som nu bara har sista biten kvar innan deras treåriga världsomsegling är över. Kul att umgås sista dagarna med dom och deras vän Lars från båten Twister, en norrman från Kalifornien som också seglat jorden runt.

Sitter nu på flygplatsen i Lissabon, en mellanlandning till och så är jag tillbaka i Stockholm igen efter ett år på havet. Intervju för nytt uppdrag på onsdag, verkligheten kommer rusandes!

Bilder från Faial