Ankrade vid Saltwhistle Bay, Mayreau

De senaste veckorna har vi seglat runt i Grenadinerna, öar som är så löjligt vackra att man knappt tror det är på riktigt. Det är vit sand, palmer och kristallklart vatten för hela slanten. Vår vän Martin Grundberg har varit med och gastat i två veckor, helt ok timing får man säga. Åtta öar har vi hunnit med sen sist så detta kommer bli ännu ett mastodontinlägg. Jag försöker lätta upp lite genom att lägga in bilder i texten. Känns det ändå för tungt rekommenderar jag förra inlägget istället, YouTube versionen. Hursomhelst, öarna vi har besökt är, i turordning:

• Union Island
• Canouan
• St:Vincent
• Bequia
• Petit Nevis
• Mayreau
• Tobago Cays
• Mustique
• St:Vincent, igen

Union Island ligger åtta sjömil från Carriacou, en distans som börjar kännas som en normal dagsseglats nu i vårt nya, mer karibiska tempo. Ankringsplatsen utanför Clifton ligger väl skyddad innanför ett stort, fantastiskt vackert, korallrev som sträcker sig söderut från den sydöstra spetsen på ön. Vi blev inlotsade av “boat boyen” Tiger. Boat boys finns i alla städer med mycket båtar, de kör små öppna träbåtar med stora utombordare och agerar ankringsguide, taxibåt, hummerförsäljare etc etc. Vissa av öarna kräver guideutbildning och fem olika certifikat för att vara boat boy, alltså en stor investering för personen och därför är många inte heller boys utan snarare runt 40. Vi bad Tiger finna en plats nära stranden och fick som vi ville, längst in pressade sig Odessa, gick fast i sanden två gånger men tillslut låg vi för ankar på ca 1,5 m djup. Visserligen läskigt nära en motorbåt rakt bakom (en Albin 28, respekt) men vi har lärt oss lita på Rocna ankarets hållfasthet i sand och det rörde sig inte ur fläcken.

Handstående på ankaret

Efter Carriacou kändes Clifton välldigt uppstyrt och nästan lite turistigt. Det är till stor del ett ställe folk åker till för att sedan fortsätta med båt in i Tobago Cays. Ingen stor fin strand men revet har fin snorkling och runt hörnet på östra sidan ligger en kite surfing strand som hade ett riktigt coolt full moon party sista kvällen. Överlag mer ungt folk i Grenadinerna.

Ett givet stopp på Union Island är Happy Island längst ut på revet. Där har en rasta byggt en egen ö av lambiskal (även kallad conch, stor havssnäcka som det äts mycket av här). Allt eftersom åren har gått har han byggt ut mer och mer och nu är ön cementerad och har en ordentlig bar på sig. Perfekt ställe att snorkla och ta en sundowner. Vi festade med Clitoriabesättningen och ett gäng amerikan-asiatiska studenthemmafruar vars pojkvänner alla var på Grenada och studerade medicin.

Efter detta var det dags att hämta kompisen Martin Grundberg som kommit för att gasta i två veckor. För att bryta upp den fyrtio sjömil långa vägen till St Vincent gjorde vi ett stopp på Canouan. Vi ankrade upp vid stranden inne på den lyxiga resorten Tamarind. Resorten var fin men ganska tom på folk och inte särskilt kul. Själva staden var mycket liten, en huvudgata med lite rum shops och folk satt utanför på gatan och hängde. Bredvid hängde också åsnor, getter, höns och en gris. En rolig överraskning var att stöta på Stefan från Vendetta igen. Han seglade nu med vännerna på Solit. Dom är på väg söderut för att lägga upp sina båtar på Grenada inför orkansäsongen.

Åsna som hittat kokossly, Main Street, Canouan

Morgonen efter satte vi kurs mot Blue Lagoon på St Vincents sydkust. Mellan Bequia och Mustiqe fick jag äntligen lite fiskelycka igen, vi fångade två tonfiskar på ett par kilo styck. Marinan i Blue Lagoon drivs av charterbolaget Sunsail. Inte mycket långseglare mao utan gott om stora charterkattor med franska turister. I den lilla livsbutiken på marinan träffade vi Denver som levererade lime från sin odling. Vi fick en hel påse för några kronor och erbjöd honom en bit tonfisk eftersom vi hade mer än vi behövde. Han blev glad för det och lovade att hjälpa oss att proviantera frukt. Dagen efter kom han med flera kassar färsk frukt, några hade vi aldrig sett förut. Det var rose plums, golden apple, damsel, paw paw (papaya), mango, guava, waternuts, nån brun beta som skalad smakade typ mango, mangobeta kan vi kalla den, se galleri.

Rose plums, en knölig mango och ett gult golden apple

På eftermiddagen plockade vi och Denvers polare Andrew (som agerade taxi) upp Martin på flygplatsen. Han hade flugit med Air France via Paris till Martinique. Därifrån tog han dagen efter Liam Airlines via Barbados till St:Vincent. Rätt meckig resväg men lite ska han väl få kämpa Martin gjorde sig hemmastadd i förpiken och kom snabbt in i odessarutinerna. Egen “servis” som man själv bestämmer grad av renhet för (rutin som lever kvar från korsningen), ingen kyl eller dusch, obligatorisk rom punch kl 17 osv. Han är extremt oknusslig så vardagen fungerade utan problem.

Vi stack redan nästa dag ner till Bequia för att vara med på Easter Regatta som årets stora händelse i dessa trakter. Som det brukar gick det hög sjö i sundet mellan St:Vincent och Bequia. Är man påväg sydväst är det dock inget problem, vi seglade öppen slör och hade vågorna i ryggen så det var bara kul. Den stora bukten på västsidan, Princess Margarets Bay, var fullproppad med båtar men med vårt blygsamma djupgående på 1,17 m kunde vi gå nära stranden och lägga oss en kort rodd från dingebryggan. Bequia är trevligt, fullt med bra restauranger längs vattnet och det var såklart fullt drag på stan iom regattan. På kvällen blev det en barrunda, grillad kyckling på torget och fest på Devils Table till sent på natten.

Dagen efter var jag trött. Det berodde inte bara på Devils Table utan också mycket på dom starka vindbyarna som piskade oss hela natten (så är det tydligen “alltid” i Bequia, byarna byggs upp i bergen och rullar ner över bukten). Det var tätt mellan båtarna och jag låg vaken och bad att ankaret inte skulle släppa. Dingen som låg förtöjd vid sidan av båten lättade och höll på att flyga in över relingen. Rocna ankaret klarade ännu en gång biffen och när vi snorklade ner på morgonen såg vi att det bara hade grävt sig djupare i sanden. För en av charterkattorna hade det gått sämre, den hade slitit sig från sin mooringboj medan den tyska besättningen festade i land och hittades drivande långt ut till havs.

Från sittbrunnen kunde vi på morgonen se racingbåtarna runt oss sätta segel och ge sig ut i bukten för dagens tävlingar. Imponerande att se dom gå ut för segel i dom hårda vindbyarna. Bakisbrunch blev knölval på Rush Hour. Bequia är en av få platser där valfångst fortfarande får bedrivas. Fyra valar får fångas per år och det görs med små, öppna segelbåtar och handkastade harpuner. Vissa år fångas ingen. Nu hade två valar fångats två veckor tidigare så vi passade på att smaka. Det var riktigt gott, inte allt fisklikt utan ett mörkt kraftigt kött. Min och Martins var saltad och Andrejs färsk med späck. Mums.

Knölval med härliga bitar valspäck med skinn på. Andrej åt tre.

För att vila upp oss från regattan seglade och veglade vi oss de få sjömilen ner till den lilla ön Petit Nevis som ligger söder om Bequia. Det är en pytteliten obefolkad ö som tidigare användes som valfångststation. Det blåste rejält och gick en del sjö men vi pressade oss nära den höga lodräta klippryggen på västra sidan och låg lugnt och stilla på fem meters djup. Rakt under oss hade vi ett stort korallrev fullt med fisk och det var bara vi och en till båt där.

Morgonen efter satte vi kurs mot Saltwhistle Bay på Mayreau. Riktigt härlig segling i halvvind och solsken, Martin satt till rors hela vägen och påpekade att det var precis sån här segling som han hade beställt. Saltwhistle Bay ligger på norra sidan och omsluts av en smal landtunga vit sand med palmer som går ut till en liten stenig ö (som vi fick en bisarr guidad tur av från trädgårdsmästaren Clifford, han gick runt och pekade ut allt som var farligt, typ kaktusar, och högg dom med sin machete). Hela bukten är en lång sandstrand och vi låg ankrade längst in mot stranden i mycket lugnt vatten. Vi blev positivt överraskade av utbudet på den här lilla ön med ca 300 människor. Vid vår ankringsplats låg en resort med bar/restaurang och längs stranden fler lokala barer och ett par grillar där man kan förbeställa lobster som sen grillas på stranden. Går man tvärs över ön över den branta kullen kommer man till byn. Där ligger ett tiotal restauranger och några små men hyffsat välsorterade supermarkets. Vi fastnade på rastafarin Roberts restaurang, Robert Righteous and de Youths. Grymt skönt ställe i sann Happy Island stil som Robert byggt ut under årens gång, nyaste tillskottet är hans “VIP”, Taj Mahal, som var en takterass. Vi åt god red snapper och drack Hairoun och snackade med Robert och hans döttrar som jobbade där. Senare droppade andra locals in, bl a. den överenergiska, självutnämnda konungen av byn, Rankin’ Skelly. Han flög rund bland borden och drack Guinness och bommade cigaretter överallt där han kom åt. Efteråt blev vi inlotsade till Chill Out, en liten betongstuga med en bar, ett tomt rum och en stor högtalare. Rankin’ Skelly menade att det finnas mängder av tjejer där. Efter lite snabb överslagsmatematik ifrågasatte vi hur många singeltjejer det egentligen fanns på ön. Fiskaren Philip hade svaret: sju. Så några tjejer såg vi aldrig något av utan vi drack jack iron rom med boat boy/restaurantör/fiskarna Glenmore, Philip, Flex m fl och så Rankin’ Skelly såklart.

Robert the rasta vid sitt sound system

Efter tre nätter på Mayreau (två mer än planerat, Mayreau är ett höjdarställe) var det dags för en av höjdpunkterna för hela Karibienseglingen, Tobago Cays. Dom utgörs av tre små obebodda öar med ett stort, halvcirkelformat korallrev år öster. Hela området är mycket grunt med rev överallt så vattnet skiftar mellan blått och turkost, det såg nästan overkligt ut! Precis utanför revet ligger miniön Petit Tabac där Jack Sparrow blev strandsatt för att svälta ihjäl i Pirates of the Caribbean. En riktig paradisö bestående av palmer, sandstrand och med fina korallrev utanför. Vi låg för ankar här en natt som enda båt på ön, märkligt att det inte är mer folk än det är här. Inne bland småöarna låg det kanske femton båtar och vi tog sista natten en mooringboj vid turtle beach på Baradal. Namnnet stämde bra, på en snorkeltur runt standen såg vi över trettio havssköldpaddor, ibland ett halvdussin åt gången. De flesta låg och betade i gräset på botten och var inte skygga. Tobago Cays är en marinpark och allt fiske är förbjudet. Lite tråkigt var det ju för en fiskefanatiker som mig (förutom sköldpaddor fanns mängder med snapper och annat) men såklart en bra sak för att bevara beståndet. Vi såg fantastiskt mycket revfiskar, många stora rockor (som gärna simmade rakt under en), lobsters under stenar, stora bläckfiskar. Sista kvällen beställde vi lobstergrill på stranden av en av boat boysen som körde runt bland småöarna och krängde is, bröd, fisk och t-shirts. Mr Fabulous var det som stod för grillen och lobstern var fint grillad, tillsammans med kall Hairoun och på öde sandstrand under stjärnorna var det toppkrog på hög nivå.

Martin och Lukas på Petit Tabac

Bilder Union Island – Tobago Cays

Sista stoppet innan Martin skulle flyga hem igen från St:Vincent blev Mustique. Mustique är helt privatägd och drivs av The Mustique Company som i sin tur ägs av villaägarna (om du är sugen går det bra att hyra en villa, kostar bara runt $20K/veckan). Ön är känd för att husera celebriteter som Mick Jagger, Oprah och Snoop Dogg. Överallt i dom gröna bergen ligger dom stora lyxvillorna och tittar ut över havet. Enda ankringsplatsen är Britannia Bay och man är tvungen att ta en mooringboj som går loss på saftiga 500 kr (tre nätter ingår) som nån sorts miljöavgift. Byn består av ett par lyxiga matbutiker, klädboutiquer, restauranger, caffe latte glassbar och såklart Basils Bar. Basils är ett avslappnat ställe, flera små bambuhus som sitter ihop och som står på styltor ut över vattnet. Mr Jagger ska tydligen hänga här en del tillsammans med andra digniteter men vem som helst är välkommen, tom tre orakade seglare i flip flops och shorts. Vi timade in wednesday night bbq buffet with jump-up. Maten var, enligt karibiska mått, svindyr och fick väl halvt godkänt och bandet var kanske inte top notch men det var kul och avslappnat häng i baren med villaägarna, tennis coacher, locals mm. Ön är lätt att ta sig runt och vi hann se det mesta på en dag inklusive den mycket fina stranden Macaroni.

Private property – vanligaste skylttexten på Mustique

För seglingen tillbaka upp till St. Vincent bestämde jag att det var dags att lossa revet som suttit i storen senaste månaden eller så. “Dags att sluta fega”, tyckte jag. Vinden var bara var 8 m/s och det borde vara halvvind. Visade sig att vinden var mer nordlig än tänkt och vi krängde stundtals 40 grader i bidevinden. Men det var lugn sjö och Martin hade inga problem som rorsman och det var härligt att ha full segelyta. Ända till vi kom upp till det beryktade sundet mellan Bequia och St Vincent. Inte stora vågor denna dag men ett litet regnoväder kom med stark vind och gjorde att vi tappade kontrollen och lovade upp medan båten låg med seglen i vattnet. Vi lyckades bärga genuan och kunde fortsätta för endast stor sista biten in till land. Kul med lite seglingsdramatik igen!

Bra lutning i Bequiasundet

Sista dagen med Martin spenderades med en rätt tuff hike till toppen av vulkanen La Soufriere på norra sidan. Vi tog buss dit och gick stigen utan guide, riktigt häftig regnskog på vägen och kargare högst upp. Det var molnigt och väldigt fuktigt så vi kunde aldrig se ner i kratern utan skyndade ner igen för det blåste och var rätt kallt däruppe. Efteråt buss till Kingstown och immigration-kontoret där Martin klarerades ut som crew från Odessa. På fredagar blir Kingstown en stor gatufest, friday lime, med soundsystems och dryckesförsäljning överallt. Hur kul som helst med tyvärr fick vi se till att ta en buss hem i hyffsad tid, Kingstown är inte säkert nattetid för turister, något vi fåt höra av andra seglare tidigare och även av locals vi pratade med där.

På väg upp till toppen av La Soufriere träffade vi djungelpåven

Martin är hemma och jag och Andrej ligger kvar i Sunsails marina och njuter av ett liv i lyx, elekticitet till laptopen och kylen, sötvattensduschar, bra wifi och strandbar ett stenkast bort med bra kingfishburgare. Vi laddar batterierna för att härnäst ta oss an Dominicas djungler.

Mustique & vulkanen La Soufriere, St. Vincent