Vem är vem?

Nu har vi varit på Carriacou i snart två veckor. Helt klart längre än vi hade tänkt spendera på denna lilla ö med 6000 invånare och utan några direkta sevärdheter. Men det är ett riktgt mysigt ställe med männskor som får en att snabbt känna sig som hemma. Kriminalitet finns inte då alla i princip känner alla och är måna om att behandla besökare väl.

Vägen hit blev inte så rak som vi hade tänkt. Efter att ha blivit förmanade av vad vi trodde var en alltför försiktig yachtie på Grenada om att det tar lång tid att runda den sydvästra udden gav vi oss av i gryningen och trodde vi hade gott om tid. Men det var motström runt udden och vinden var mer nordlig än utlovat. Vi tänkte om och kryssade oss in till den obefolkade ön Ronde Island precis norr om Grenada där vi ankrade. Utanför ligger en aktiv undervattensvulkan, Kick ‘em Jenny, men enligt infosidan på nätet ska den vara hyffsat inaktiv för tillfället. På väg in ryckte det till i ena spötoppen. När jag tittade bakåt såg jag en stor grå fena ovanför vattnet som slingrade efter draget närmast båten. En svärdfisk!! Pulsen gick upp när den gjorde en ny attack mot draget närmast men det var en miss. Sen slutade det i tragedi, den vände och högg den bakre draget som då gick av. Faaaaan. Måste varit en sliten tafs, så sjukt klantigt. Jag hoppas på revanch snart igen. Ronde Island var iaf en fin plats med bara ett par andra båtar och bra snorkling direkt under båten. Dagen efter var vinden mer östlig och vi hade perfekt halvvind, fulla segel, solsken och seglade snabbt sista biten till Tyrell Bay.

Vi har legat för ankar i Tyrell Bay hela tiden där vi ror in en kort bit för att komma till den långa stranden som går utmed hela bukten. Längs stranden ligger en handfull restauranger, en pizzeria med grymt Internet, flera små supermarkets (dom flesta med bara basic konserver, bröd, ägg), ett grönsakstånd, barer och två dykcentra. Vi bestämde oss för att ta ett Padi Open Water Diver certifikat med Richard på Lumbadive. 3600 kr kostade det och då förhandlade jag till mig att få låna tuber efter kursen för att göra rent skrovet. Richard var en perfekt instruktör, avslappnad och insåg att vi var så pass vana i vattnet att dom första “bli bekväm med din snorkel-övningarna” klarades av väldigt snabbt. Sen fick vi istället göra dyk på Sisters rocks där det är rätt strömmt men också finns mängder av fisk. Stora barracudor, humrar, enorma stim med jacks och yellow tail snapper och massa roliga revfiskar såklart. Mindre roliga är lion fish som har spridit sig som en epidemi i karibien från ett havererat akvarium i Florida. De hotar nu fiskarna i reven då dom är mycket glupska och inte har några naturliga fiender. Rickard harpunerade dom vi såg med sin hawaian sling och matade murenor med dom.

Det händer inte mycket här i byn efter mörkret faller, men vi har haft tur att träffa en del både gamla och nya vänner. Bland dom nya finns Stefan som vi träffade inne i Hillsborough (huvudstaden innehållande två avenyer och öns enda bensinmack). Han seglade över med ARC:en i sin Vendetta, en Beneteau First 36,7, och kom tvåa i sin klass. Snacka om annorlunda upplevelse från oss, dom satt konstant tre pers i sittbrunnen (av totalt fem i besättningen) och flög spinnaker nästan hela vägen. Datorprogram tankade ner väder var 6:e timme och tillsammans med båtens polardiagram (vad nu det är) analyserade vilken väg som var snabbast. De tog en mycket nordligare kurs från Gran Canaria än den stora skaran och steg iland 15 dagar senare på St:Lucia. Fantastiskt tyckte vi men Stefan höll inte med, han kom ju bara tvåa. Föutom alla locals på Lambie Queen hängde vi ochså med belgarna Didier och Eric som vi för första gången träffade innan vi lämade Grenada. De seglar Erics väderbitna gamla stålbåt med hajtänder på sidorna, Le Nymph. Dom är båda tokiga i Dominica och gav oss en mängd tips på coola djungel hajker, vi har bestämt att det kommer bli nästa längre stopp. Didier har dessutom köpt land där och vi fraktar nu en spade och en gammal genua som han ska sätta upp som tält (de får dessvärre ta flyget, Le Nymph har halvtrasigt segel och roder och ska tilbaka till Grenada för reparation). Didiers mål är att köpa mer land och på sikt bygga en konstnärsby i djungeln, ingen dålig dröm.

Idag clearade vi ut från Grenada (som Carriacou är del av) och imorgon seglar vi i sällskap med Anka och hennes familj på norska S/Y Clitoria PFM till Union Island. Allt jag vet om det stället är att en snubbe har byggt en egen ö av conchskal på revet utanför och satt upp en bar där. Låter bra.

Vi luftar kakaobönor med fötterna

Vi blev klara med båtmecket i Chagueramas en timme innan solnedgång den 27:e och stävade ut från Coral Cove marina med Prickly Bay i Grenada som mål. Vi hade tidvattenströmmen med oss ut genom kanalen norrut och gjorde god fart. I utloppet, som kallas Dragons mouth, mötte vind och vågor från norr och sjön tornade upp sig något. Mycket turbulens i vattnet, strömt och solnedgång…fiskeradaren gav fullt utslag. Mitt bland vågorna ven det mycket riktigt till i ena spöet och bara 30 minuter in på överfarten mot Grenada hade vi landat en 6 kilos, mycket stark, fisk som vi inte än vet vad vi ska kalla den. Nån sorts “dolphin fish” är närmsta vi kommit när vi frågat. Den hade ett mörkrött kött och massiva revben som var svåra att få ur. Blev en bra fishcurry längre ut där sjön lugnade sig. Några bitar saltade jag in och torkade sedan i strimlor. Blev riktigt gott tycker jag (har inte förmått Andrej att prova än). Sjön var ojämn och växlade mellan nästan spegel och krabba, enstaka större vågor, som sköljde in i sittbrunnen. Vinden låg på från nordost och det var precis att vi kunde hålla upp tillräckligt för att gå direkt mot Prickly Bay. Det var på det stora hela en odramatisk överfart i starkt ljus från fullmånen som till största del kunde skötas av autopiloten.

Vid middagstid dagen efter nådde vi Prickly Bay, hittade en plats bland det femtiotal båtarna som låg i bukten, klarerade in och åt svärdfisk fish & chips. Vår vistelse i Prickly Bay började på bästa sätt då Sofie och Jakob svängde upp med sin dinge. Dom berättade att dom seglat över från Stockholm på deras stålbåt Aurora tillsammans med Daniel och undrade om vi ville hänga med på guidad tur runt ön dagen efter. Det ville vi såklart, inte varje dag man träffar jämnåriga seglare!

Följande morgon blev vi hämtade av guiden Mike vars minibuss hade namnet “Hardly Working”. Han själv var i alla fall full av energi och hade satt ihop en tur där vi skulle hinna se typ hela ön på en dag. De inplanerade stoppen var: muskotnötsfabrik, romdestilleri, chokladfabrik, kratersjö och vattenfall. Grenada står för 40% av världens muskotproduktion och fabriken var riktigt stor. Frågan är hur mycket muskot man egentligen behöver. Med choklad och rom är det annorlunda och det var två kul besök. Romdestilleriet körde traditionell tillverkning i uråldriga maskiner och med egenodlat rörsocker. Den slutgiltiga, 75% starka produkten smakade genuin. The Grenada Chocolate Co. fick sin kakao från vackra Belmont estate som bjöd på proffsiga guider, bufférestaurang och chokladbutik. Vi fick veta allt om chokladtillverkning och provsmaka bönorna hela vägen från vitt slem-stadiet då dom är råa till färdig torkade och processade. Besöket på restaurangen drog ut på tiden så Mike fick race:a oss runt resten av ön där vi var nere vid en kratersjö som var “bottomless” och vi badade i ett turistuppstyrt vattenfall som som tur var hade stängt för dagen så vi fick vara själva. Mike berättade om varenda område vi åkte igenom, vilka frukter som växte var (han stannade flera gånger och plockade smakprov) och berättade om historia och kultur. Jag fick bland annat lära mig att landet heter [grenejda], inte [grenaada]. Det verkar aldrig sjunka in. Andrej nämnde att han var sugen på en steel pan trumma. Mike spelar själv steelpan och hos hans kompis köpte Andrej vår nya skeppssteelpan. Efter turen åt vi middag på Aurora och gjorde en rejäl avsmakning av deras bastanta spritförråd. Klar extrapoäng för båtens whiskyfyllda mast med kran vid salongsbordet!

Auroras integrerade whiskykran

På söndagen seglade vi den två sjömil långa streckan österut till Hog Island. Den korta sträckan i hård kryss påminde om seglingen uppe i Europa, det var ett tag sen nu som Odessa gick mot vinden. Vi gled in mellan korallreven och ankrade längst in i lagunen bland det trettiotal andra båtar som låg där. Aurora la sig bredvid och vi fick skjuts med deras motordrivna dinge in till stranden. Där ligger Rogers Ramshackle Bar som har grill på söndagar med live reggae på den lilla rangliga scenen. Bra stämning, mat, musik och en skön mix på locals och yachtties, ett riktigt coolt ställe. På hemvägen fick vi äran att bjuda Auroras besättning på avskedsdrink, de skulle vidare mot Carriacou morgonen efter. De berömde Vegans rymliga sittbrunn och vår mysiga fotogenlampa men ställde sig tveksamma till atlantkorsningskomforten. Det var tråkigt att behöva ta farväl av Aurora så snart men dom har datum att passa och behöver ta sig norrut snabbare än oss. Vi kommer följa dom på deras blogg där även vi nu figurerar segla.nu.

Det är lite av en omställning nu efter atlantkorsningen att inte längre vara en båt som är på väg mot ett mål långt i fjärran utan att faktiskt vara “framme”. Här är det soligt, vinden är konstant och man kan göra trevliga små dagsseglingar mellan öarna. Väl framme handlar det om att hitta finaste stranden och bästa rom punchen. Tough life in the tropics som min far brukar uttrycka det. I båtarna omkring oss i ankringsplatserna bor seniorer som spenderar vintern här nere och lägger upp båten på land under den stormiga sommaren. Kanske seglar man ett par hundra sjömil per säsong. Varje morgon 07:30 sänder Grenada Cruising Net ut på VHF kanal 66. Där får man veta när dominoturneringen startar, att det är två pizzor för en på De Big Fish och båtar som anländer kan skicka ut hälsningar i stil med “This is Free Spirit, got back from the UK yesterday and look forward to meeting all our old drinking buddies who occasionaly do a bit of sailing”. Lite överdriver jag, man får väder och en hel del intressant information också. Dom allra flesta av seniorerna är sköna och det är alltid en avslappnad välkomnande stämning vid happy hour kl 17 (som är religion här). Och alla är inte dominospelande seniorer heller, det finns alla typer av människor här, men det är en ny kultur som träder fram. Vi får se hur det utvecklar sig längre norrut.
Imorgon har vi östlig vind och lugn sjö så vi passar på att ta oss till Carriacou innan stora nordliga vågor kommer in under helgen (efter tips från Granada Cruising Net). Ser fram emot en härlig dagssegling de 40 sjömilen till Grenadas systerö och hoppas att nått stort fastnar på kroken. Tough life in the tropics.