Närgångna delfiner

Gneta oss mot Lissabon sa vi att vi skulle och gnetande blev det, i alla fall till en början. Vi gav oss av från Porto i gryningen den 20:e och hade en skön morgon med lätt bris från sidan och kunde testa den nya genuan som fungerade perfekt. Senare på dagen gick det utför, det var som att vara tillbaka på en sämre sträcka av engelska kanalen. Vinden tilltog och blev sydlig, vågorna blev högre, kortare och oregelbundna och regn i ansiktet. På natten, mitt i allt det härliga, stannar också motorn. Visade sig vara luft i systemet som troligen kommit in då båten rullat kraftigt i vågorna hela natten. Efter bränslepåfyllning och luftning startade den snällt igen. Enda ljuspunkten var två skipjack tuna (som vi tror det är) som fångades i gryningen. Det var tacksamt att gå i land i Peniche efter 30 timmar och upptäcka att det var en riktigt skön surfarstad. Ingen speciellt vacker stad men bra stämning och billig öl. Staden hade två dagar innan vi kom haft världsmästerskapen i surfning.

Efter att ha vilat upp oss ett par dagar bestämde vi oss för att ge oss av mot Lissabon även fast det var sydliga vindar som framåt natten skulle gå upp till 10m/s och vågorna skulle ligga på 3-4 meter. Hamnkaptenen och en hamngubbe vi pratade med blev förvånade när vi sa att vi skulle ut och särskilt när vi sa att vi skulle söderut. Cabo da Roca, udden innan man viker av österut mot Lissabon, var det farligaste området i Portugal och där var vinden oberäknelig. Bara 55 sjömil tyckte vi och det kan vi väl gneta oss igenom det med. Med kryss i motvind räknade vi att det skulle ta 20 timmar. Vi gav oss därför av på eftermiddagen för att kunna komma fram under de ljusa timmarna dagen efter. Väl ute var det hur lugnt som helst! Lugn sjö och bara en lätt bris. Vi tuffade på med motorn och lagade mat och fick se det häftigaste delfinstimmet hittills, minst 20 stycken precis framför båten! Dom hoppade och landade på ryggen, simmade ryggsim och stylade för fullt.

Men…vid ett på natten närmar vi oss udden Cabo da Roca och ser plötsligt hur det blixtrar längre ut. Vi hade redan tagit in ett rev på storen eftersom vi hade trott på hårdare vind så vi kände oss ändå lugna. Det visade sig vara fel. Inom en timme steg vinden till kulingstyrka och även fast vi revade hela genuan krängde båten i en osund vinkel. När vi nästan kommit ner till krönet av udden ökade vinden så att vi kände att det fanns risk att tappa kontroll över båten. Vi beslöt oss därför för att falla av och styra tillbaka in bakom klipporna vid udden för att i lugnare vatten kanske kunna sätta ett till rev. Efter en hel del möda och besvär fick vi ner storen och kunde sätta rev nummer två. Vi gick ytterligare lite närmre land i hopp om svagare vind och satte kurs söderut igen för att pressa oss förbi udden. Tillbaka norrut fanns inga alternativhamnar och tillbaka till Peniche ville vi inte! Det var fortfarande tufft att segla i vågorna som började torna upp sig men båten var mer i balans med två rev och en liten flik genua. Med hjälp av motorn gick vi iaf framåt i ca tre knop. Jag hade ännu inte sovit så vid fyra på morgonen då det hade lugnat sig lite gick jag ner för att vila. Märker när jag tar av mig stövlarna att det är blött på golvet, inte bra! Kölsvinet var översvämmat, vi tog in vatten någonstans ifrån. Öppnar luckan till motorn och ser hur det forsar vatten från pumpen. Vi stänger av motorn, vilket stoppar flödet, och drar igång länspumpen som börjar pumpa ut det bruna vattnet som innehåller en hel del olja och diesel. Under tiden körde vi vidare med utombordaren men när vi rundade Cabo da Roca ökar vinden och vågorna igen och propellern torrkörs hela tiden. Inget val annat än att gå för inombordaren ändå med länspumpen igång och hålla kolla på temperaturen så att den kyler ok. Visar sig gå bra och efter udden kunde vi äntligen vika av österut mot Lissabon och segla i sidvinden utan motor. Vi surfade längsmed vågorna och flög uppför Rio Tejos inlopp i 6-10 knop med våra dubbla rev och bara lite genua! Vi satt i regnet och drömde om att få komma i hamn, kura in oss, glo en film och brassa ångbastu med Lazern. Men såklart, när vi når Doca de Alcântara klarnar himlen upp, vinden dör och solen kommer fram! Vi klagade inte utan böt offshorestället mot shorts och tog en välförtjänt öl i solen istället.

Nya Genuan! UV-skyddande akryl längs akterliket och speedstripe.

António från PL Velas levererade vår nya genua för ett par timmar sedan och den ser riktigt bra ut! 875 euro kostade den med lågsäsongsrabatt och då fick vi lagning av extrajibben på köpet, kanonpris. Vi lämnar Porto i gryningen och hoppas på lite vind så vi kan se vad den går för.

Annars är största händelsen sen sist är att Crille på eget bevåg flyttat in i förpiken och Lukas därmed har hela den enorma salongen och kan sova på styrbord sida, den sida där det läcker in minst. Vardagslyx. Detta har dock lett till att C ägnat nätterna åt att stå i ösregn i kallingarna och justera förtöjningstamparna som knarrar outhärdligt (särskilt outhärdligt i förpik). Lösa tampar är lösningen men vi har också insett att vi har köpt den knarriga varianten, bästa är billiga i plast (ej nylon) á la yrkesfiskarbåt.

Under veckan har vi annars sysselsatt oss bl a med att besöka segelmakaren Antónios segelloft och fått lära oss en hel del om segel vilket var riktigt kul. Vi har också stiftat bekantskap med Victor på lokala Suzukiverkstaden/fiskebutiken och fått veta allt om portvin, Portugals historia, det världspolitiska läget och allt däremellan. Vi letade efter en huggkrok och då vi kom fram till att ingen var rejäl nog erbjöd han att ta den ekstav vi köpt tidigare och snida en krok i verkstaden som han ska montera på staven. Ska bli kul att se hur den blir!

Vi börjar bli rastlösa här på landbacken och det ska bli skönt att komma ut på havet igen. Vindarna är inget vidare just nu men vi hoppas kunna gneta oss ner till Lissabon på ett par dagar i alla fall.

.

Porto city

Seglingen till Porto var en av dom mest njutningsfulla hittills. Vi upplevde något helt nytt för oss – medvind! Odessa surfade med vågorna i den nordliga vinden och vi gjorde 6-10 knop utan minsta ansträngning med spinnakern riggad som gennaker. Vid 2 på natten ökade vindstyrkan så vi tog ner spinnakern och satte en något östlig kurs med bara vår silvertejpade genua. Efter 24 timmar kom vi fram efter att ha gjort 120 sjömil. Fiskarna var också med oss, första kvällen tog vi en horngädda modell större och strax innan Porto fick vi en tonfisk med läskiga tänder (visade sig att det i själva verket är en bonito, tack Sportfiskedepån). Vi börjar bli bortskämda av alla definbesök. Dom var med oss från och till hela vägen kändes det som. Att se en delfin hoppa i soluppgången är så klart häftigt men börjar sjukt nog nästan kännas vardagligt.

Vår entré i Porto blev lite mer dramatisk än vi hade önskat. Vi seglade in i floden Douro som går genom Porto och fortsatte förbi nya Douro Marina eftersom vi hört att man kanske kan hitta nån plats att lägga sig inne i centrum. Riktigt fin segling in, under broar och med Portos höga kullar på bägge sidor. Väl inne hittade vi våra Tyska vänner från Muros, Lasse och Tim, som uppenbarligen hade seglat sanbbare med sin också nästan 40 år gamla Jeanneu 27, Kati. Vi svalde förlusten och siktade in mellan den lilla piren och kajen för att lägga oss bredvid Kati. Det gick käpprätt åt helvete eftersom strömmen därinne visade sig vara mycket starkare och fick tag i vår akter då vi svängde in och smällde in oss i den spetsiga (!) aluminiumkortändan av piren. Där fastnade vi och fick lägga i full back för att komma tillbaka ut medan vi smärtsamt såg hur piren gjorde fula repor i vår gelcoat. Det var bara att lägga svansen mellan benen och styra tillbaka mot Douro Marina medan turisterna på kajen stod och smattrade med kamerorna.

Douro Marina öppnades i år och var riktigt fin. När Lasse och Tim kom ett par timmar senare och visade att dom också hade kraschat in i piren på väg ut kändes det lite bättre. På kvällen blev det familjemiddag på Kati, Lasses föräldrar var på besök och vi körde klassisk Odessa-knytis, vi stod för fisken (huggtandstonfisken) och dom resten.

Det har blivit lite sightseeing och en lördagsutgång. Började med att äta middag på ett genuint portugisiskt hak. Här fick vi känna på den bryskhet invånarna i Porto är kända för från de äldre herrarna i serveringspersonalen då vi ville byta bord vilket var näst intill omöjligt. Vi provade iaf den portugisiska nationalrätten balachau som är torkad, saltad torsk. Serverades hårt grillad (efter blötläggning) med kokt potatis, rå lök och oliver. Mycket genuint men inte jättegott. Efteråt mötte vi upp Lasse och Tim och gick runt bland dom hippa loungebarerna i kvarteren runt gatan Rua da Galeria de Paris. Efter att tag blev vi sugna på ett ställe med lite mer drag men det var inte helt lätt att hitta. Efter några mindre lyckade barfynd och en vansinnesfärd i taxi kom vi íaf till en schysst klubb med reggae på övervåningen.

Som alltid har vi en lång lista med saker som ska åtgärdas på båten. Det viktigaste just nu var att få tag i en ny genua eftersom vi insett att vår nu helt gett upp. Vi hörde oss för på hamnkontoret och det visade sig att Portos enda segelmakare var på besök i hamnen. Vi visade upp vår genua och han förkunnade dödsdomen, UV-strålningen har ätit upp den i akterliket eftersom den delen alltid är exponerad, även när seglet är upprullat. Man måste tydligen ha ett skydd i UV-resistent akryl över akterliket eller en genuastrumpa som man drar på i hamnen. Riktigt surt men vi hittade nog iaf rätt ställe, segelmakaren verkar mycket duktig och priset på 876 euro kan man inte klaga på. Vi har bestämt oss för att vänta in det nya seglet är här för att kunna se att allt är OK, den ska vara levererad på fredag och då fortsätter vi söderut.

.

Costa de Morte

Vi seglar nu längs den höga, bergiga och mycket vackra Costa de Morte. Det är Spaniens nordliga atlantkust som sedan går över i Portugal vid Rio Minho. Hamnarna är minde här än vi varit vana vid och ligger undangömda från atlantvädret i stora vikar som kallas Rià. Vårt första stopp var i en liten fiskeby, Laxe. Visade sig att det varken fanns pontoner eller bojar så vi inväntade mörkret och la oss lite smidigt bredvid en av fiskebåtarna vid piren. Ingen kom och skrek på oss så vi bestämde oss för att övernatta där, även om vi fick gå ut varannan timme och justera förtöjningslinorna mot tidvattnet, något vi märkte av efter den obligatoriska hamnbarrundan då vi fick hoppa ner till båten som låg tre meter under kajen. Morgonen efter kunde vi äta frukost i solen med utsikt över kullarna och titta på det enorma stimmet multar precis vid båten. Kunde så klart inte låta dom vara utan fångade en med en bit saltad makrill som vi använt som extra bete på tonfiskdragen. Kul fisk att ta på lätt utrustning!

Från den lilla fiskehamnen seglade vi till Muxia som visade sig ha investerat i en rejäl pontonanläggning (finns icke i sjökortet) i sin hamn. Tyvärr var det bara vi och 5000 fiskmåsar där och vattnet och elen var avstängd. Vi gick över gatan till det lilla hippie-auberget Delfin för att se om vi kunde scora en dusch och lite internet för att kolla vädret. Ägaren till hostelet, den vänliga och extremt fridfulla ungraren Balach, gav oss genast tillgång till alla faciliteter och bjöd in oss till kvällens reningsritual som skulle innehålla sprit och eld. Visade sig att vi kommit till ett pilgrimshostel för pilgrimmer som går The Camino. Lät riktigt skumt tyckte vi men vi var iaf tillräckligt nyfikna för att gå dit på kvällen. Visade sig vara hur avslappnat som helst, pilgrimmerna hängde runt och drack vin och snackade innan ceremonin. Själva ceremonin bestod av att alla stod runt en skål som fylldes med sprit, socker, citroner och kryddor. Detta tändes på och sen fick vi turas om att hålla elden i liv genom att hela tiden ösa med skopor medan en vers lästes som skulle fördriva onda andar och annat otrevligt. När en stor mängd (för mycket) sprit brunnit bort drack vi resten i koppar. Det var kul att lära känna några av dessa peregrinos, som de som går Camonon kallas. Dom flesta var i 20-30 årsåldern och kom från runt om Europa även om det fanns undantag. De går ca 30 km per dag, i en till två månader medan dom samlar stämplar i ett häfte som bevisar deras bedrift. Man känner igen dessa peregrinos på deras trekkingboots, camobyxor (alternativt baggy hippiebrallor), gandalfkäpp och ett snäckskal som traditionellt ska användas som kombinerad mugg/tallrik. Hård sydlig vind gjorde att vi hängde på Delfin i tre dagar och drack vin och åt kakor medan vi fick höra historier från the Camino. Kul att få höra om något vi inte alls kände till även fast vi kanske inte var överdrivet imponerade av strapatsberättelserna om hur hårt det var att gå 30 km per dag och ibland inte komma fram till hostelet förrän kl tio på kvällen…

Peregrinosarna var riktigt intresserade av vår segling och ville gärna mönstra på hela bunten. Vi har ju inte jättemycket extra utrymme men det slutade iaf med att vi tog med supertrevliga Jenny som första ny besättning på Odessa. Hon hade varit på clownskola på Ibiza tre månader, gått Camino i en månad och skulle resa hem till New Mexico från Madrid några dagar senare. Vi varnade för trist väder, hög sjö och kryssning i motvind i 24 timmar ner till Baiona men det var inget problem, hon ville med. Vi åkte vid lunchtid den 8:e i riktigt grådassigt väder med vinden rakt emot oss. Mot kvällen kom också dimma som gjorde att vi bara såg nån båtlängd i mörkret. Jenny var sjösjuk hela vägen och låg till sängs nere i ruffen. Vi tröttnade till slut på det hela valde att gå in till Muros istället dit vi kom två på natten. Äntligen en fullservicehamn med el, vatten och duschrum – härligt. Dessutom är hamnpengen bara 6,5 euro här vilket är grymt bra. Muros ligger fint längst inne i en rià med skogsbetäckta berg runt om som hela tiden har haft dimma liggandes högst upp. Staden är full med gamla hus som ser ut att stått orörda ett par hundra år, lite spooky är den faktiskt i dimma och ruskväder. Det finns också en sandstrand, en strandpromenad och bredvid oss är fiskehamnen som förser fiskhandlarna på kajen med färsk fisk.

Vi har haft oflyt med vindarna senaste veckan, här ska det alltid blåsa väst eller nordligt men det har varit rakt sydligt. Idag har vinden äntligen vänt och vi satsar på att ta oss till Porto! Vi kommer segla samtidigt som två unga tyska killar som också ska till Karibien i en 27-fotare. Det märks att det börjar dra ihop sig inför atlantkorsningen, vi träffar på fler och fler båtar som ska ner till Kanarieöarna och vidare. Många är dubbelt så stora som oss och har ARC-flagga som visar att dom betalat en större summa för att delta i Atlantic Race for Cruisers. Man får då lite seminarier innan, GPS-tracker och annan utrustning. Vi som kör lite mer do-it-yourself kallas tydlige
n NARC – Not Arc.

.

Plötsligt hände det – vi sa att vi skulle åka till La Coruna och vi kom dit! En distans som är mer än dubbelt så lång som någon tidigare. Lite stolta är vi allt.

Vädergurusarnas profetior stämde till största del men självklart fick vi vår beskärda del av missöden också. Första dagen har vi dåligt med vind i början och går för motor. Soligt och skönt iaf och med lite autopilot kan man fiska och annat kul. Autopiloten går då genast sönder. Suck. Lite senare är det dags att ladda iphonen (som används bl a för navigering), det visar sig att laddkontakten fått saltvatten på sig och korroderat sönder. Ja ja, vi ska ju ändå bara rakt fram och det finns knappast några grund på Biscaya. Med vår Garmin GPS modell äldre kan vi iaf se kurs och fart så det gick bra.

Senare på dagen kom molnen och med dom också äntligen vinden. Under natten gick det undan, vi seglade över 6 knop och den stora fullmånen lyste starkt hela natten. På morgonen knarrar det plötsligt till i en av trollingrullarna. Nånting har tagit på den stora bläckfisken som vi har släpat i ytan hela vägen! Det visar sig vara en bonito på 3,5 kg, riktigt fin tonfiskbesläktad fisk. Blev till en utmärkt lunch dagen efter då sjön hade lugnat sig. Kommande timmar fortsatte aktiviteten på fisket. Mitt under siestan bestämde sig två stora arga fiskar hugga på båda spöna samtidigt. Med enda vaken besättning blev det en tuff uppgift att segla den krängande båten i sex knop och samtidigt försöka kroka och stoppa dessa monster som drog ut lina i en rasande fart. Nyvaken Lukas i underställ hann ut i sittbrunn lagom för att se en fisk slita sig loss och den andra dra av 0.56 tjocka nylonlinan. Vi undrar fortfarande vad som satt på dom krokarna. Vi fångade iaf två till bonitos och sista dagen en skipjack tuna som i land blev till grymma stekar.

Bonito på 3,5 kg. Inte lätt att styra båt i 6+ knop, hålla upp fisk och se obesvärad ut…

Den hårda sjön och sovpassen på två timmar åt gången gjorde oss riktigt trötta mot slutet av dygn två. Det var en kamp mot ögonlocken som bara kunde vinnas med en stor mängd choklad och snabbcappuccino.

När vinden sedan började dö ut under dygn tre var det därför ganska skönt att få sova lite och laga varm mat. Även fast vinden försvunnit hade vi långt från tråkigt, Biscaya bjöd på ett fantastiskt djurliv. En stor flock delfiner kom hoppandes mot båten och lite senare såg vi tre stora valar som kom upp och andades ett stenkast från båten. Till djurlivet hörde också dom konstiga små molluskerna med segel som var precis överallt (se bild i galleriet) och dom självlysande små prickarna som hoppade framför båten på natten. Ibland undrade man om det var på riktigt eller om sömnbristen började få övertaget.

Den spanska nordkusten var en tacksam syn och även en mäktig sådan. Sista sträckan in mot La Coruna sken solen och vi seglade i en skön bidevind förbi dom höga klipporna längs kusten. Marinan ligger mitt i stan kostar hälften av vad dom tidigare har gjort, känns hoppfullt inför resten av resan. Här har vi nu varit i två dygn och fått uppleva en mysig storstad som ligger ute på en land tunga i vattnet. Fin strandpromenad längs kusten och inne bland dom små gatorna är det fullt med bra tapasbarer.

Vi ser fram emot mer Spanien, idag vidare mot Muxia.

.