Andrej har varit i farten igen och klippt ihop några filmklipp från Karibien-delen av resan. Det börjar i Tobagos djungler sen dykning på Carriacou och snorkling i Tobago Cays, sist St Vincent. Allt till den officiella Odessa-låten, Yiri Yiri Boum.

Vem är vem?

Nu har vi varit på Carriacou i snart två veckor. Helt klart längre än vi hade tänkt spendera på denna lilla ö med 6000 invånare och utan några direkta sevärdheter. Men det är ett riktgt mysigt ställe med männskor som får en att snabbt känna sig som hemma. Kriminalitet finns inte då alla i princip känner alla och är måna om att behandla besökare väl.

Vägen hit blev inte så rak som vi hade tänkt. Efter att ha blivit förmanade av vad vi trodde var en alltför försiktig yachtie på Grenada om att det tar lång tid att runda den sydvästra udden gav vi oss av i gryningen och trodde vi hade gott om tid. Men det var motström runt udden och vinden var mer nordlig än utlovat. Vi tänkte om och kryssade oss in till den obefolkade ön Ronde Island precis norr om Grenada där vi ankrade. Utanför ligger en aktiv undervattensvulkan, Kick ‘em Jenny, men enligt infosidan på nätet ska den vara hyffsat inaktiv för tillfället. På väg in ryckte det till i ena spötoppen. När jag tittade bakåt såg jag en stor grå fena ovanför vattnet som slingrade efter draget närmast båten. En svärdfisk!! Pulsen gick upp när den gjorde en ny attack mot draget närmast men det var en miss. Sen slutade det i tragedi, den vände och högg den bakre draget som då gick av. Faaaaan. Måste varit en sliten tafs, så sjukt klantigt. Jag hoppas på revanch snart igen. Ronde Island var iaf en fin plats med bara ett par andra båtar och bra snorkling direkt under båten. Dagen efter var vinden mer östlig och vi hade perfekt halvvind, fulla segel, solsken och seglade snabbt sista biten till Tyrell Bay.

Vi har legat för ankar i Tyrell Bay hela tiden där vi ror in en kort bit för att komma till den långa stranden som går utmed hela bukten. Längs stranden ligger en handfull restauranger, en pizzeria med grymt Internet, flera små supermarkets (dom flesta med bara basic konserver, bröd, ägg), ett grönsakstånd, barer och två dykcentra. Vi bestämde oss för att ta ett Padi Open Water Diver certifikat med Richard på Lumbadive. 3600 kr kostade det och då förhandlade jag till mig att få låna tuber efter kursen för att göra rent skrovet. Richard var en perfekt instruktör, avslappnad och insåg att vi var så pass vana i vattnet att dom första “bli bekväm med din snorkel-övningarna” klarades av väldigt snabbt. Sen fick vi istället göra dyk på Sisters rocks där det är rätt strömmt men också finns mängder av fisk. Stora barracudor, humrar, enorma stim med jacks och yellow tail snapper och massa roliga revfiskar såklart. Mindre roliga är lion fish som har spridit sig som en epidemi i karibien från ett havererat akvarium i Florida. De hotar nu fiskarna i reven då dom är mycket glupska och inte har några naturliga fiender. Rickard harpunerade dom vi såg med sin hawaian sling och matade murenor med dom.

Det händer inte mycket här i byn efter mörkret faller, men vi har haft tur att träffa en del både gamla och nya vänner. Bland dom nya finns Stefan som vi träffade inne i Hillsborough (huvudstaden innehållande två avenyer och öns enda bensinmack). Han seglade över med ARC:en i sin Vendetta, en Beneteau First 36,7, och kom tvåa i sin klass. Snacka om annorlunda upplevelse från oss, dom satt konstant tre pers i sittbrunnen (av totalt fem i besättningen) och flög spinnaker nästan hela vägen. Datorprogram tankade ner väder var 6:e timme och tillsammans med båtens polardiagram (vad nu det är) analyserade vilken väg som var snabbast. De tog en mycket nordligare kurs från Gran Canaria än den stora skaran och steg iland 15 dagar senare på St:Lucia. Fantastiskt tyckte vi men Stefan höll inte med, han kom ju bara tvåa. Föutom alla locals på Lambie Queen hängde vi ochså med belgarna Didier och Eric som vi för första gången träffade innan vi lämade Grenada. De seglar Erics väderbitna gamla stålbåt med hajtänder på sidorna, Le Nymph. Dom är båda tokiga i Dominica och gav oss en mängd tips på coola djungel hajker, vi har bestämt att det kommer bli nästa längre stopp. Didier har dessutom köpt land där och vi fraktar nu en spade och en gammal genua som han ska sätta upp som tält (de får dessvärre ta flyget, Le Nymph har halvtrasigt segel och roder och ska tilbaka till Grenada för reparation). Didiers mål är att köpa mer land och på sikt bygga en konstnärsby i djungeln, ingen dålig dröm.

Idag clearade vi ut från Grenada (som Carriacou är del av) och imorgon seglar vi i sällskap med Anka och hennes familj på norska S/Y Clitoria PFM till Union Island. Allt jag vet om det stället är att en snubbe har byggt en egen ö av conchskal på revet utanför och satt upp en bar där. Låter bra.

Vi luftar kakaobönor med fötterna

Vi blev klara med båtmecket i Chagueramas en timme innan solnedgång den 27:e och stävade ut från Coral Cove marina med Prickly Bay i Grenada som mål. Vi hade tidvattenströmmen med oss ut genom kanalen norrut och gjorde god fart. I utloppet, som kallas Dragons mouth, mötte vind och vågor från norr och sjön tornade upp sig något. Mycket turbulens i vattnet, strömt och solnedgång…fiskeradaren gav fullt utslag. Mitt bland vågorna ven det mycket riktigt till i ena spöet och bara 30 minuter in på överfarten mot Grenada hade vi landat en 6 kilos, mycket stark, fisk som vi inte än vet vad vi ska kalla den. Nån sorts “dolphin fish” är närmsta vi kommit när vi frågat. Den hade ett mörkrött kött och massiva revben som var svåra att få ur. Blev en bra fishcurry längre ut där sjön lugnade sig. Några bitar saltade jag in och torkade sedan i strimlor. Blev riktigt gott tycker jag (har inte förmått Andrej att prova än). Sjön var ojämn och växlade mellan nästan spegel och krabba, enstaka större vågor, som sköljde in i sittbrunnen. Vinden låg på från nordost och det var precis att vi kunde hålla upp tillräckligt för att gå direkt mot Prickly Bay. Det var på det stora hela en odramatisk överfart i starkt ljus från fullmånen som till största del kunde skötas av autopiloten.

Vid middagstid dagen efter nådde vi Prickly Bay, hittade en plats bland det femtiotal båtarna som låg i bukten, klarerade in och åt svärdfisk fish & chips. Vår vistelse i Prickly Bay började på bästa sätt då Sofie och Jakob svängde upp med sin dinge. Dom berättade att dom seglat över från Stockholm på deras stålbåt Aurora tillsammans med Daniel och undrade om vi ville hänga med på guidad tur runt ön dagen efter. Det ville vi såklart, inte varje dag man träffar jämnåriga seglare!

Följande morgon blev vi hämtade av guiden Mike vars minibuss hade namnet “Hardly Working”. Han själv var i alla fall full av energi och hade satt ihop en tur där vi skulle hinna se typ hela ön på en dag. De inplanerade stoppen var: muskotnötsfabrik, romdestilleri, chokladfabrik, kratersjö och vattenfall. Grenada står för 40% av världens muskotproduktion och fabriken var riktigt stor. Frågan är hur mycket muskot man egentligen behöver. Med choklad och rom är det annorlunda och det var två kul besök. Romdestilleriet körde traditionell tillverkning i uråldriga maskiner och med egenodlat rörsocker. Den slutgiltiga, 75% starka produkten smakade genuin. The Grenada Chocolate Co. fick sin kakao från vackra Belmont estate som bjöd på proffsiga guider, bufférestaurang och chokladbutik. Vi fick veta allt om chokladtillverkning och provsmaka bönorna hela vägen från vitt slem-stadiet då dom är råa till färdig torkade och processade. Besöket på restaurangen drog ut på tiden så Mike fick race:a oss runt resten av ön där vi var nere vid en kratersjö som var “bottomless” och vi badade i ett turistuppstyrt vattenfall som som tur var hade stängt för dagen så vi fick vara själva. Mike berättade om varenda område vi åkte igenom, vilka frukter som växte var (han stannade flera gånger och plockade smakprov) och berättade om historia och kultur. Jag fick bland annat lära mig att landet heter [grenejda], inte [grenaada]. Det verkar aldrig sjunka in. Andrej nämnde att han var sugen på en steel pan trumma. Mike spelar själv steelpan och hos hans kompis köpte Andrej vår nya skeppssteelpan. Efter turen åt vi middag på Aurora och gjorde en rejäl avsmakning av deras bastanta spritförråd. Klar extrapoäng för båtens whiskyfyllda mast med kran vid salongsbordet!

Auroras integrerade whiskykran

På söndagen seglade vi den två sjömil långa streckan österut till Hog Island. Den korta sträckan i hård kryss påminde om seglingen uppe i Europa, det var ett tag sen nu som Odessa gick mot vinden. Vi gled in mellan korallreven och ankrade längst in i lagunen bland det trettiotal andra båtar som låg där. Aurora la sig bredvid och vi fick skjuts med deras motordrivna dinge in till stranden. Där ligger Rogers Ramshackle Bar som har grill på söndagar med live reggae på den lilla rangliga scenen. Bra stämning, mat, musik och en skön mix på locals och yachtties, ett riktigt coolt ställe. På hemvägen fick vi äran att bjuda Auroras besättning på avskedsdrink, de skulle vidare mot Carriacou morgonen efter. De berömde Vegans rymliga sittbrunn och vår mysiga fotogenlampa men ställde sig tveksamma till atlantkorsningskomforten. Det var tråkigt att behöva ta farväl av Aurora så snart men dom har datum att passa och behöver ta sig norrut snabbare än oss. Vi kommer följa dom på deras blogg där även vi nu figurerar segla.nu.

Det är lite av en omställning nu efter atlantkorsningen att inte längre vara en båt som är på väg mot ett mål långt i fjärran utan att faktiskt vara “framme”. Här är det soligt, vinden är konstant och man kan göra trevliga små dagsseglingar mellan öarna. Väl framme handlar det om att hitta finaste stranden och bästa rom punchen. Tough life in the tropics som min far brukar uttrycka det. I båtarna omkring oss i ankringsplatserna bor seniorer som spenderar vintern här nere och lägger upp båten på land under den stormiga sommaren. Kanske seglar man ett par hundra sjömil per säsong. Varje morgon 07:30 sänder Grenada Cruising Net ut på VHF kanal 66. Där får man veta när dominoturneringen startar, att det är två pizzor för en på De Big Fish och båtar som anländer kan skicka ut hälsningar i stil med “This is Free Spirit, got back from the UK yesterday and look forward to meeting all our old drinking buddies who occasionaly do a bit of sailing”. Lite överdriver jag, man får väder och en hel del intressant information också. Dom allra flesta av seniorerna är sköna och det är alltid en avslappnad välkomnande stämning vid happy hour kl 17 (som är religion här). Och alla är inte dominospelande seniorer heller, det finns alla typer av människor här, men det är en ny kultur som träder fram. Vi får se hur det utvecklar sig längre norrut.
Imorgon har vi östlig vind och lugn sjö så vi passar på att ta oss till Carriacou innan stora nordliga vågor kommer in under helgen (efter tips från Granada Cruising Net). Ser fram emot en härlig dagssegling de 40 sjömilen till Grenadas systerö och hoppas att nått stort fastnar på kroken. Tough life in the tropics.

Mardi gras i Port of Spain, Trinidad

Charlotteville i Tobago var precis så bra som vi hade drömt om under korsningen. Det var skönt att bara slappa och ta det lugnt en vecka efter korsningen på denna enormt avslappnade plats. Dagarna spenderades på morgonbad, strandhäng, crab and dumplings från backyard kitchen, djungelturer och häng med andra seglare som hittat dit. Låter bilderna tala.

Vi hade svårt att lämna men nyfikenheten för karnevalen som skulle gå av stapeln 11-12:e vann till slut. Vi bestämde oss för att att segla till Trinidad som är störst på karneval efter Rio. Karnevalen pågår måndag och tisdag och vi var ute i sista sekunden när vi lämnade på eftermiddagen söndag den 10:e februari. Vi nattseglade för att komma fram i dagsljus och länsade undan i god fart under natten. I gryningen nådde vi kanalen mellan ön Monos och västra punkten av Trinidads fastland. Där hamnade vi i lä och gick för motor den sista korta biten in i Chagueramas Bay. Det var sick-sackning mellan dom mängder av båtar som ligger för ankar i bukten för att komma in till marinorna längst in. Efter att ha klarerat in hade vi tur och fann en bryggplats på Coral Cove (nästan allt är fullt under karnevalen). Dom hade till och med en liten pool så vi var riktigt nöjda. Framåt kvällen var vi taggade att åka in och festa och ta del av all galenskap som hör en karneval till, bacchanal som det kallas här. Gick upp på vägen och stoppade en route taxi mot huvudstaden Port of Spain. Vi blev avsläppta på Arapita Avenue. Började ana oråd där nånstans, det var alldeles för lugnt och inte alls galet. Visade sig att det värsta festandet redan hade skett natten mot måndag innan J’ouvert startade karnevalen 05:00 på måndagsmorgonen. Nu var alla bara trötta och såg märkliga ut i sina karnevalkostymer där dom satt längs gatan och åt fried chicken. Det var bara att återvända och, nu när vi visste bättre, ta oss in redan kl 10 nästa morgon.

Mardi gras är den största dagen för karnevalen och det är då alla karnevalbanden paraderar genom gatorna. Vissa “mas bands” har flera tusen deltagare. Förutom lastbilar fullastade med högtalare (som enbart spelar soca) har dom lastbilar med fullt bemannade barer såväl som toalettbilar. Allt ingår för deltagarna men en kostym och plats i bandet kostar 3-4000 kr, många sparar hela året för att vara med. Banden fyllde hela stan och överallt dånade socamusik, Super Blue vann årets march of the bands med sin Fantastic Friday som spelades 511 gånger (allt mäts och analyseras i mikrodetalj av media nu efteråt). Kan säga att den satt rätt bra i huvudet efteråt. Klart underskattad var iaf Differentology med Bunji Garlin.

Öl, sprit och mat fanns överallt längsmed gatorna och vi gled runt i solen hela dagen och förundrades av en stad som fullständigt förvandlats till en stor fest. Framåt fem-sex på kvällen avslutades det och vi var tillbaka på Arapita Avenue där banden blandades med varann på gatan och vi “åskådare” kunde hoppa in och vara med, äntligen hade säkerhetsvakterna med sina rep längs banden försvunnit. Det var en skön stämning hela dagen och bara glada miner.

Efter karnevalen har vi jobbat på båten här i Chagueramas. Under andra världskriget var detta en amerikansk militärbas, nu är det ett båtmekka för de som måste göra jobb på sin båt. Med andra ord är det fullpackat av strandsatta seglare som inte vill annat än att komma härifrån. Det finns i runda slängar sju marinor och många har lyft och gott om plats på land där det står hundratals båtar. Båtbutikerna är utmärkta och man får tag på allt man behöver. Vi har som tur är mest småsaker att åtgärda, borra loss en fastrostad bult i rorkulten (rostade sönder efter korsningen och gick av då jag försökte åtgärda i Charlotteville, fick surra fast rorkulten för seglatsen till Trinidad. Höll som tur var.), laga sprayhood, fästa det nedrasade spinnakerbomsupphalet i masten, byta packningar i toaletten (bytte en, sen började nästa läcka, sen läckte det ur en tidigare oupptäckt spricka i pumphuset, jippie), rengöra vattentank och byta filter samt köpa mer travare och annat som gått åt. Small boat, small problems, skönt att kunna göra det mesta själv. Träffade idag en norrman som har båt på samma brygga som oss, han kom hit för att laga en mindre reparation innan han skulle segla sin nyinköpta 50+ fots båt tillbaka till Europa, det var 2,5 år sedan. Han förklarade idag att han var utbränd och skulle åka bort ett tag.

Efter endast en veckas fixande behövde vi också andas lite och gick för motor två sjömil till ön Gaspar Grande där Kay, som lagade vår sprayhood, bor med sin man Colin. Vi ankrade i den lilla bukten utanför deras hus. Inte lika exotisk natur som Tobago, på denna sida ön är det torrare och kargare, men en avskild och lugn plats. Klippor runt om och grönfärgat vatten, jag tyckte det liknade Ekensberg (OK, förutom sköldpaddorna som simmade runt båten). Från Kays hus uppe på klipporna var utsikten dock fantastisk och vi spenderade en väldigt trevlig kväll där med drinkar, middag och biljard. Innan vi åkte tillbaka plockade Kay ett dussin grapefrukter från den tropiska trädgården och gav oss, väntar som frukost imorgon!

Igår mönstrade Lars av båten och fortsätter på egen hand till St Martin i jakt på arbete på en mega yacht. Vi gör oss redo att om några timmar segla Odessa till Grenada. 80 sjömil som vi avverkar på natten med fullmånen som sällskap och siktar på att nå Prickly Bay på morgonen den 28:e.

Andrej har kämpat med den gamla Windows Movie Maker och efter ett dygns snigelfartsuppladdning är filmen live!

Om filmen inte laddar på sidan finns den även på YouTube.

För övrigt befinner vi oss i Trinidad, i seglarghettot Chagueramas för att vara exakt. Det har karnevalats och jobbats med båt, mer om detta kommer förstås snart…

Atlantkorsarna Lars Van Ettro, Andrej Wilczek och kapten Lukas Wilczek med två fina dorados.

Här är berättelsen om vår atlantkorsning, själva höjdpunkten av hela seglatsen. Det blir ett långt inlägg. Hela vägen fram till detta har i viss mån gått ut på att utrusta Odessa med rätt utrustning och hennes besättning med erfarenhet nog för att ge oss ut på oceankorsning. Alla detaljer har gåtts igenom, matinköp planerats och vaktscheman har satts upp. När vi väl gav oss av den 17:e januari var det därför med lugn i magen och en skön känsla av att det äntligen var dags.

Nitton dagar tog det oss att korsa Atlanten från Mindelo i Kap Verde till Charlotteville i Tobago, en sträcka på 2100 sjömil. Innan befarade jag att det kunde bli olidligt långtråkigt. Jag hade hört hur enkelt och bekvämt det var att segla över med passadvindarna, “the milk route” som det ju kallas. Hissa segel, på med autopiloten, ta en drink i solen. Det visade sig att oron var obefogad, så jävla lätt var det inte.

Kort efter start från Mindelo började det bralla på. 10-12 m/s och vågor på 3-4 m. Dom två reven i storen satt kvar från förra etappen och vi surfade fram i 6 knop i snitt. Vågorna var riktigt sköna att segla i, enormt stora och långa och uppepå vågen får man utsikt över havet. Surfen neråt är som att åka slalom och det fräser skum då båten kommer upp i 10-12 knop. Autopiloten var det bara att glömma då båten ofta knuffas åt sidan och man måste göra fullt utslag med rodret för att hålla kursen, något Raymarine ST2000+ visade sig vara inkapabel till. Vi styrde således hela sträckan för hand. För att göra tillvaron mer spännande kom ibland vågor norrifrån som glatt skvätte ner sittbrunnen och styrman. Nätter med frisk vind spenderades med fullt offshore-seglarställ på. Det är viktigt att hålla sig torr från saltvattnet, annars får man tillslut såriga utslag på baken, något vi ville undvika. Salongen förvandlades till en djungel av torkande kläder. Vi hade också lugnare dagar och då var tillvaron helt annorlunda. Vi kunde sitta alla tre i sittbrunnen och umgås. Soliga dagar slängde vi ut ett rep efter bäten och hoppade i. Hisnande känsla att bada på 6000 meters djup.

Hela vår tillvaro baserades på det rullande fyratimmarsschemat Andrej skapat under förra etappen. Schemat innefattade tre olika dagar, en tuff dag med två roderpass på dagen och det osköna 02-06 passet, nästa dag ett dagspass och lunchlagning, sista dagen soluppgångspass 06-10 följt av tolv timmar “ledigt” och middagslagning. Därefter 22-02 passet och sömn fram till tuffa dagen kom åter med sitt 10-14 pass. Andra fasta hållpunkter var scrummötena efter lunch då vi gick igenom vad som behöver fixas och hur vi ligger till med det. Var tredje dag startade vi den gamla Motorola Iridium 9500 och ringde via sattelit hem till mor och far. Det var kortfattade samtal, vi gav vår position, sa att vi mådde bra och åt mycket morötter och några minuter senare fick vi en väderprognos. En annan mycket viktig rutin var 4 o’clock vin rouge i sittbrunnen, då vädret tillät. Det var en bra tid på dagen då alla var vakna och man kunde snacka och lyssna på musik medan middagsansvarige började laga mat.

Matlagning var en utmaning då allt som inte klämts eller surrats fast kom flygande, inklusive en själv. Tack Gud för tryckkokare och spännräckena på spisen. Att diska innebar att försöka hålla balansen då man bar ut disken i en blöt sittbrunn för att sitta på ryggstödspallen längst bak vid akterspegeln och diska i saltvatten från en hink. Man kan säga att vardagen i sig var tillräckligt utmanande för att inte tråka ut en. Måltiderna var viktiga för att hålla energin och modet uppe. Vi gillar alla att laga mat och lyckades laga en hel del bra mat, särskilt fisk såklart. Vi hade frukt och grönt nästa hela vägen. Pumpor verkar klara sig hur länge som helst och vitkål funkar som sallad. Knepet med att tvätta citrus i klorerat vatten, torka i solen och slå in i folie fungerade halvt, ca en tredjedel av dom som var kvar sista veckan totalruttnade medan dom som överlevde var perfekta. Dom som hängde fritt i fruktnäten torkade ihop och några ruttnade där med så det är svårt att dra några direkta slutsatser.

Själva tiden märktes av. Vi har sett en fullmåne komma och gå med både ljusa och mörka nätter. Tidszonerna har också märkts påtagligt. Var 15:e longitud västerut ska klockan dras tillbaka en timme, vilket vi struntade i att göra och fick därför ljus senare på kvällen. Det passade oss bra eftersom det var ljust ända till första nattpasset började klockan 22 och den som lagade mat hann diska i lugn och ro innan det blev mörkt, i början av korsningen fick man ha pannlampa på sig.

Förutom oss hade vi hela tiden sällskap av fåglar. Små bruna svalliknande som flög lågt, upp och ner längs vågorna. Ibland såg vi också vita fåglar med en lång rak stjärtfjäder. Vi lägger upp bilder så kanske nån kan berätta vad det var. Inte en enda segelbåt syntes till, dom enda andra båtarna vi såg var ett kontainerfartyg i horisonten en dag och ett ljus långt borta en natt. Tillsammans med ett par flygplan var de det enda tecknet på civilisation vi hade under korsningen.

Några utvalda dagar ur loggboken:

17/1, N 16•53' W 24•59', 0 M
Lämnar Mindelo på eftermiddagen efter att ha ätit lunch på marinabaren och tagit farväl till våra vänner som jobbar där. Land försvinner snabbt ur sikte pga tät Harmattan.

På plats i marinabaren i Mindelo, timmen innan avfärd

19/1, N 16•26' W 28•24', 199 M
Första hugget! Andrej och jag tar varsinn trekilos dorado i hög sjö och 10 m/s. Mitt i fighten kommer en stor våg från sidan och sköljer rakt över oss. Efter kämpigt filéande, tvättande av sittbrunn, stekning och inläggning av fisk kände jag för första gången i mitt liv att det var dags att avvakta lite med fisket ett par dagar.

Doradofilé

21/1, N 16•6' W 32•48', 450 M
Vinden har avtagit något och sjögången blev genast lugnare. Vi släppte ut mer segel och kunde äntligen umgås alla tre i en för det mesta torr sittbrunn.

Gröncurry på kokosmjölk och dorado, magiskt.

23/1, N 15•40' W 36•32', 660 M
Satt på nattpasset med Steve Jobs boken i hörlurarna och kämpade med ögonlocken då jag blev träffad rakt i bröstet. Nått låg och sprattlade i knäet, jag kvicknade till och fotade flygfisken. Det var första direktträffen, Andrej fick en i pannan nån vecka senare och lars fick en i knäet. Ibland på natten var det konstant dussintals flygfiskar som hoppade bort från båten upplysta av styrbords gröna navigationsljus. Vissa hoppade åt fel håll.

Flygfisk

24/1, N 15•31 W 38•55', 809 M
En riktig struldag. Då vi ska hissa storen efter att knutit in ett andra rev upptäcker jag att två travare (plastpluppar som sitter i en skena på masten och hissar storseglet) har knäckts. Därmed har totalt fem travare knäckts på etappen och mina extratravare är slut. Går fler av blir det till att sprida ut dom vi har så gott det går. Framme på fördäck ser jag sedan att spinnakerbommen som spirar genuan nästan nött sig igenom styrbord genuaskot. Kapar en bit och håller koll framöver. Vi börjar också råka ut för att översta lattan på storen fastnar bakom vantet på babord sida då vi råkar gippa (vilket sker ofta i dom stora vågorna men vanligtvis inte är allvarligt eftersom vi har riggat en preventergaj). Hittar ingen riktig lösning på detta, hoppas på att snart kunna hissa fullt segel igen så lattan kommer högre upp. För att göra dagen ytterligare lite mer spännande spolar Andrej ner ett plastlock i toaletten. Vi hoppas och ber att den har spolats ut men märker motvilligt att det går trögare och trögare att spola. En viss skräck sprider sig att den ska vara trasig. Tanken att köra “aqua-dump” resten av resan känns inte lockande. Andrej tar sitt ansvar och öppnar det inte så fräscha pumphuset och kan plocka ut locket. Toan funkar fint därefter.

Klämd latta

26/1, N 14•29' W 43•11', 1063 M
Min födelsedag startade med att jag tog täten i surfligan med en brutal 18,4 knopssurf under nattpasset. Vågen måste varit 4-5 meter och Odessa lutade nedåt i vågdalen medan vatten sprutade över fördäck och sprayhood. Och över mig såklart med det gjorde inget just då. På förmiddagen passerade vi 1050 sjömil och hade kommit halvvägs, en bra födelsedagspresent! Vi konstaterade att det hade gått undan, att vi trivdes bra och att vi lätt skulle orka med resten. Födelsedagsmiddagen lagades av födelsedagsbarnet, polsk biggos och ljummen öl, hur gott som helst. I skymningen kom också första stora delfinstimmet på korsningen. Kanske trettio delfiner som hoppade och trängdes framme vid peken, bara nån centimeter från att vi kunde röra vid dom. Det togs en hel del undervattensfilm som förhoppningsvis kommer upp på bloggen snart.

Biggos

28/1, N 13•40' W 46•57', 1288 M
Lugn vind, 4-5 m/s och bara enmetersvågor. Soligt och skönt och vi var smått uttråkade. Ett perfekt tillfälle att testa spinnakersegling för första gången. Vi lyckades hissa den på först försöket (även om jag, som glömt lägga fallet runt en vinsch, höll på att få en flygtur) och ven fram i maxfart i säkert hela tio minuter. Sen slets bomupphalets fäste loss från masten. Inte jättebra eftersom bommen används konstant till att spira genuan. Andrej fick inviga nya båtsmansstolen och hissades upp i masten där han knöt fast upphalsblocket mellan vantspridarna med en tamp. Sitter fint än. Plåster på såren var utmärkt taconight by Andrej med systers torkade köttfärs.

Spinnakern uppe!

30/1, N 12•20' W 50•39', 1513 M
På dagen kommer en regnskur så vi passar på att duscha i det härliga sötvattnet. 5-6 m/s och vi fiskar. Inget hugger så vi beslutar att låta dragen ligga i över natten. Hade läst att man på natten kan få märkliga fiskar som kommer upp ur djupet och jagar i ytan. Vi var lite trötta på dorado så omväxligt vore trevligt. Mycket riktigt, då mörkert kommit fick vi upp en långsmal firre med stora ögon och imponerande garnityr. Vi sparade den men åt den faktiskt aldrig, dagen efter vände fiskelyckan…

Konstig fisk

31/1, N 11•56' W 53•17', 1669 M
Nu hade vi haft lugnare väder ett par dagar och kunnat fiska men doradostimmen uteblev, två dagar gick utan hugg. Denna dag vaknade jag i gryningen och la i dragen innan frukost. Hann inte få i mig mer än en sked müsli med UHT-mjölk innan ena spöet böjde sig rejält och linan ven ut. Det drog så snabbt att jag var tvungen att skippa protokollet med att ta in genuan osv, var tvungen att få stopp på fisken! Drog år bromsen rejält men den fortsatte. Utan att riktigt fatta vilken kraft den hade försökte jag bromsa ytterligare genom att sätta tummen mot spolen, ett knep från gäddfisket hemma. Funkade inte lika bra här, fisken gjorde en rejäl rusning och jag fick huden bortsvedd och en stor brännblåsa på tummen. När det var kanske tjugo meter kvar på spolen (som rymmer 300) tänkte jag uppgivet att det väl bara var att dra bromsen i botten och låta linan gå av. Men linan höll och fisken stannade upp. Andrej rullade in genuan och tog ner storen och Lars var vid rodret. Jag fick på mig gimballbältet och fighten var igång. Efter en timmes bändande och en rusning under båten som gjort att jag fått förflytta mig till fördäck kom fisken upp till ytan. En enorm gulfenad tonfisk, minst dubbelt så stor som 20-kilosarna utanför La Gomera! Andrej tog spöet och jag lyckades gaffa den bakom huvudet med huggkroken. Tillsammans orkade vi precis lyfta upp den på fördäck där den tog nästan allt utrymme. Andrej sprayade snabbt sprit i gälarna, denna gång 96% rengöringssprit och det knockade fisken. Efter det följande blodbadet i sittbrunnen hade vi två ryggfiléer som styckade fyllde hela kylen och närde oss resten av vägen till Tobago. Vi kunde inte väga fisken eftersom min våg bara går till 25 kg, den mätte iaf 136 cm och hade en omkrets på 98 cm. Lite googling placerar den nånstans runt 50 kg.

Lycka!

1/2, N 11•39' W 55•28', 1799 M
Vi är fortfarande trötta efter tonfisken dagen innan. Jag anstränger mig iaf och gör sushi till lunch (måste ju bara göras) och Lars gör “boccarones” (saltvattenskokad tonfisk i citron och olivolja) som fyller två stora tupperwarelådor.

Sushi. I stora lass.

3/2, N 11•32' W 58•30', 2030 M
Bara 70 sjömil kvar! Vi drar ner på hastigheten för att inte komma fram i mörker. Går för endast genua. Vi dricker rom punsch på sista apelsinen och citronen. På kvällen kommer en gråbrun fågel och sätter sig på det hoprullade storseglet. Han får sällskap av en kompis och hänger med ända till gryningen.

Fripassageraren Scruffy

4/2, N 11•20' W 60•33', 2100 M
Land siktas av Lars i gryningen. Jag vaknar kl 9, 6 lokal tid, och kan då tydligt se Tobagos höga djungeltäckta berg. Såg helt overkligt fantastiskt ut! Regnmolnen som hängde över bergen försvann och solen kom fram då vi gled in i Man of War Bay mot Charlotteville. Bukten är två sjömil bred och mycket djup och har djungeltäckta berg runt om. Charlotteville ligger längst in och känns som en perfekt liten stad. Huvudgata med några småbutiker i skjul och enkla restauranger med god mat, en fin skola och idrottsplats bakom. Överallt springer det runt hönor, katter, kundar, en och annan get och mängder av fåglar. Maten är antingen roti, tunnt bröd med curryfyllning, eller tallkrik med kyckling, fisk eller räkor och val mellan pommes eller “food food”. Food food är såklart bäst, man får ris m bönor, makaronpudding, böngryta, grönsaker sallad mm. Framför stranden ligger fiskeflottan, småbåtar som bara fiskar inne i bukten, det finns tillräckligt med fisk här så dom behöver inte ta sig längre. Längs östra och västra sidan ligger fiskeplatserna så vi 10-15 segelbåtar som ligger här håller oss i mitten. Tobagianerna är grymt sköna, många glider upp med ett smil, hälsningsfrasen “hey mon”, en fistbump och vill bara kolla läget och säger sen “enjoy yourself, your’re in paradise”. Efter dagar med slappt öliv blandat med djungelstrapatser och kokosnötter på öde strand trivs vi så bra att vi är rädda att vi har hittat bästa stället direkt.

Land i sikte!

Vilket äventyr det har varit och det är långt ifrån slut än. Kan knappt fatta att vi redan är på andra sidan Atlanten, tiden från Kanarieöarna har gått mycket fort. Nu känner man sig som ett barn i en godisbutik, hela Västindien ligger framför oss och vi har en segelbåt som kan ta oss vartsomhelst.

Tusen tack för alla gratulationer och kommentarer på bloggen, keep em coming ! Vi är såklart glada och stolta över vår prestation och ser fram emot att spatsera runt i röda chinos framöver.

Vi kom fram till Charlotteville, Tobago efter 19 dagar till sjöss. Vi har haft bra vind, grymt fiske och inte allt för mycket missöden. Det har varit en fantastisk upplevelse och vi är grymt glada att nu få gå med fötterna i sanden i det här paradiset. Återkommer med bloggpost så fort vi fått ordning på båten och oss själva!

Tack för era kommentarer och gratulationer på förra posten!

Bunkrade

Nu är det äntligen dags för färden över till Karibien. Tobago är målet och ligger 2100 sjömil bort, nästan rakt västerut. Vi tänker lägga till i Charlotteville, en liten by vid vad vi fått höra är en paradislik stor naturbukt där man kan ankra. Ser fram emot att bara snorkla, kanske testa harpunen, bada och ligga på stranden ett bra tag när vi kommer fram. Semester på riktigt.

Vi har haft det riktigt bra i Mindelo. Helt annan känsla här än Europa. Ön är torr och fattig enligt våra mått men dom flesta här har det ändå rätt bra. Restaurangerna kanske inte går till historien vad det gäller matupplevelser men en del har grym fisk och vi har även fått vår beskärda del av nationalrätten cachupa – matmajs och böngryta/pyttipanna med lite korv och annat i. Fick den till och med lagad ombord Odessa en gång tack vare Katia som vi lärt känna här, helt klart bästa catchupan i Mindelo. Folk är överlag öppna och trevliga men inte ett dugg service minded, man får ligga på för att få in sin beställning eller få något gjort. Å andra sidan är man väldigt familjär och kan skoja och skratta med vem som helst vilket gör det helt OK ändå. Det finns en del schyssta barer runt stan och ett par klubbar där vi provsmakat en hel del av det lokala brännvinet, grogue, som är ett romliknande destillat. Kommer vara grymt för att döda tonfiskar. Marinans flytande bar har varit en självklar träffpunkt och vi har snackat med en hel del intressanta seglare. Finns många orginal som varit ute på dom sju haven i många år och bor på sina båtar, alltid kul att höra deras historier och man lär sig alltid nått nytt.

Mindelo är inte drömstället att bunkra på, även om det ska vara bästa i Kap Verde. Matbutikerna är välldigt basic och varorna är dyrare än i Europa eftersom i stort sett allt importeras, särskilt från Portugal dit Kap Verde tillhörde innan 1975. Som tur är hade vi kvar nästan alla våra konserver från Gran Canaria så vi har mest köpt frukt och grönt som finns i bra kvalitet på marknaden. Hittade också en grosshandlare där vi köpte 132 st 1,5 liters flaskor vatten. Tillsammans med 24 liter mjölk, 12 liter juice, några öl etc gör det att Odessa ligger lågt i vattnet, knappt att vattenlinjen skymtas. Som tur är blir vi ju lättare eftersom och jag tror hon kommer segla fint ändå.

I sann Waterworld-anda har vi en planta på båten. Kommer ha en panel framför men får ljus via gamla kompassfönstret.

Lyckas vi bli klara med det sista nu åker vi redan i eftermiddag. Ser ut att bli en hel del vind även denna gång och vågorna kommer väl vara där dom med. Vi räknar åter med att leva i saltvatten och att laga mat och diska i en berg- och dalbana. Hoppas ändå på några dagar med lugnare väder så att vi kan gå för autopilot och umgås alla tre. Är också extremt nyfiken på vad som kan tänkas hugga på mina drag där ute.

Under korsningen kommer vi hålla kontakt med far som ger väderleken via satellittelefon. Han har lovat att då och då också lägga in en kommentar på detta inlägg under pseudonym “För Odessa” så håll utkik!

Vi ses på Tobago!

Två tonfiskar på 20 kg!

Hej kära bloggläsare, det här med wifi har liksom inte riktigt slagit igenom i Mindelo än och till råga på allt har min dator börjat krascha oroväckande ofta. Här kommer iaf äntligen en rapport från dom djupa haven.

Vi gled ut från hamnen San Sebastian de la Gomera på eftermiddagen den 28:e under pompa och ståt, Yiri yiri boum högt på stereon, Janne och Lisbet på S/Y Daphne bredvid saluterade. Dåligt med vind uppe bland öarna så vi gick för motor första biten. Lugnet bröts 10 M söder om San Sebastian då det högg på ena spöet och två sekunder senare på det andra. Det var rejäla hugg, linan flög ut från rullen. Lars och jag greppade varsitt spö och Andrej styrde på en kurs som skulle vara så långsam som möjligt. Efter 15 minuter hade jag en tonfisk bredvid båten som var den största fisk jag sett! Blev livrädd när jag såg att den var dåligt krokad på den lilla Yo-Zuri vobblern men Andrej lyckades få in den i håven (montera huggkrok var det enda jag lämnade på att göra-listan innan vi åkte, såklart). Håven blev böjd med vi fick in den i sittbrunnen. Vi testade knepet med sprit i gälarna för att döda fisken. Efter att par omgångar Havana Club blev den faktiskt riktigt lugn men behövde ett par smällar med vinchhandtaget för att dö helt. Vågen visade 20 kg! Lars fick upp sin som var lika stor den och som återsattes efter fotografering. Att filéa firren var en hel del jobb, speciellt med min filékniv som mer är avsedd för svenskt fjällfiske. Jag och A ville pröva på vad vi tänkte skulle vara världens bästa sashimi så vi skar loss ett par bitar och tvättade bort blodet i saltvattenshinken. Gourmetupplevelsen uteblev, fiskbiten smakade blod och saltvatten. Ett par timmar senare hade vi iaf kylen full med tonfisk och sittbrunnen var avsköljd och blev vit igen. Då kom etappens första missöde, när vi drog igång motorn för att fortsätta dog den direkt. Jag såg ena genuaskotet rycka till och insåg att det snärjt sig runt propellern. Otroligt irriterande, vi ville inte vända tillbaka så vi försökte segla några timmar och tänkte att vi hoppar i när det ljusnar och knyter loss propellern. Problemet var att vinden knappt fyllde seglen och enligt prognosen skulle det vara så 30 sjömil till. Vi låg och guppade och till slut gav vi upp, slängde i utombordaren och satte kurs mot Puerto de Santiago på La Gomeras sydspets, sju sjömil bort, där vi la till på insidan av stenpiren. Visade sig vara en av de mest obekväma nattplatserna hittils, vågor gjorde att båten kastades omkring och slet i tamparna och vi fick justera tamplängden varannan timme pga tidvattnet. Vi åt iaf en grym tonfisk med soya och spanade in byn som pumpade fiestamusik hela natten på torget mittemot oss.

På morgonen fick vi loss skotet ur propellern och fortsatte. När vi passerat den sydligaste Kanarieön, XXX, kom vinden som utlovat och vi kunde äntligen stänga av motorn. På dagen turades vi om vid rodret och åt tonfisksallad. Vi började med fyratimmarsskiften på kvällen enligt det rullande tredagarsschemat. Det visade sig fungera riktigt bra, vi kom fram till att ena dagen var en “skitdag” med skift av och på hela dagen och ett kl 2-6 på natten men sen får man två dagar med sköna nattskift och mycket “fritid” på dagen. Andrej tog första nattskiftet, 22:00-02:00, vinden var ca 8-10 m/s NO. Vi hade ett rev på storen och seglade halvvind. Det gick undan, över 6 knop hela passet! När jag bytte av knöt vi in ett till rev för att få lite lugnare gång. Det blev sedan rutin att göra så inför natten, annars gick det knappt att sova i den starka vinden.

Dagarna flöt på med mycket vind och stora vågor, helt klart större än jag hade trott. Som tur var kom både vågor och vind mestadels bakifrån och Odessa surfade fint i vågdalarna. Det gällde bara att hålla koll på kursen och se till att ha vinden i ryggen, råkade man gå upp 20 grader eller så blev man ofta påminnd om det av en stor våg som stänkte ner en från sidan. Sittbrunnen var konstant blöt och våra kläder blev täckta av salt.
Dag två kom nästa hugg, denna gång en fin dorado på 3,5 kg. Otroligt vacker fisk, guld, grön och blåglänsande. Väldigt god var den också. Vi fick sedan under resan vara med om två stim dorados som högg på våra squids. Den första högg då jag satt med spöet i handen och vevade in draget, riktigt häftig känsla! Sedan följde stimmet efter och vi kunde bara släppa i draget och se dom komma och attackera i ytan, vi bara stod och gapade och trodde knappt att det var sant.

Att drilla fisk och landa dom med hissade segel i stora atlantdyningar är inte helt okomplicerat. Det gäller att få ner hastigheten på båten snabbt, seglar man i fem knop viner linan bara ut från rullen och det går inte att få in fisken en millimeter. Efter ett par fighter med en del kallabalik kom vi fram till en teknik som verkar fungera rätt bra. Fisken krokar sig själv så vi låter först spöet sitta kvar i hållaren medan vi snabbt rullar in genuan. Sen skotar vi hem storen och gå upp mot vinden, då stannar vi nästan. Vår ryggstödspall blev perfekt som fightingstol längst bak i båten. Huggkroken fick jag till slut klar så nu kan vi också landa fisken på ett enklare sätt. Nu återstår bara att testa att vinscha upp svärdfisk i spinnakerfallet

Dagarna gick fort och vinden höll i sig. Våra två rev i storen satt i nästan hela sträckan och vi gjorde ändå fem knop i grundfart och betydligt mer i surfen. Tack vare sattelittelefonen kunde far leverera ett par väderleksrapporter via SMS efter att vi ringt upp och givit vår position. Bra att ha testat inför nästa etapp. Scrummötena fungerade bra, vi hade aldrig jättemycket att göra på att göra listan (montera huggkrok, sätta upp GoPro fästen, byta krokar på squids etc) men det var bra att ha en tid för att ta upp saker man kommit att tänka på.

Natten till den 6:e började vi närma oss Kap Verde. Vi gick för endast storsegel under natten för invänta dagsljuset innan vi kom nära land. I gryningen var vi 20 M från San Vincent, den ö där Mindelo ligger. Vi satt på helspänn och ville inte missa ögonblicket då dom bergiga öarna skulle siktas. Det tog ett tag, inte förrän vi var 4 M från land såg vi kusten. Den dåliga sikten beror på Harmattan, vindar från Sahara som bär med sig sandstoft. Det syntes till och med på båten som fick rödfärgade stag och mantågsnät.

Vi angjorde Mindelo efter nästan exakt en vecka på sjön. Första stopp blev kall öl och friterad kyckling på marinans flytande bar, helt oslagbart! Den faktiska distansen blev 850 M vilket gav oss en medelhastighet på 5,1 knop från hamn till hamn. Hoppas på lika bra fart för nästa etapp, då kommer överfarten till Tobago ta ca tre veckor.

Mindelo är ett skönt ställe, väldigt avslappnat och man känner helt klart att man är i Afrika. Båtprylar och bra butiker för konserver är svårt att få tag i så vi är glada att ha allt sånt klart. Det finns iaf en fin marknad där vi kommer kunna köpa gröna tomater, bananer och färska, okylda ägg. Vi börjar redan bli sugna på att komma ut till sjöss igen. Igår avseglade två av våra grannbåtar, båda skulle till Charlotteville i Tobago där vi också tänkt landa. Ena båten är österrikiska Wolf och Doris med dotter. Han har för övrigt fått mig väldigt sugen på att ta mig till Panama som verkar riktigt häftigt och ger skydd under orkansäsongen. Den andra är en mindre katamaran som Richard och hans fru seglar med fyra småbarn med sig, helt klart tuffa seglare! Till råga på allt tog den godhjärtade Richard med en hippie som varit fast här i sex veckor. Hoppas vi kommer möta upp dom där, man får alltid myror i benen när någon båt ger sig av innan.
Planen är att avsegla i mitten på nästa vecka efter att vågorna från ovädret i nordatlanten dött ut. Ska försöka få till en uppdatering innan vi drar!

Vi kom fram till Mindelo i morse efter sju dagar med mycket vind, stora vågor, dyblöt sittbrunn och stora fiskar. Hela besättningen mår bra och njuter av den afrikanska värmen. Snabbinlägg från mobilen nu, återkommer så snart som möjligt med riktigt inlägg och bilder!