Bunkrade!

Odessa är nu bunkrad, stuvad och redo att kasta loss! 100 liter vatten samt juice, mjölk, lite öl, mycket torkade bönor, potatis (med jord på – håller längre), ägg, vitkål, äpplen, gröna bananer, lök, mängder av konserver (luncheon meat, mums), ungstorkad köttfärssås från syster, pasta mm kommer hålla oss vid liv. Tanken är att hålla koll på hur mycket vi äter nu under veckan till Kap Verde så ser vi hur mycket extra som behövs för den stora korsningen.

Vi har klurat ut vaktscheman och diskuterat hur vi ska lägga upp arbetet ombord. Vi kommer köra rullande 4-timmarsschema och dela upp lunch- och middagsmatlagningen emellan oss. Andrej har lagt pussel med schemat och vi är glada att ha en vecka till Kap Verde där vi kan testa och se hur det känns. Som kapten är jag mån om att saker som behöver fixas med båten blir gjorda och att alla har klart för sig vad som förväntas av dem. Min plan är att testa en teknik jag använder i jobbet, Scrum, som bl a innebär att man varje dag har ett snabbt möte där alla berättar vad de gjorde igår, vad de ska göra idag och om de behöver någon hjälp för att göra det. Allt som behöver göras skrivs upp på en lista och prioriteras och så betar man av den uppifrån. Tanken är också att vi då och då diskuterar vad vi gör bra, vad vi gör mindre bra och om vi kan hitta på sätt att bli bättre. Ska bli kul att se om det är ett vettigt upplägg även för atlantkorsningar.

Jag har backat från min tidigare motvilja mot yttre kommunikation på havet och har nu fått låna en sattelittelefon av en vän. Den är nu försedd med 75 min kontantkort (à 200 dollar). Den ska användas till att mottaga väderleksrapporter som far har lovat förse oss med (han kommer ändå hänga en del på passageweather.com). Känns också schysst att kunna ge ett livstecken då och då.

Exakt var vi ska lägga till på Kap Verde har varit under diskussion senaste dagarna. St Vincent är den enda ön med en riktig marina, Mindolo, och därifrån tänker vi utgå för överfarten till Karibien. Från början tänkte vi ankra runt lite bland öarna runt St Vincent för att se lite olika delar av Kap Verde men det visar sig efter studier av pilotböcker att man inte får göra så, man måste klarera in direkt på St Vincent eller på Sal som ligger rätt långt åt öster… Så vi kommer troligtvis nöja oss med att stanna på St Vincent som ändå ska vara en av de mer intressanta öarna. Mindolo har vatten, bränsle och möjlighet till bunkring så det känns naturligt att åka dit. Vi är också rätt sugna på att komma till Karibien inom en rimlig tid, det finns så otroligt många ställen att se där och säsongen tar ju slut mot slutet av maj då orkanerna börjar rulla in.

Var vi siktar på i Karibien är ännu inte helt bestämt. Barbados var tanken från början men Tobago känns också intressant och tar man Barbados först får man kämpa mot strömmen söderut… svårt att bestämma sig! Men det är säkert så att var man än hamnar där nere så blir det bra. Vi kommer kanske också ändra planen under färd om vindarna skulle vija åt ett annat håll än vad vi planerat.

Vädret för imorgon, den 29:e, säger att vi kommer ha rätt mycket vind dom första dagarna och att det efter nyår går ner något till kanske mer behaglig segling. Hoppas det stämmer och ser fram emot att komma ut på havet igen. Känns otroligt kul och väldigt spännande att äntligen vara på väg mot det stora äventyret!

Som en hyllning till min färd genom Europa kommer här en film som legat som utkast ett bra tag. Både skön och mindre skön segling samt första mötet med delfiner. Går att spela upp direkt i Chrome (som stöder HTML5 video i mp4 format). Om det inte fungerar i en annan webbläsare kan filmen laddas ned som fil med länken undertill, jag hinner tyvärr inte hålla på att konvertera video nu, har alldeles för roligt med att ominstallera navigationsprogram som krånglar såhär dagen innan avfärd.

Ladda ner filmen som fil (högerklicka här och välj spara).

Vandring till öde strand på La Gomera

Man kan knappast påstå att vi har stressat senaste tiden. Istället har vi haft det riktigt gott. Besök av mor och far, vänner med familj i kombination kanonväder har lett till en del semester med mycket god mat, utflykter och strandhäng. Men såklart minst lika mycket fixande med båten och förberedelser inför Atlanten. Det känns att vi har varit här länge nu och det ska bli skönt att komma ut på havet snart.

I Las Palmas fick vi till slut tag på alla dom viktiga sakerna vi behövde införskaffa, bl a autopilot Raymarine ST2000+, ankare Rocna 10 kg, nya skot och block till spinnakern, karta över Atlanten samt en rejäl bukring konserver på Carrefour Planet. Jag lät även sy upp ett solsegel som vi kommer ha för att få skugga i sittbrunnen. Efter en utdragen väntan i det ofattbart ineffektiva hamnkontoret i Las Palmas seglade den 13:e december vi till Puerto Rico med far Olek som gast ombord. I början dåligt med vind men fram på eftermiddagen kom landbrisen bakifrån och följde med oss runt ön hela vägen till hamn! Gjorde att vi kom fram tre timmar tidigare än beräknat och hade en härlig dag.

Puerto Rico är ett klassiskt charterturistmekka. Fin men fullproppad strand, mataffärer med tredubbla priser, halvkassa restauranger, etc. Hamnen är helt OK men saknar båtbutik och den känns inte som nån riktig seglarhman. Vi hade iaf skönt väder och jobbade en del på båten här, resten av tiden hängde vi hos Sorin och Fanny m familj som huserar i Anfi del Mar, den lite mer lyxiga varianten av Gran Canaria. Vit sand importerad från Karibien på stranden, pooler, bra restauranger och svensk TV uppe i deras lägenhet, vi njöt av semestern. Odessa låg uppankrad utanför Anfis strand några nätter och vi fick testa den lilla dingen för första gången. Det gick att ro in till land med oss alla tre men det var på gränsen!

Från Puerto Rico seglade vi den 20:e december mot vårt sista stopp på Kanarieöarna, San Sebastian på La Gomera. Jag hade hört mycket gott om den hamnen, att den ligger vackert och att det är en hamn där många seglare som ska göra överfarten samlas. Dit var det 75 sjömil så vi gav oss iväg på eftermiddagen för att komma fram i ljuset dagen efter. Andrej valde att ta nattpasset mellan 2 och 6 för att känna på hur det är att bli uppväckt och utsläpad i en sittbrunn mitt i natten. Det var bra med vind snett frammifrån vilket gjorde att båten krängde en del så det blev inte mycket sömn innan heller. Trots det inga problem och det var skönt att se nattpassen fungera som dom ska. Väl framme förstod vi vad folk menade med San Sebastian. Hamnen ligger vackert mellan bergstoppar, vattnet är klart och fullt med fisk (bl a , papegojfiskar, sea breams och barrakudor!), trevlig och proffsig personal i marinan och själva staden är skönt oturistig och väldigt fin. Vi hade en tanke att försöka bli klara med sista packningen och småfix på två dagar och försöka hinna med nyår på Kap Verde men dessa planer övergavs fort. Vi kände att vi ville kolla in La Gomera och fira jul ordentligt. Vi har också fått klart sista delarna av båtfixet, bl a har Andrej byggt en stol att fästa på ryggstödet i sittbrunnen för att kunna sitta högt när man styr, Lars har satt upp nät i taket i salongen som sväljer enormt mycket prylar och ska användas bl a till grönsaker och jag har gjort lite av varje.

Julafton firades med bad på stranden, öl på strandbar, julmat i sittbrunnen (tack mor och far för sillen), hemgjord glögg med gästerna Janne och Lisbeth från grannbåten Daphne (Vagabond 31, vagabondliv.se), och en för oss helt otippad fest på stan som drog igång med megahögtalare på torget bredvid hamnen prick 12 på natten.

Men nu börjar det dra ihop sig på allvar. Det blåser på rätt bra, 5 – 6 bft. Hoppas att det lugnar sig något så att vi får en behaglig segling. Målet är att ge oss av inom ett par dagar, återkommer med en slutrapport innan avfärd!

Andrej i Las Palmas

Bloggen har fått vila lite senaste tiden. Beror på att Odessa inte varit ute på så mycket äventyr utan mest legat i lata hamnar och blivit rengjord, omstuvad, fått nytt ankare, autopilot, solskyddstak, motorrumsfläkt, högtalare i sittbrunn, mm, mm. Och stundtals huserat trötta seglare som tagit landpermis kvällen innan.

Största händelsen skedde den 6:e december då Andrej Wilczek landade i Las Palmas för att bli besättningsman nr tre. Tanken var från början att Andrej skulle möta upp i Karibien men nu när jag behövde extra besättning för överfarten var det ingen tvekan från hans sida. Vi bestämde att vi skulle ses på Kanarieöarna efter att han hunnit ta tag i allt det praktiska som man måste göra innan man ger sig ut och seglar. Jag är jätteglad att ha honom här och det ska bli grymt skönt att segla de kommande längre sträckorna med tre personer, kommer kunna sova 6 timmar i taget istället för 3, lyx!

Vindarna och vädret har inte varit så bergssäkert som det ska vara här nere. På Lanzarote hade det inte regnat på tjugo månader men nu kom det skurar varje dag den veckan vi var där och vinden låg konstant på 12 m/s. Det stora seglareventet ARC, Atlantic Race for Cruisers, fick för första gången på 25 år starta senare än planerat (25/11) på grund av för starka vindar. Jag iakttar noga vad som händer därute och hoppas att det stabiliserar sig i god tid till det är dags ge sig av mot Kap Verde.

Efter vår vecka i Marina Rubicon vid Playa Blanca på Lanzarote seglade vi mot Gran Tarajal på Fuerteventura. Det var en dag med de vanliga 12 sekundmetrarna, lite på gränsen till vad jag är bekväm med, men vi var för rastlösa för att stanna kvar i Rubicon och vänta in lättare vindar. Vi plattade med endast revad genua och när vi nådde en av Kanarieöarnas vindaccelerationszoner och vinden drog iväg ytterligare gjorde vi 12,4 knop i en stor surf! Att vi sedan höll på att broacha och nästan drog sönder rullen i försök att reva genuan är en annan historia.

Gran Tarajal var en liten stad med strand och många fina väggmålningar. Förutom dom var lunchrestaurangen i hamnen, Faro la Entallada, det bästa med stället.

Nästa stopp var Morro Jable, bara 20 sjömil bort. Vindarna hade lugnat sig till 6 m/s som kom rakt bakifrån och det var knappt någon sjö så vi passade på att experimentera lite med segelsättningar inför korsningen. Preventer på bommen och något inrullad genua spirad med spinnakerbommen blev hur stabilt som helst! Det var skönt att se, atlantkorsningen känns med ens lite enklare. Vi kom fram till Morro jable i mörkret och tänkte lämna redan 05:00 nästa morgon. Hamnavgiften blir man dock inte kvitt på dessa öar, det kommer alltid en väktare och tar emot på bryggan. Som tur är betalar man per kvadratmeter i de statligt ägda hamnarna, för Odessa blir det 5,24€.

Idag ska det limmas gardinstänger och lite annat småfix, sen är det inte mycket kvar på fixarlistan! Nina och Olek Wilczek landade på ön igår kväll och kommer snart på besök. Om ett par dagar beger vi oss till södra sidan av ön för att träffa Fanny och Sorin med familj. Ska bli härligt att träffa familj och vänner nu precis innan vi seglar i en vecka till Kap Verde.

Odessa i mitten av hamnen i Essaouira. Tack till fiskmåsen som gjorde detta till världens coolaste bild.

Vi kom fram till Essaouira i gryningen den 21:a efter 40 timmars blandad segling och stiltje. På väg in i hamn var vi på helspänn för att kryssa mellan plastpåsarna som flyter omkring överallt och hotar propellern. Den lilla hamnen var proppfull med fiskebåtar som låg i stora klungor, små med utombordare och större trålare, alla i trä. Det fanns ingen brygga alls utan vi blev invinkade att lägga till längsmed sjöräddningens båt. Det var tydligen helt OK eftersom den bara användes i nödfall… Inget vatten, el eller dusch men mest exotiska hamnen hittills. Fiskare överallt som trasslar ut långrevar, rensar nät och drar kärror fulla med makohajar.

Hamnen ligger nära ingången till medinan som utgör själva stadskärnan. Däremellan torg med fiskrestauranger, apelsinjosstånd och utsikt över klipporna och det gamla fortet. Medinan var kul att gå omkring i även om den var av den turistiga varianten. I Mohammedia var det åsnor med tomatflak och couscous i tält, här var det krimskrams, tiggeri och slipade försäljare. Vi passade iaf på att bunkra på marokanskt vis med grönsaker, dadlar, nötter och kryddor.

Tanken var att stanna några dagar men efter att ha kollat vädret insåg vi att dom kommande dagarna var perfekta för överfart till Kanarieöarna. Bara att passa på, morgonen den 22:a bar det av igen, denna gång 280 sjömil mot Lanzarote.

Det blåste 8-10 m/s nordöstligt och det var stökigt att ta sig ut mellan klipporna i den höga sjön. Väl ute plattade vi med enbart genua och gjorde över 6 knop i snitt första 12 timmarna och 10 knop i surfen! Det är bra för en 27-fotare om nån undrar. På natten avtog vinden och yanmar drogs igång. Ingen fiskelycka i början, trots test av nya calamarestims teasern, bara några busiga delfiner som ryckte lite i ett av dragen. Mitt ute mellan Marocko och Kanarieöarna såg vi en del skräp som flöt omkring. Jag var lite uttråkad och styrde mot det för att se vad det var. Visade sig vara havssköldpaddor! Vi såg sedan säkert tjugo stycken under dagen. Dom låg och solade i ytan och var ganska orädda för båten. Undrar vad dom gjorde där ute.

Sista dagen då vi redan såg Lanzarotes bergiga horisont högg det rejält på spöet med poppersquiden. Den är tänkt att attrahera svärdfisk så pulsen gick upp. Efter några minuters kamp var det dock ännu en randig listadotonfisk som närmade sig båten. Det var den största hittills, runt fyra kilo. Jag försökte först håva den men det gick inte att hålla ner håven med en hand medan vi seglade i fem knop. Efter lite tumult försökte jag istället lyfta in den för hand men halvvägs upp släppte den. Fan! Dags att montera ihop huggkroken och kanske också fila på något smidigare sätt att landa fisk i fortsättningen, dom lär bara bli större och större…

Vi valde att lägga till i Marina Rubicon på södra sidan, Lanzarotes störsat marina. Här är vi nu och njuter av dusch, vatten, el, wifi, kall öl och swimmingpool. Efter tre etapper på tillsammans 700 sjömil sen Vilamoura känns det välförtjänt med några dagars klassisk Kanarieöturism

Friture de poisson

Vi gav oss iväg på eftermiddagen den 11:e med målet att korsa Gibraltar rakt över och komma till Mohammedia. Vindarna var svagare än utlovat och efter några timmars segling fick vi tuffa vidare för motor. Tråkigt, men solen sken och det var knappt någon sjö så vi hade det rätt bra ändå. Nätterna var stjärnklara och helt utan måne så himlen var riktigt imponerande. Många stjärnfall såg vi och vattnet var fullt av små självlysande saker (plankton?) som gled förbi längsmed båten. Andra kvällen högg äntligen första fisken, en liten tonfisk som tog på en bucktail jigg 10m från båten. Medan Lars styr och jag blöder ur tonfisken hugger det på det andra spöet som har en vit/blå squid långt ute efter båten. En till tonfisk tänkte vi men när den närmade sig båten såg vi något guldglänsande och blått sprattla under oss. Första doradon var fångad! Tonfisken åkte i kylboxen och vi fileade och åt doradon omedelbart. Fast, vitt kött och hur god som helst med bara smör, olivolja, citron, salt och peppar. När jag gick på mitt skift kl 0700 sista morgonen kom äntligen vinden tillbaka. En bris från sydöst, perfekt bidevind, vågor bakifrån och soligt. Som ytterligare bonus fick vi varsin tonfisk till, även om min hoppade ur handen precis innan bilden skulle tas…

20 sjömil utanför kusten passerade vi någon sorts fisketrålarmotorväg och fick sicksacka mellan båtarna. I entrén till hamnen var vi noga med att hålla oss borta från förbudszonerna och tuffade in mot den lilla fritidsbåtshamnen för motor. 20 meter från pontonen stannar plötsligt motorn. Lars hojtar från fören att jag styrt rakt in i en stor plastpåse (som han försökte varna för) och vi driver rakt mot den stora Beneteau som ligger ytterst på bryggan. Vi åker väldigt långsamt som tur är och jag lyckas få ner utombordaren i sista sekund så vi kan svänga in lägga till längsmed. Vi får sen hjälp av det polska paret på Beneteaun och av andra båtar att putta oss till den lite mindre pontonen bredvid där vi fått plats. Där börjar den marokanska papperscirkusen med besök av hamnkontoret, tulltjänstemän och polis som också letar igenom båten lite halvhjärtat efter någon form av kontraband. Alla är faktiskt jättetrevliga och verkar tycka det är kul att gå ombord på segelbåtar och skoja med seglarna. Speciellt polisen blir på bra humör när han ser Lars dra på sig våtdräkten och hoppa ner i det grumliga hamnvattnet för att skära loss plastpåsen. Visar sig inte vara mindre än en regnrock och ett plastrep!

Vi har spenderat några dagar här nu i väntan på att den sydliga vinden ska vända. Solen har skinit och det har varit riktigt skönt. Tonfiskarna blev fiskcurry och ceviche. Vi har skrubbat båten och börjar få lite mer ordning på stuvningen. Själva staden Mohammedia har också överträffat förväntningarna. Nära hamnen finns en stor sandstrand med strandpromenad full med glassbarer som säkert är fullproppade på sommaren. Inne i moderna delen av staden finns en stor park där folk samlas på kvällarna och i kaféerna runt om. Nära parken finns fiskrestauranger som serverar ”dagens tallrik” friterad fisk och skaldjur för 60 dirham (50 kr) som är helt suverän. För 10 dirham kan man ta en taxi till medinan som är ganska liten men väldigt trevlig med klassisk bazarkänsla och också en massa god mat överallt. Den kändes inte allt turistig och man blir inte påhoppad och ryckt i på samma sätt som i Marrakech eller Casablanca. Första kvällen vi åkte till medinan träffade vi en äldre herre som gillade västerlänningar och berättade att hans son var professor i Boston. Att vi inte kom just från USA spelade ingen roll och han bjöd in oss till middag i ett stort tält som stod uppställt mitt i gatan. Det var fullt av människor som åt mat vid stora runda bord. Vi fick varsin sked och sen var det bara att hugga in på det stora fat med couscous, grönsaker och lammkött som ställdes i mitten. Sked visade sig vara valfritt då mannen bredvid Lars istället knådade couscousbollar direkt med händerna. Efter middagen var det bön och kort predikan av en herre vid ett annat bord och sen gick vi därifrån lite smått förbluffade över att inte ens behövt betala något. Folk är överlag trevliga, öppna och välkomnande.

Imorgon ska vinden bli nordlig och det blir dags att bryta upp och bege oss längre söderut. Om vinden håller i sig under dagen kanske vi tar oss ända till Essaouira 200 sjömil bort, annars blir det ett stop i El Jadida.

Sista hamnen för Odessa i Europa – Vilamoura

Den senaste tiden ombord Odessa har varit turbulent, som ni förstår. Det har varit många snabba vändningar och frågetecken kring hur projektet kan fortsätta. Min besättning är nu holländske Lars van Ettro som jag träffade på baren Red Eye i Lagos. Det visade sig att Lars länge velat göra korsningen och tagit navigeringscertifikat så vi bestämde att han skulle segla med ett tag och se hur det gick. Lars har bott i Lagos sen han var fyra. På somrarna jobabr han på olika turbåtar och surfar en hel del så han har god vana att vistas på vattnet. Att vi nu har en surfbräda och en harpun ombord på båten är extra bonus!

Vi seglade tillsamman från Lagos en kort bit till Portimao för att få lite övning. Lugn dag på sjön så det blev mest övning i motorgång och musiklyssnande med nya sittbrunnshögtalarna. i Portimao spenderade vi en dag med att jobba på båten vi färdigställde dom sista grejorna. Vi kopplade en batteriswitch till generatorn så att vi kan ladda stora batteribanken med motorns generator (som tidigare bara laddade det lilla dedikerade motorbatteriet), vi har testat och det funkar riktigt bra! Detta tillsammans med solpanelerna borde göra att vi nu har tillräckligt med elektricitet för Atlantöverfarten. Otroligt skönt att ha den biten avklarad nu när jag tar över som ensam kapten. Från Portimao seglade vi till den überlyxiga Vilamoura Marina. Här finns plats för 1000 båtar och längsmed kajerna är det bara barer, affärer och restauranger överallt. Mestadels resortturister och golfare, inte så mycket segelfolk känns det som.

Nästa stop blir troligtvis mer åt det genuina hållet, Lars och jag seglar om ett par timmar över till Mohammedia i Marocko. Sträckan dit är på 200 sjömil vilket borde ta två dygn. Mohammedia ligger 10 sjömil från Casablanca vars marina är stängd till 2013 men tanken är att kunna buss in till Casablanca också. Sluttampen börjar närma sig och vi hoppas kunna ta oss till Kanarieöarna tills början av december. Planen är att hänga där i ett par veckor och sedan ta oss till Cap Verde och kanske fira jul där för att sedan göra överfarten till Barbados. Vi får se hur det blir i slutändan

/Lukas

Fiskeuppdatering: glömde tipsa om fiskebutiken i Lagos jag köpte alla prylar på – NauticMar. Lars kände till den och bokade möte med ägaren Carlos som själv är passionerad saltvattensfiskare (framförallt blue marlin). Vi spenderade två timmar där en förmiddag med att plocka ihop utrustning och få mängder med tips. Rekommenderas!

Carlos Cruz på NauticMar

Nedan bilder från Lissabon till Vilamoura

Då har det blivit dags för ett byte av besättning på Odessa. Jag avbryter min resa för att springa några snabba varv i hamsterhjulet. Jag önskar Lukas med besättning lycka till på deras resa vidare mot Karibien. Tack till alla er som har stöttat i detta projekt och vi ser fram emot nya äventyr här på bloggen med Odessa och hennes nya besättning.

Tack för mig.

Närgångna delfiner

Gneta oss mot Lissabon sa vi att vi skulle och gnetande blev det, i alla fall till en början. Vi gav oss av från Porto i gryningen den 20:e och hade en skön morgon med lätt bris från sidan och kunde testa den nya genuan som fungerade perfekt. Senare på dagen gick det utför, det var som att vara tillbaka på en sämre sträcka av engelska kanalen. Vinden tilltog och blev sydlig, vågorna blev högre, kortare och oregelbundna och regn i ansiktet. På natten, mitt i allt det härliga, stannar också motorn. Visade sig vara luft i systemet som troligen kommit in då båten rullat kraftigt i vågorna hela natten. Efter bränslepåfyllning och luftning startade den snällt igen. Enda ljuspunkten var två skipjack tuna (som vi tror det är) som fångades i gryningen. Det var tacksamt att gå i land i Peniche efter 30 timmar och upptäcka att det var en riktigt skön surfarstad. Ingen speciellt vacker stad men bra stämning och billig öl. Staden hade två dagar innan vi kom haft världsmästerskapen i surfning.

Efter att ha vilat upp oss ett par dagar bestämde vi oss för att ge oss av mot Lissabon även fast det var sydliga vindar som framåt natten skulle gå upp till 10m/s och vågorna skulle ligga på 3-4 meter. Hamnkaptenen och en hamngubbe vi pratade med blev förvånade när vi sa att vi skulle ut och särskilt när vi sa att vi skulle söderut. Cabo da Roca, udden innan man viker av österut mot Lissabon, var det farligaste området i Portugal och där var vinden oberäknelig. Bara 55 sjömil tyckte vi och det kan vi väl gneta oss igenom det med. Med kryss i motvind räknade vi att det skulle ta 20 timmar. Vi gav oss därför av på eftermiddagen för att kunna komma fram under de ljusa timmarna dagen efter. Väl ute var det hur lugnt som helst! Lugn sjö och bara en lätt bris. Vi tuffade på med motorn och lagade mat och fick se det häftigaste delfinstimmet hittills, minst 20 stycken precis framför båten! Dom hoppade och landade på ryggen, simmade ryggsim och stylade för fullt.

Men…vid ett på natten närmar vi oss udden Cabo da Roca och ser plötsligt hur det blixtrar längre ut. Vi hade redan tagit in ett rev på storen eftersom vi hade trott på hårdare vind så vi kände oss ändå lugna. Det visade sig vara fel. Inom en timme steg vinden till kulingstyrka och även fast vi revade hela genuan krängde båten i en osund vinkel. När vi nästan kommit ner till krönet av udden ökade vinden så att vi kände att det fanns risk att tappa kontroll över båten. Vi beslöt oss därför för att falla av och styra tillbaka in bakom klipporna vid udden för att i lugnare vatten kanske kunna sätta ett till rev. Efter en hel del möda och besvär fick vi ner storen och kunde sätta rev nummer två. Vi gick ytterligare lite närmre land i hopp om svagare vind och satte kurs söderut igen för att pressa oss förbi udden. Tillbaka norrut fanns inga alternativhamnar och tillbaka till Peniche ville vi inte! Det var fortfarande tufft att segla i vågorna som började torna upp sig men båten var mer i balans med två rev och en liten flik genua. Med hjälp av motorn gick vi iaf framåt i ca tre knop. Jag hade ännu inte sovit så vid fyra på morgonen då det hade lugnat sig lite gick jag ner för att vila. Märker när jag tar av mig stövlarna att det är blött på golvet, inte bra! Kölsvinet var översvämmat, vi tog in vatten någonstans ifrån. Öppnar luckan till motorn och ser hur det forsar vatten från pumpen. Vi stänger av motorn, vilket stoppar flödet, och drar igång länspumpen som börjar pumpa ut det bruna vattnet som innehåller en hel del olja och diesel. Under tiden körde vi vidare med utombordaren men när vi rundade Cabo da Roca ökar vinden och vågorna igen och propellern torrkörs hela tiden. Inget val annat än att gå för inombordaren ändå med länspumpen igång och hålla kolla på temperaturen så att den kyler ok. Visar sig gå bra och efter udden kunde vi äntligen vika av österut mot Lissabon och segla i sidvinden utan motor. Vi surfade längsmed vågorna och flög uppför Rio Tejos inlopp i 6-10 knop med våra dubbla rev och bara lite genua! Vi satt i regnet och drömde om att få komma i hamn, kura in oss, glo en film och brassa ångbastu med Lazern. Men såklart, när vi når Doca de Alcântara klarnar himlen upp, vinden dör och solen kommer fram! Vi klagade inte utan böt offshorestället mot shorts och tog en välförtjänt öl i solen istället.

Nya Genuan! UV-skyddande akryl längs akterliket och speedstripe.

António från PL Velas levererade vår nya genua för ett par timmar sedan och den ser riktigt bra ut! 875 euro kostade den med lågsäsongsrabatt och då fick vi lagning av extrajibben på köpet, kanonpris. Vi lämnar Porto i gryningen och hoppas på lite vind så vi kan se vad den går för.

Annars är största händelsen sen sist är att Crille på eget bevåg flyttat in i förpiken och Lukas därmed har hela den enorma salongen och kan sova på styrbord sida, den sida där det läcker in minst. Vardagslyx. Detta har dock lett till att C ägnat nätterna åt att stå i ösregn i kallingarna och justera förtöjningstamparna som knarrar outhärdligt (särskilt outhärdligt i förpik). Lösa tampar är lösningen men vi har också insett att vi har köpt den knarriga varianten, bästa är billiga i plast (ej nylon) á la yrkesfiskarbåt.

Under veckan har vi annars sysselsatt oss bl a med att besöka segelmakaren Antónios segelloft och fått lära oss en hel del om segel vilket var riktigt kul. Vi har också stiftat bekantskap med Victor på lokala Suzukiverkstaden/fiskebutiken och fått veta allt om portvin, Portugals historia, det världspolitiska läget och allt däremellan. Vi letade efter en huggkrok och då vi kom fram till att ingen var rejäl nog erbjöd han att ta den ekstav vi köpt tidigare och snida en krok i verkstaden som han ska montera på staven. Ska bli kul att se hur den blir!

Vi börjar bli rastlösa här på landbacken och det ska bli skönt att komma ut på havet igen. Vindarna är inget vidare just nu men vi hoppas kunna gneta oss ner till Lissabon på ett par dagar i alla fall.

.