Porto city

Seglingen till Porto var en av dom mest njutningsfulla hittills. Vi upplevde något helt nytt för oss – medvind! Odessa surfade med vågorna i den nordliga vinden och vi gjorde 6-10 knop utan minsta ansträngning med spinnakern riggad som gennaker. Vid 2 på natten ökade vindstyrkan så vi tog ner spinnakern och satte en något östlig kurs med bara vår silvertejpade genua. Efter 24 timmar kom vi fram efter att ha gjort 120 sjömil. Fiskarna var också med oss, första kvällen tog vi en horngädda modell större och strax innan Porto fick vi en tonfisk med läskiga tänder (visade sig att det i själva verket är en bonito, tack Sportfiskedepån). Vi börjar bli bortskämda av alla definbesök. Dom var med oss från och till hela vägen kändes det som. Att se en delfin hoppa i soluppgången är så klart häftigt men börjar sjukt nog nästan kännas vardagligt.

Vår entré i Porto blev lite mer dramatisk än vi hade önskat. Vi seglade in i floden Douro som går genom Porto och fortsatte förbi nya Douro Marina eftersom vi hört att man kanske kan hitta nån plats att lägga sig inne i centrum. Riktigt fin segling in, under broar och med Portos höga kullar på bägge sidor. Väl inne hittade vi våra Tyska vänner från Muros, Lasse och Tim, som uppenbarligen hade seglat sanbbare med sin också nästan 40 år gamla Jeanneu 27, Kati. Vi svalde förlusten och siktade in mellan den lilla piren och kajen för att lägga oss bredvid Kati. Det gick käpprätt åt helvete eftersom strömmen därinne visade sig vara mycket starkare och fick tag i vår akter då vi svängde in och smällde in oss i den spetsiga (!) aluminiumkortändan av piren. Där fastnade vi och fick lägga i full back för att komma tillbaka ut medan vi smärtsamt såg hur piren gjorde fula repor i vår gelcoat. Det var bara att lägga svansen mellan benen och styra tillbaka mot Douro Marina medan turisterna på kajen stod och smattrade med kamerorna.

Douro Marina öppnades i år och var riktigt fin. När Lasse och Tim kom ett par timmar senare och visade att dom också hade kraschat in i piren på väg ut kändes det lite bättre. På kvällen blev det familjemiddag på Kati, Lasses föräldrar var på besök och vi körde klassisk Odessa-knytis, vi stod för fisken (huggtandstonfisken) och dom resten.

Det har blivit lite sightseeing och en lördagsutgång. Började med att äta middag på ett genuint portugisiskt hak. Här fick vi känna på den bryskhet invånarna i Porto är kända för från de äldre herrarna i serveringspersonalen då vi ville byta bord vilket var näst intill omöjligt. Vi provade iaf den portugisiska nationalrätten balachau som är torkad, saltad torsk. Serverades hårt grillad (efter blötläggning) med kokt potatis, rå lök och oliver. Mycket genuint men inte jättegott. Efteråt mötte vi upp Lasse och Tim och gick runt bland dom hippa loungebarerna i kvarteren runt gatan Rua da Galeria de Paris. Efter att tag blev vi sugna på ett ställe med lite mer drag men det var inte helt lätt att hitta. Efter några mindre lyckade barfynd och en vansinnesfärd i taxi kom vi íaf till en schysst klubb med reggae på övervåningen.

Som alltid har vi en lång lista med saker som ska åtgärdas på båten. Det viktigaste just nu var att få tag i en ny genua eftersom vi insett att vår nu helt gett upp. Vi hörde oss för på hamnkontoret och det visade sig att Portos enda segelmakare var på besök i hamnen. Vi visade upp vår genua och han förkunnade dödsdomen, UV-strålningen har ätit upp den i akterliket eftersom den delen alltid är exponerad, även när seglet är upprullat. Man måste tydligen ha ett skydd i UV-resistent akryl över akterliket eller en genuastrumpa som man drar på i hamnen. Riktigt surt men vi hittade nog iaf rätt ställe, segelmakaren verkar mycket duktig och priset på 876 euro kan man inte klaga på. Vi har bestämt oss för att vänta in det nya seglet är här för att kunna se att allt är OK, den ska vara levererad på fredag och då fortsätter vi söderut.

.

Costa de Morte

Vi seglar nu längs den höga, bergiga och mycket vackra Costa de Morte. Det är Spaniens nordliga atlantkust som sedan går över i Portugal vid Rio Minho. Hamnarna är minde här än vi varit vana vid och ligger undangömda från atlantvädret i stora vikar som kallas Rià. Vårt första stopp var i en liten fiskeby, Laxe. Visade sig att det varken fanns pontoner eller bojar så vi inväntade mörkret och la oss lite smidigt bredvid en av fiskebåtarna vid piren. Ingen kom och skrek på oss så vi bestämde oss för att övernatta där, även om vi fick gå ut varannan timme och justera förtöjningslinorna mot tidvattnet, något vi märkte av efter den obligatoriska hamnbarrundan då vi fick hoppa ner till båten som låg tre meter under kajen. Morgonen efter kunde vi äta frukost i solen med utsikt över kullarna och titta på det enorma stimmet multar precis vid båten. Kunde så klart inte låta dom vara utan fångade en med en bit saltad makrill som vi använt som extra bete på tonfiskdragen. Kul fisk att ta på lätt utrustning!

Från den lilla fiskehamnen seglade vi till Muxia som visade sig ha investerat i en rejäl pontonanläggning (finns icke i sjökortet) i sin hamn. Tyvärr var det bara vi och 5000 fiskmåsar där och vattnet och elen var avstängd. Vi gick över gatan till det lilla hippie-auberget Delfin för att se om vi kunde scora en dusch och lite internet för att kolla vädret. Ägaren till hostelet, den vänliga och extremt fridfulla ungraren Balach, gav oss genast tillgång till alla faciliteter och bjöd in oss till kvällens reningsritual som skulle innehålla sprit och eld. Visade sig att vi kommit till ett pilgrimshostel för pilgrimmer som går The Camino. Lät riktigt skumt tyckte vi men vi var iaf tillräckligt nyfikna för att gå dit på kvällen. Visade sig vara hur avslappnat som helst, pilgrimmerna hängde runt och drack vin och snackade innan ceremonin. Själva ceremonin bestod av att alla stod runt en skål som fylldes med sprit, socker, citroner och kryddor. Detta tändes på och sen fick vi turas om att hålla elden i liv genom att hela tiden ösa med skopor medan en vers lästes som skulle fördriva onda andar och annat otrevligt. När en stor mängd (för mycket) sprit brunnit bort drack vi resten i koppar. Det var kul att lära känna några av dessa peregrinos, som de som går Camonon kallas. Dom flesta var i 20-30 årsåldern och kom från runt om Europa även om det fanns undantag. De går ca 30 km per dag, i en till två månader medan dom samlar stämplar i ett häfte som bevisar deras bedrift. Man känner igen dessa peregrinos på deras trekkingboots, camobyxor (alternativt baggy hippiebrallor), gandalfkäpp och ett snäckskal som traditionellt ska användas som kombinerad mugg/tallrik. Hård sydlig vind gjorde att vi hängde på Delfin i tre dagar och drack vin och åt kakor medan vi fick höra historier från the Camino. Kul att få höra om något vi inte alls kände till även fast vi kanske inte var överdrivet imponerade av strapatsberättelserna om hur hårt det var att gå 30 km per dag och ibland inte komma fram till hostelet förrän kl tio på kvällen…

Peregrinosarna var riktigt intresserade av vår segling och ville gärna mönstra på hela bunten. Vi har ju inte jättemycket extra utrymme men det slutade iaf med att vi tog med supertrevliga Jenny som första ny besättning på Odessa. Hon hade varit på clownskola på Ibiza tre månader, gått Camino i en månad och skulle resa hem till New Mexico från Madrid några dagar senare. Vi varnade för trist väder, hög sjö och kryssning i motvind i 24 timmar ner till Baiona men det var inget problem, hon ville med. Vi åkte vid lunchtid den 8:e i riktigt grådassigt väder med vinden rakt emot oss. Mot kvällen kom också dimma som gjorde att vi bara såg nån båtlängd i mörkret. Jenny var sjösjuk hela vägen och låg till sängs nere i ruffen. Vi tröttnade till slut på det hela valde att gå in till Muros istället dit vi kom två på natten. Äntligen en fullservicehamn med el, vatten och duschrum – härligt. Dessutom är hamnpengen bara 6,5 euro här vilket är grymt bra. Muros ligger fint längst inne i en rià med skogsbetäckta berg runt om som hela tiden har haft dimma liggandes högst upp. Staden är full med gamla hus som ser ut att stått orörda ett par hundra år, lite spooky är den faktiskt i dimma och ruskväder. Det finns också en sandstrand, en strandpromenad och bredvid oss är fiskehamnen som förser fiskhandlarna på kajen med färsk fisk.

Vi har haft oflyt med vindarna senaste veckan, här ska det alltid blåsa väst eller nordligt men det har varit rakt sydligt. Idag har vinden äntligen vänt och vi satsar på att ta oss till Porto! Vi kommer segla samtidigt som två unga tyska killar som också ska till Karibien i en 27-fotare. Det märks att det börjar dra ihop sig inför atlantkorsningen, vi träffar på fler och fler båtar som ska ner till Kanarieöarna och vidare. Många är dubbelt så stora som oss och har ARC-flagga som visar att dom betalat en större summa för att delta i Atlantic Race for Cruisers. Man får då lite seminarier innan, GPS-tracker och annan utrustning. Vi som kör lite mer do-it-yourself kallas tydlige
n NARC – Not Arc.

.

Plötsligt hände det – vi sa att vi skulle åka till La Coruna och vi kom dit! En distans som är mer än dubbelt så lång som någon tidigare. Lite stolta är vi allt.

Vädergurusarnas profetior stämde till största del men självklart fick vi vår beskärda del av missöden också. Första dagen har vi dåligt med vind i början och går för motor. Soligt och skönt iaf och med lite autopilot kan man fiska och annat kul. Autopiloten går då genast sönder. Suck. Lite senare är det dags att ladda iphonen (som används bl a för navigering), det visar sig att laddkontakten fått saltvatten på sig och korroderat sönder. Ja ja, vi ska ju ändå bara rakt fram och det finns knappast några grund på Biscaya. Med vår Garmin GPS modell äldre kan vi iaf se kurs och fart så det gick bra.

Senare på dagen kom molnen och med dom också äntligen vinden. Under natten gick det undan, vi seglade över 6 knop och den stora fullmånen lyste starkt hela natten. På morgonen knarrar det plötsligt till i en av trollingrullarna. Nånting har tagit på den stora bläckfisken som vi har släpat i ytan hela vägen! Det visar sig vara en bonito på 3,5 kg, riktigt fin tonfiskbesläktad fisk. Blev till en utmärkt lunch dagen efter då sjön hade lugnat sig. Kommande timmar fortsatte aktiviteten på fisket. Mitt under siestan bestämde sig två stora arga fiskar hugga på båda spöna samtidigt. Med enda vaken besättning blev det en tuff uppgift att segla den krängande båten i sex knop och samtidigt försöka kroka och stoppa dessa monster som drog ut lina i en rasande fart. Nyvaken Lukas i underställ hann ut i sittbrunn lagom för att se en fisk slita sig loss och den andra dra av 0.56 tjocka nylonlinan. Vi undrar fortfarande vad som satt på dom krokarna. Vi fångade iaf två till bonitos och sista dagen en skipjack tuna som i land blev till grymma stekar.

Bonito på 3,5 kg. Inte lätt att styra båt i 6+ knop, hålla upp fisk och se obesvärad ut…

Den hårda sjön och sovpassen på två timmar åt gången gjorde oss riktigt trötta mot slutet av dygn två. Det var en kamp mot ögonlocken som bara kunde vinnas med en stor mängd choklad och snabbcappuccino.

När vinden sedan började dö ut under dygn tre var det därför ganska skönt att få sova lite och laga varm mat. Även fast vinden försvunnit hade vi långt från tråkigt, Biscaya bjöd på ett fantastiskt djurliv. En stor flock delfiner kom hoppandes mot båten och lite senare såg vi tre stora valar som kom upp och andades ett stenkast från båten. Till djurlivet hörde också dom konstiga små molluskerna med segel som var precis överallt (se bild i galleriet) och dom självlysande små prickarna som hoppade framför båten på natten. Ibland undrade man om det var på riktigt eller om sömnbristen började få övertaget.

Den spanska nordkusten var en tacksam syn och även en mäktig sådan. Sista sträckan in mot La Coruna sken solen och vi seglade i en skön bidevind förbi dom höga klipporna längs kusten. Marinan ligger mitt i stan kostar hälften av vad dom tidigare har gjort, känns hoppfullt inför resten av resan. Här har vi nu varit i två dygn och fått uppleva en mysig storstad som ligger ute på en land tunga i vattnet. Fin strandpromenad längs kusten och inne bland dom små gatorna är det fullt med bra tapasbarer.

Vi ser fram emot mer Spanien, idag vidare mot Muxia.

.

Det blir inget San Sebastian, vi seglar rakt över Biscaya till La Coruna istället. Detta har vi kommit fram till efter att ha snackat med locals och vädergurun bakom cotweb.com (som jämt hänger på reggaebaren). Vi kommer fånga vinden bättre på vägen dit och slippa kryssa oss västerut från San Sebastian mot den ständigt västliga vinden. Överfarten är på 350 sjömil, vi åker imorgon bitti och det borde ta runt tre dagar. Det blir längsta sträckan hittills men vi känner oss redo efter att ha bunkrat rejält och införskaffat tonfiskdrag(!).

Den svensk-isländska alliansen bryts tyvärr härmed, våra vänner Oli och Hoddi har också ändrat sina planer och ska ta kanalen vid Bordeaux ner till Medelhavet och sedan försöka ta sig in i Algeriet. Vi önskar dem all lycka och hoppas vi möts upp längre ner.

Tiden i La Rochelle har till stor del regnat bort men också inneburit otaliga promenader in till centre ville, ofta till reggaebaren L’Harmattan. Här träffade vi bartendern Laurent och spenderade flera kvällar med han och hans sköna kompisar. Solpanelerna hanns aldrig med eftersom gasen till spisen plötsligt tog slut och det visade sig att vår svenska gasflaska inte var gångbar i detta land. Som tur är har vi hjälpsamma grannar (merci Jaques et Matine!) som ägnade större delen av denna dag till att skjutsa runt oss till gasstation och byggmarknad. Nu har vi en fransk 13 kg propanflaska som borde räcka ett bra tag.

Vi ses i Spanien!

Fyrverkerier i La Rochelle

Med siktet inställt på La Rochelle lämnade vi Brest den 18 september med gott hopp om att ta oss hela den 220 sjömil långa vägen. I vanlig ordning så går det inte att lära 2 envisa sjöbusar att sitta.

Vi satte kurs långt ut till havs eftersom vår tanke var att där ute är vågorna jämnare och vinden mer stabil. Denna strategi fungerade i ca 24 timmar sen vände vinden till östlig och vi insåg att det skulle bli svårt att ta oss in mot land. Focken som vi har lånat har ett lite för långt förlik för vårt stormförstag vilket ger oss sämre kryssvinkel än vanligt. Nu var det dags att börja Vegla oss in mot land och vi startade motorn.

Som en liten positiv upplevelse under de första 24 timmarna så fick vi besök av enorma småfiskstim och med dem kom även delfinerna mitt i nattpasset. Det var en riktigt schysst syn att se ca 12 delfiner jaga småfisk runt båten i 2 timmar. Kolmården kan ju lägga ner sitt delfinarium!

Första stoppet blev en ö ca 60 sjömil norr om La Rochelle, Ile d´Yeu. Denna ö är troligtvis en riktig liten pärla om vi ska tro vår isländska vän Saga. Själva såg vi endast ponton C, bloc sanitaire och seglade vidare tidigt nästa morgon enligt devisen: “- betala endast hamnavgift om det är ABSOLUT nödvändigt”. Denna devis har vi nu levt efter under ca 2 veckor och det håller i sig, men mer om detta senare.

Följande dag ägnades mycket tid till diskussioner kring hur färden över Biscaya skulle gå till. Stormen som kommer från Atlanten var enligt prognos beräknad att slå till i södra Biscaya under helgen. Vi funderade på om vi skulle gå hela vägen till San Sebastian och då kanske hinna förbi innan ovädret drog in. Efter en noggrann check i sjökorten konstaterade vi att det inte finns några vettiga alternativhamnar längs vägen. Eftersom vi kanske äntligen har lärt oss att dagarna till havs aldrig blir som planerat, så valde vi att inte riskera resten av resan och fortsatte enligt plan mot La Rochelle.

Givetvis kom vi inte dit denna dag heller. Fiske är roligt och vi hade god lycka denna dag. Äntligen lite nya fiskarter på kroken, en spanish mackerel föll för ett havsöringsdrag och vi tappade något på ett par kilo som såg silvrigt och tropiskt ut. Utöver detta var horngäddorna (a.k.a näbbgäddor) på hugget och tog på såväl häcklor, drag, wobblers och allt annat som kastades i efter båten. Med nyvunnet hopp om bra fiske även nästa dag beslutade vi oss därför att avbryta La Rochelle-försök nummer 2 och gick istället in i Bourgenay. In sent på kvällen, iväg tidig morgon = billig hamnpeng.

Sista biltem mot LA Rochelle hade vi riktigt härligt väder 5-6 m/s, lugn sjö och sol. Med endast 25 sjömil till målet kunde vi köra lite trolling på undanvindskryss under förmiddagen. Tyvärr ingen fiskelycka denna dag, troligtvis eftersom vi anropat Villa på VHF:en och utlovat fiskmiddag. Vi anlöpte hamn kl 18 på kvällen och mötte våra isländska vänner som kom natten innan. Det blev en riktig helkväll och vi hamnade mitt i någon sorts stadsfestival med storslagna fyrverkeriet i denna fantastiskt trevliga och livliga medeltidsstad. Här ska vi vänta ut den annalkande stormen och passa på att fixa med båten. Det verkar vara ett perfekt ställe att göra det på, hamnen är enorm och det finns mer båtbutiker och segelmakare än vi sett någonstans innan. Solpaneler ska monteras, generatorn till motorn och autopiloten ska lagas samt ta tag i vårt ständiga genuaproblem.

Fortsättning följer…

Äntligen framme i Brest! Kom igår och återsåg islänningarna från Calais, Ole och Hoddi, vilket var riktigt kul. De har varit i england och försett sin vega med vindsnurra, livflotte med mera och även tagit med Saga som ny besättning. Vi har beslutat att segla tillsammans över Biscaya för det goda sällskapets och säkerhets skull.

Jag har spenderat dagen med att leta igenom alla motorverkstäder i hamnen på jakt efter en ny nippel till vårt gamla bränslefilter då den förra sprack. Visade sig såklart vara en helt unik gänga men tillslut hittade jag en och bränslesystemet verkar ha slutat ta in luft. Jag ha även lagat Olis gamla extra genua som vi får låna till vi hittar en ny. Den nya dieseltanken på 53 liter från Aber Wrach är installerad och klar. Det är soligt och blåser 6-7 m/s, helt perfekt. Vi hoppas det ska hålla sig så ett par dagar, planen är att segla 220 sjömil till La Rochelle vilket borde ta ca två dygn. Därefter ser väderläget mer osäkert ut, stormigt väder är på väg in från Atlanten men med lite tur passerar det högre upp. Efter La Rochelle ska vi äntligen segla till San Sebastian, AKA The Holy Graal, där vi ska vila, festa, sola och äntligen ta lite välförtjänt semetser från seglingen!

Vid datan,
/L

Utanför Fécamp

Som den troligtvis heter på franska, har visat sig vara knepigare att ta sig genom än vi trott. Vi började med att avvika från den ursprungliga planen att gå på den engelska sidan eftersom vi hört och googlat oss fram till att hamnarna är nästan dubbelt så dyra där som i Frankrike. Vi kände också att det var principiellt fel att segla norrut så vi bestämde oss för att fortsätta frammåt på den franska sidan.

Fram till Cherbourg gick allt hyffsat men när vi skulle ta oss till Guernsey stötte vi på problem. Som vanligt var vinden västlig, dvs rakt emot oss och här är också vågorna rejält högre än tidigare och hopplöst oregelbundna. Så när vi fick tre knops motström och knappt kom framåt gav vi upp efter några timmar och föll tillbaka till Dielette. Vi hann in precis innan tidvattnet blivit för lågt och det visade sig vara en helt OK hamn. På kvällen blev vi bjudna till S/Y Ragtime, en stor CSY som pensionerade kaptenen Martin från Alderney hade bott på dom senaste sju åren. Han och hans kompis som var crew ombord hade seglat världen runt dom senaste trettio åren och hade ett otroligt skönt sätt att se på livet. Dom försäkrade oss om man fick problem nånstans nere i Karibien fanns alltid seglare i närheten som gärna hjälpte till, allt man behöver göra är att le! Visdomsord som vi tar med oss.

Från Dielette satte vi kurs mot Aber Wrach 120 sjömil bort (nej, vi lärde oss tydligen inget från dagen innan). Sträckan gick mellan Guernsey och Jersey och var allt annat än trevlig. Startade 05:00 för att få medström och möttes av 10 m/s motvind och vågor som tornade upp sig mot hamninloppet. Väl ute kom vågorna från alla håll samtidigt, var mellan 1 och 4 meter och vi och båten blev rejält nedsaltade. Vi beslöt oss för att gå in i Lezardieux istället, som låg 65 sjömil från Dilette. Hamnen låg fem sjömil uppåt i en flod och vi fick hålla bra koll på Gps:en när vi seglade in 23:00 och lysa med ficklampa för att inte krocka med andra båtar som låg ankrade längsmed sidorna. Dagen efter utforskade vi den lilla byn med stenhus och besökte slaktaren, bagaren och vinhandlaren och tog igen oss.

Dagen efter tänkte vi fortsätta till Aber Wrach. Men igen var vågorna, vinden och strömmarna emot oss och vi började faktiskt känns oss rätt lessna på det hela. Genuan revs upp för femte gången och vi fick segla siste biten med stormfock.
Vi tänkte på Martin från Alderneys devis att man aldrig ska stressa under en långfärdssegling och beslöt oss för att gå in i den enda hamn som låg inom rimligt avstånd, en hamn som inte hade bryggor utan bara bojar. På väg in fick vi sällskap av en grupp delfiner, dom simmade runt och under båten i flera minuter, otroligt häftigt!

Till slut kom vi fram till Aber Wrach som har något helt unikt i Frankrike, gratis wifi! Det är också fantastiskt vackert här, hamnen ligger drygt en sjömil in i en liten flod och det är grönt och lantligt med små stenhus längsmed floden. I byn finns segel- och surfskola och ett par barer med festglada bybor som inte går hem förrän det stängs vid 06:00 och då insisterar på efterfest i marin miljö. Klockan är nu 16:00, hamnkaptenen har varit förbi ett par gånger och sett misstänksamt på oss eftersom vi tidigare försäkrat att vi skulle åka 06:00. Det börjar bli dags att kasta loss mot Le Conquet.

Au revoir!

Potpurri är ett kul ord. Nordsjön är inte alltid lika rolig. Här kommer iaf våra bilder och korta beskrivningar av de platser vi besökte.

Thyborön: Portalen mellan Limfjorden och Nordsjön. Stor hamn full med rostiga fisketrålare och en liten lystjaktshavn längst in. Äntligen börjar vi se lite andra långfärdsbåtar och inte bara välbeställda seniorer i skinande Beneteaus. På kajen satt turisterna och åt Stjerneskud (Panerad spätta, räkor, pommes, remoulad). Höjdpunkten här var att vi träffade vegaseglarna Leif och Swantje från Tyskland som vi slog följe med mot Helgoland.

Hvide Sande: Liten, ocharmig industrifiskehamn som agerade mellanstopp på väg mot Helgoland. På den lilla fritidsbåtsbryggan fanns plats för fyra båtar, tre var Albin Vegor! På kvällen knytkalas med Leif och Swantje, vi bidrog med makrill.

Helgoland: Har vi skrivit om tidigare, sista stoppet innan Holland. Härifrån nattseglade vi till Vlieland.

Vlieland: Anlöpte i hårt väder mitt i natten, inloppet är extremt smalt och vi lyckades precis kränga oss in. Annars mycket trevlig hamn med hipster-ecologic-deli-livsbutik och mysig by med gågata. Väntade ut det hårda vädret i två dagar och fortsatte mot Texel.

Texel: fin platt ö med cykelbana runt hela ön. Alla cyklar. Vi har inga cyklar och hänger i hamnen. Kortade ner stormfocken hos segelmakaren och fick den äntligen klar för användning. Umgicks med ett tyskt pilotpar som då och då var tvugna att cykla bort till flygplatsen och skydive:a lite.

Scheveningen: Schtekig marina fullproppad med Beneteaus. Vi sov här fem timmar, skippade hamnavgiften och drog vidare (se “Slit på Nordsjön”).

Rompot marina, Zeeland: Tyska barnfamiljernas lilla semesterpärla. Resort med supermarket (50% leksaker/godis, 50% flintastek), maskot, umpa-pumpa musik, osv. Vi var tvugna att vänta ut en kuling här innan vi kunde fortsätta.

…och nu är vi i Frankrike! Det är varmt och skönt, billigt vin och det känns äntligen som vi är utomlands. Igår kväll visade det sig att den lilla bryggan vi lagt oss vid (alla “riktiga” platser var fulla) var backstage på en rockfestival som startade igår här i Fécamp. Enda sättet att låta oss passera från och till båten utan krångel var att ge oss gratis backstage-pass, kändes helt ok för oss

Vi har äntligen träffat lite mer seglare i vår egen ålder. I Calais träffade vi Norska Ronny som tillsammans med sin flickvän seglar Frankrike tur och retur. Festbildskameran är trasig just nu, hoppas kunna lägga upp bilder på detta senare. I Dunkirque träffade vi isländska Oli och Hötti (extremt improviserad stavning) från vegan Villa som också är på väg mot Karibien. Dom är i england nu fixar prylar till båten, vi hoppas kunna möta dom i Brest i början på nästa vecka och kanske slå följe över Biscaya. Nu ligger ett högtryck parkerat över bukten och det är bra väder. Håll tummarna för nästa vecka.

Nu är läget att vi gör allt för att komma fram till Biscaya så snabbt som möjligt. Det är redan sent på säsongen och vi vet att vädret inte kommer bli bättre för den fyra dagar långa överfarten. Det gör att vi seglar så mycket vi kan, stannar bara för att sova, ladda båtens batteribank och kolla väderprognoser. Ibland skippar vi stoppen och seglar dygnet runt. Vi har än så länge tagit oss till Zeeland i Holland och vägen hit har varit rätt tuff, mycket långsamt kämpande i motström och ett par gånger har vi fått uppsöka hamn på natten när vinden blivit för kraftig.

Igår var en särskilt slitig dag. Började 07:30 i Scheveningen efter att ha sovit fem timmar (kom in senare än tänkt dagen innan och ville inte missa tidvattnet ut). Vi hade tänkt att segla till Zeebrugge i Belgien. Så blev det inte, det blev en lång dag och en kväll som plötsligt bjöd på 10-12 m/s och hög sjö. Vi var mitt mellan hamnar och fick kämpa mot 3-4 meter höga vågor som bröt över fördäck i fyra timmar innan vi rundat ett grund och kunde vika av från vinden mot hamnen Roompot. När vi väl kommit genom slussen som fanns i anslutning till översvämmningsbarriären som vätter mot Nordsjön fanns det så klart inga upplysta markeringar in mot seglarhamnen. Vi styrde mot den enda gröna pricken som fanns och gick på grund. Som tur är hanterade vår kära långkölade Vega det fint och vi kunde backa ur och komma i land.

Så idag har vi faktiskt tagit ledigt, vi är utmattade, kroppen värker och vi behöver vila. Odessa behöver diesel och lite mindre reparationer. Men imorgon blir det segling igen, mot Belgien!

PS Tack för alla kommentarer vi fått, jättekul och uppmuntrande!

Skitdagen illustrerad

Hello blog-lovers. Vi har sökt med ljus och lykta efter ett oskyddat wi-fi i dagar och äntligen hittade vi ett. I Helgoland, Tyskland.

Vi seglade hit från Hvide Sande i Danmark igår, en seglats på nästan 120 sjömil och som tog 24 timmar. Vi hade perfekt bidevind hela kvällen och natten och seglade i 6-7 knop. Det enda dramatiska partiet var genom Horns rev utanför Esbjerg i Danmark där vi skulle passera mellan en stor marin vindkraftpark på 80 snurror och det ökända grundet Ulven. Med god kurs såg vi det röda ljusen från vindsnurrorna komma närmre och vi kände att vi hade koll på läget. Men då slog vinden om och vi hamnade i en strömfåra som drog iväg oss i tre knop åt fel håll. Vi provade att vända några gånger med seglen för att kryssa oss fria men vi fick ingen rätsida på det. Det var nattsvart, vi var trötta och vindkraftverkens röda ljus närmade sig skrämmande fort. Nuff said, nu var det dags att reva seglen och testa vad den nya propellern från Struer gick för. Vi svängde om båten och följde med strömmen förbi vindkraftparken, två sjömil senare kunde vi sätta segel igen och fortsätta i snabb takt mot Helgoland. Skönt att äntligen ha en fullt fungerande motor.

Så nu är vi här i de tyska semesterfirarnas tax-free paradis, Helgoland. Det är en klippig ö mitt ute i Nordhavet som en gång hade en signifikant militär närvaro. Nu finns här matjes filet im brot, kolonilotter, familjen Rickmers affärsimperium, elbilar, färjeturism och såklart, en tax-free butik per capita som alla erbjuder samma sortiment av sprit, tobak och parfymer. Vi har fått hjälp av våra nyfunna tyska vegaseglande vänner, Leif och Svantje från Hallig Hooge att plocka russinen ur denna kaka. Det har blivit bunkring på ölgrossisten Manfred Engels och marina inköp på Jörn Rickmers seglarbutik.

Det är skönt att ha fått lite fart på seglingen och det gynnsamma vädret (peppar peppar ta i trä) gör att vi hoppas kunna klara av Nordsjön ganska fort. Efter den här posten ska vi detaljstudera väderprognoser, sjökort och gästhamnar för att se om vi kan segla till Holland imorgon. Vi hoppas hitta ett wi-fi snart igen och ska se till att ladda upp lite bilder då!